Tidöavtalet innebar bland annat att en svensk kulturkanon skulle tas fram och en sådan är nu framtagen. Expertgrupper har tagit fram sammanlagt hundra verk ”av hög kvalitet som har gjort bestående intryck och blivit viktiga referenspunkter i svensk kultur och tradition” inom områdena litteratur, bild och form, musik, film, scenkonst, religion, lag och rätt, ekonomi, uppfinningar och offentlighet. Arbetet har letts av historikern Lars Trägårdh. Kulturkanon har varit föremål för debatt, där inte minst vänstergestalter dels kritiserat ansatsen som sådan, dels kritiserat resultatets bristande mångfald. Metapolitiskt är detta inte alldeles förvånande, kulturkanon bygger underförstått på idén att det finns en svenskhet och att denna historiskt åstadkommit verk och gärningar värda att minnas. Detta blir problematiskt för en politisk miljö med oikofoba och etnomasochistiska drag, där det svenska ofta ifrågasätts, till detta kommer tanken att det finns en värdehierarki där vissa verk är bättre än andra.
Kulturkanon som ansats är därför potentiellt värdefull, den innebär dels ett erkännande av svensk historia och bedrifter, dels att debatten en tid handlar om just detta, delvis även om frågan ”vilka är vi svenskar”. Även om betänkandet inte är etnonationalistiskt kommer det av många att läsas så, ett exempel på det Guillaume Faye kallade heteroteli. Avsikten och resultatet överlappar inte alltid varandra, ett projekt avsett att gynna integrationen kan som främsta effekt ha att påminna ärans och hjältarnas folk om deras historia. Detta utesluter givetvis inte att mer integrationsbenägna invandrare också kan få inspiration av kanon, men förklarar den mer oikofoba ”vänsterns” negativa ryggmärgsreaktion. Detta inte minst då det finns en konservativ tendens i betänkandet, riktad mot multikulturalismen. I valet mellan att tolka begreppet inkludering som erkännande av mångfald och som ”en process där individer upptas in i en delad gemenskap” landar kommittén under Trägårdh i det senare alternativet. Angående multikulturalismens tid som överideologi läser vi att ”anti-nationalismen ledde till en blindhet rörande såväl svensk kultur som andra länders.” Det är en kritik många torde känna igen från diverse internetforum för ett par decennier sedan, utan en positivt definierad svenskhet finns det inget att assimileras in i. Här anar vi i förbigående sagt en spänning, där en positiv bild av nationen används för att underlätta en integration som underminerar samma nation. Men det är det språk som måste användas i Herrens år 2025 om en kulturkanon ska kunna tas fram.
Betänkandet återkommer flera gånger till att Sverige idag är ”präglat av en stor splittring rörande tillit, trygghet, social sammanhållning och gemenskap”. Med kunskap om det kulturella arv som format landet antas gemenskapen kunna stärkas. Det kan i mångas ögon framstå som ett sympatiskt projekt, frågan är dock om det är uppnåeligt. Kunskap som integrationspolitiskt verktyg är överskattat, de individer som vill och kan assimileras gör det på egen hand. Exemplen Mohamsson och Liljestrand blir därför argument mot statlig integrationspolitik, byte av efternamn till ett svenskare dito är exempelvis på samma gång i teorin möjligt för alla och i praktiken synnerligen ovanligt. I vad mån så omfattande integration som förespråkas av borgerligheten är önskvärd är en annan fråga. Oavsett vilket är kulturkanon metapolitiskt värdefull då den bidrar till att väcka svenskarnas intresse för det egna, även om effekten sannolikt inte är särskilt dramatisk i sig.
Kulturkanon innehåller flera internationella utblickar, där i synnerhet danska och nederländska motsvarigheter tas upp. Det framgår bland annat av dessa att en framgångsrik kulturkanon bör kopplas till skolundervisningen och att en hemsida kan vara värdefull (vi läser om det holländska exemplet att ”med utgångspunkt i de femtio fönstren får användaren en överskådlig och pedagogiskt uppbyggd berättelse om landets historia”). Intressant är även skillnaderna mellan olika kanonprojekt. Dansk kulturkanon innehåller nyare verk, i likhet med det närliggande amerikanska fenomenet kursen i Western Civilization är dansk kanon inte heller nödvändigtvis begränsad till det rent danska. Innehållet i dansk demokratikanon ”bestående av 35 punkter, är inte begränsat till danska händelser och texter, utan innehåller även flera av upplysningens internationella tänkare och händelser som t.ex. westfaliska freden, franska revolutionen, och Berlinmurens fall”. Den svenska inkluderar dock finlandssvenskar vilket får ses som positivt.
