Med jämna mellanrum dyker frågan om svenskarna och svenskheten upp i debatten, nu senast genom Carl Eos artikel Begrav etno-nationalismen en gång för alla på Bulletin. Eos argumenterar i texten för att nationalism och etnonationalism är två skilda ting och att nationalismen har förmågan att skapa ”ett djupt, horisontellt kamratskap mellan människor som aldrig kommer att träffas”. Texten utgår i hög grad från Benedict Andersons Imagined Communities från 1983. Det är en intressant bok om den moderna nationalismen som just en ”föreställd” gemenskap, det är också en bok som fått kritik för att många etniska identiteter är betydligt äldre än den moderna eran. Anderson tog också själv upp exempel på etniska grupper som var för starka och självmedvetna för att inträda i några ”föreställda” gemenskaper, ett relevant faktum vad gäller det projekt Eos skisserar.
Debatten om svenskarna och svenskheten har i grunden två aspekter. Den ena är politisk, och rör hur Sverigedemokraterna ska kunna nå potentiella invandrarväljare. Den andra är faktisk, och rör definitionen av svenskarna och svenskheten. I praktiken försöker SD lösa ett politiskt problem genom att omdefiniera en folkgrupp och under processen delvis upplösa dess gränser. Detta är problematiskt av flera skäl, även om man kan ha förståelse för den politiska drivkraften (”för att rädda staden måste vi förstöra den” som det hette under Vietnamkriget). Det är inte nödvändigt att tala osanning om verkligheten, i det här fallet den svenska folkgruppen, för att skapa allianser. Tvärtom är det ett uttryck för svaghet, SD har heller inte mandat att kompromissa bort den svenska identiteten.
Etnos eller folkstam
…the lowest common denominator for all ethnic groups, the metaphors of ”bed, blood and cult”… all ethnic groups consider themselves as biologically self-perpetuating and endogamous, that they have an ideology of shared ancestry, and that they have a shared religion.
– Manning Nash
Det Eos kallar etnonationalism är den historiskt normala nationalismen, där nationen utgår från ett gemensamt arv och släktskap. Delvis kan folket betraktas som en utvidgad familj, något som numera ofta bekräftas av genetiska studier. Svenskarna är släkt med varandra. Ett bättre begrepp än det i svensk vardag sällan använda etnicitet är sannolikt folkstam. Folkstammen som utvidgad familj vilar på en biologisk grund, vilket bland annat innebär gemensamma genetiska intressen. Men aspekten av familj möjliggör också assimilering, uppgående i folket, genom sådant som adoption och ingifte, även om man traditionellt insett att detta normalt tar generationer snarare än några år. Processen förutsätter delvis de värden Eos beskriver i artikeln, anammande av svensk världsbild och lojalitet mot svenskarna. Istället för att missbruka begreppen och göra våld på verkligheten kan den som så önskar identifiera individer på väg att bli svenskar (”becoming-Swedish” för att parafrasera Deleuze). Vanligtvis har dessa inga större problem att beskrivas så, däremot tenderar viss ängslan att uppstå när barns och barnbarns svenskhet sätts ifråga.
Det finns värdefull forskning om etniska grupper och etniska relationer, inte minst Pierre van den Berghes The Ethnic Phenomenon rekommenderas. van den Berge är medveten om det biologiska inslaget i etniska relationer, det handlar om konkurrens mellan grupper. Att försöka måla över detta med ”föreställda gemenskaper” är världsfrämmande, det innebär också att projektet kan visa sig betydligt svårare än det Anderson beskrev. Det gick trots allt inte att göra algerier till fransmän trots skolböckernas tal om ”våra galliska förfäder”.
I sammanhanget rekommenderas också Lev Gumilevs forskning kring etnogenesis, alltså etniska gruppers födelse. Vi stöter här på begreppet superetnos, metaetniska allianser med gemensamma intressen. Det kan vara ett användbart perspektiv för den som vill knyta invandrargrupper till SD utan att låtsas att alla i Sverige är svenskar.
Det svenska folkkynnet
Nordbons djurvänlighet och mentalitet är ju vitt skild från sydlänningens.
– Askegreven
När man debatterar mot etnonationalismen hamnar man lätt i argumentet att den historiskt föränderliga svenska kulturen motbevisar existensen av ett svenskt folk (”svenskheten i den meningen är ung som massfenomen”). Man förnekar då svenskhetens djupdimension, bakom tillsynes föränderlig kultur finns en kontinuitet över tid, ett artväsen eller en röd tråd. Svenskarna kan anamma olika kulturella och religiösa uttryck, men de gör det på ett svenskt sätt. Detta sätt är biokulturellt för att låna en term från den nya högern, där biologin formar kulturen och vice versa. Det finns sådant en modern svensk skulle känna igen hos en viking, för att ta ett exempel.
Den svenska essensen är fascinerande att utforska, bland de som sökt den finner vi allt från Strindberg och Rydberg till Lyth och Almqvist. Några särdrag som återkommer är en särskild relation till naturen, friheten och kvinnan, en dödsföraktande form av mod, självdisciplin och en viss psykologisk oförmåga. Men om detta har vi skrivit ett otal texter (länkar nedan). Dessa djupare drag hos svenskarna har oavsett vilket en lång historia, inte sällan går de att spåra tillbaka till germaner och indo-européer och förbinder oss med andra nordeuropeiska folk. De är också förutsättningar för det faustiska projektet och den moderna världen.
Sammantaget finner vi att den gemenskap och identitet som ska ersätta ”etnonationalismen” är föreställd i betydligt högre grad än de projekt Anderson beskrev. Den är också svår att skilja från socialdemokraternas historiska projekt, inklusive dagens tendenser till ”tvångsblandning” och förnekande av ett svenskt folk. Det finns andra sätt att uppnå det politiska mål Eos och SD eftersträvar, de antyds bland annat av Arpi med begreppsparet ”svensk” och ”svenskländare”. Samtidigt kan man notera att det projekt artikeln skisserar står i ett motsägelsefullt förhållande till den etnonationalism det antas ersätta. Inte minst utgår det från och är beroende av det förtroendekapital och det ”vi” som den etniska svenskheten byggt upp. Vi kan exempelvis konstatera att det egentligen inte finns några motargument mot andra gränsdragningar eller andra värden, exempelvis det postliberala EU, om det hela nu är föreställt. Alternativet är att erkänna att det finns ett svenskt folk, vad detta sedan innebär för integration och invandring är en politisk fråga.
Relaterat
”Det finns inga svenskar” – om svensk etnicitet
Etniska relationer, etniska konflikter
Det offentliga rummet som revir
Alexander Dugin och etnosociologin
Alexander Dugin om etnos och samhälle
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet
Almqvist och den svenska fattigdomen
Lämna ett svar