Vad kan då sägas om betänkandets resultat? Det är givetvis inte ett alldeles enkelt projekt, hundra verk är mycket, kanske rentav för mycket, samtidigt som det är omöjligt att välja ut exempelvis tio verk inom musik utan att centrala verk kommer saknas. Detta blir inte minst fallet då vi läser att ”för att framhäva kriteriet rörande varaktighet och beständighet valde kommittén dessutom att verken som valdes skulle vara minst 50 år gamla”, det är inte en alldeles orimlig tanke men det innebär att många folkkära verk i den svenska kanon till skillnad från den danska lyser med sin frånvaro. Detsamma gäller flera dimensioner av svensk kultur som faller utanför områdena, exempelvis matkultur. Man anar en vilja att på något vis ta upp dem ändå, betänkandet innehåller långa och intressanta stycken om bland annat matkultur och spel i kapitlet om Folkets kanon. Noteras kan för övrigt att det finns ingen objektiv måttstock med vilken man kan avgöra om de hundra verken är rätt eller fel. Den italienske traditionalisten Julius Evola talade i Ride the Tiger om ”valet av tradition”, varje nation har flera olika traditioner och det är möjligt att göra ett medvetet val mellan dem. Ett urval till en kulturkanon blir därför också en värdering och en vägledning i en eller annan riktning. Samtidigt finns det objektivt sett vissa riktmärken, en kulturkanon som utelämnat Bellman, Strindberg eller Bergman hade mottagit förödande kritik.
Mot bakgrund av detta är kulturkanons urval relativt gott. Kategorierna är tämligen användbara, kategorin Uppfinningar påminner exempelvis om vårt folks innovativa ådra och många snillen, Lag och rätt om det folk som utgick från att ”land skall med lag byggas”. Svenskens mystiska sida representeras tämligen starkt, med bland annat Stagnelius, Hilma af Klint, Heliga Birgitta och Swedenborg. Centrala namn som Lagerlöf, Moberg, Tegnér, Linné och makarna Myrdal är företrädda i kanon, intressant är att även Fädernas gudasaga av Viktor Rydberg och Svenska folkets underbara öden av Carl Grimberg är det. Det val av tradition betänkandet gör antyds av stycket ”en berättelse om nationell identitet som bygger på en föreställning om ett kulturarv där frihet och lagbunden ordning är centrala komponenter är i sig viktig”. Till detta kommer ett fokus på jämställdhet, där bland annat pappaledigheten och Kyrkomötets beslut att öppna prästämbetet för både män och kvinnor tas upp. Betänkandets inkludering av sådant som Katitzi, lappkodicillen och Marstrands synagoga får ses mot bakgrund av de nationella minoriteterna, betydelsefulla inom dessa.
Vad kan man då sakna? Det finns en politisk tendens i betänkandet, både i texten och i urvalen, där hotet från yttervänstern tonas ner medan dess motsats betonas. Vi läser bland annat att ”låt oss gå tillbaka till 1935. Även detta var en tid präglad av kriser och hot, med ekonomisk depression, fascism i Italien och Hitler vid makten i Tyskland. Ingen visste säkert, men många fruktade att ett nytt krig stod för dörren. Och att demokratin var hotad”. Inte ett ord om det hot många upplevde från Sovjet, nämnas kan även beskrivningen av det dåliga samvetet efter världskriget. ”Den eftergiftspolitik som räddade Sverige från kriget framstod som moraliskt belastad: järnhandel med Hitler-Tyskland, transiteringar av tyska trupper till det ockuperade Norge, en njugg behandling av judiska flyktingar.” Baltutlämningen nämns inte. Varianter på ordet ”nazi” återkommer 17 gånger i betänkandet, på ”kommunis” 2. Sannolikt är kulturkanonansatsen som sådan så problematisk i vänsterns ögon att det måste markeras intensivt mot ytterhögern. Denna tendens märks även i urvalet. Strindberg och Bergman är svåra att förbigå trots problematiska åsikter, men gestalter som Runeberg, Hedin, Ekelund, Kjellén, Gripenberg, Milles och Leander hade mycket väl kunnat vara med. En kulturkanon skriven av den mer genuina högern hade sannolikt lagt större tonvikt på svenskarnas karaktär av krigarfolk, nu representerad genom uppfinningen Viggen och Grimberg, exempelvis genom att ta upp det svenska engagemanget för Finlands sak i form av de finlandsfrivilliga och Örnulf Tigerstedt.
Sammantaget kan konstateras att denna kulturkanon är bättre än ingen kulturkanon alls. Det finns brister, bland annat är det tragiskt att den sannolikt inte kommit till stånd om det inte varit för den integrationspolitiska aspekten, men betänkandet är läsvärt och urvalet som helhet godkänt. Detta är sannolikt det optimala man kan förvänta sig i Sverige 2025. Intressant är inte minst det långa avsnittet kring fornhistorierna om gestalter som Ingjald illråde och Erik Väderhatt, ”till följd av rollen som en gemensam kunskap levde fornhistorierna kvar i det allmänna medvetandet även långt efter att de alltmer vetenskapligt medvetna historikerna avfärdat dem. De fortfor att återges i konsten och litteraturen långt in på 1900-talet och förblev en gemensam kunskap lika länge. I dag har mycket av detta förlorat sin status som gemensam kunskap”. Det antyder samtidigt svårigheterna med kulturkanon, det samhälle där fornhistorier och Bibel var gemensam kunskap är svårt att återskapa och inte bara av demografiska skäl. Men det betyder inte att ett ständigt pågående samtal om vårt arv och vår särart är meningslös.
Vi läser betänkandet här: En kulturkanon för Sverige
Om skribenten: Joakim Andersen
