Med jämna mellanrum dyker det i svensk debatt upp utspel på temat integration och assimilering. I dagarna har socialdemokraten Lawen Redar försökt skissera en position som ger sken av att vara statsnationalistisk, med retorik kring ”språk och plikt”, men i själva verket innebär tvångsintegration av svenskarna. Mot detta har bland annat moderaten Fredrik Kärrholm ställt en ”frihetlig politik som mer organiskt verkar för assimilation”. På ett plan är denna svenska ”debatt” en tröttsam evighetsmonolog där åsiktskorridoren omöjliggör genombrott, på ett annat plan ger det en inblick i vissa av korridorens brister.

Integrationen är ett vulnus i den svenska folksjälen, ett konstant dåligt samvete för stora delar av mellan- och överskikten. Man väljer för egen del aktivt bort ”mångkulturen” vad gäller bostad, skola och snart sagt allt annat, men man har samtidigt internaliserat en världsbild där detta framställs som problematiskt. Det finns därför en ständig längtan efter lösningar, även skenbara sådana som Redars och Kärrholms, en efterfrågan på tillfälliga känslor av att nu händer det minsann saker. Insikten att det dilemmat är olösligt är inte särskilt munter.

Denna insikt kan samtidigt hållas på armslängds avstånd eftersom dessa skikt normalt varken har vilja, kunskap eller begreppsapparat för att förstå ämnet. De vet inte att den ”tvångsblandning” Redar skisserar redan prövats, med ödesdigra följder, i bland annat USA på 1960- och 1970-talet. De utsatta, de vita som bland annat flydde från Chicago och Detroit, gjordes det aldrig några TV-serier om så för mellan- och överskikten har de aldrig funnits (jämför vittnesmålen från Harold Saltzman och Edward Bunker). Lika avgörande är bristen på distinktioner, där begrepp flyter samman under vad Evola skulle kallat promiskuösa former. I debatten får vi sällan några definitioner av vad en svensk är, ens när det antas att miljontals människor ska assimileras till detta. Inte heller dras någon tydlig gräns mellan integration och assimilering. Gränsdragningen mellan beskrivning och värdering är också lika otydlig som omedveten, inte sällan får man intrycket att ”svensk” = ”bra” och ”icke-svensk” = ”dålig”. En följd av detta är att det framställs som en grov förolämpning att ifrågasätta någons svenskhet, något paradoxalt i ett självutnämnt anti-rasistiskt samhälle.

Tydliga distinktioner finner vi hos tre lika kontroversiella som skäggiga herrar, närmare bestämt trion Dugin, Arpi och Camus. Aleksander Dugin har utvecklat en etnosociologisk begreppsapparat, där etnos, laos/folk/narod, nation och socium är centrala. Det svenska etnos är då något delvis annat än den svenska nationen, och något avgjort annat än det svenska socium. Svenskarna som etnisk grupp osynliggörs i svensk debatt genom otydliga gränser till det svenska socium, samhället (”jag har inte mot dom som arbetar och betalar skatt”). I praktiken är det det sistnämnda som avses när det talas om assimilering, en ytlig process där människor lär sig att prata svenska och betala skatt. Samt följa olika lagar, vilket i förbigående sagt sätter frågetecken vid infödda svenska brottslingars svenskhet och bekräftar associationen ”svensk=bra=laglydig”.

En användbar distinktion i sammanhanget antyds av Ivar Arpis begrepp ”svenskländare”, ett begrepp utvecklat för att fylla vårt språks tomrum där exempelvis norskan har inte bara ”norrman” utan även ”norsk”. En invandrare kan vara ”norsk” men inte etnisk ”norrman”, det historiskt både homogena och statligt styrda Sverige har här bara termen ”svensk” för båda grupperna (både etnos och socium för att återknyta till Dugin). Svenskländare skulle då vara olika etniska grupper som inte är etniska svenskar men integrerade i Sverige. Korrekt använd skulle då termen assimilering beskriva att man blir en del av det svenska etnos medan integration innebär att man fungerar i det svenska socium eller samhället. Vi anar här för övrigt samma längtan efter ett homogent Sverige hos många socialdemokrater och borgare som hos nationalister, assimilering är den illusoriska utopi som lovar dem att dagens invandrare imorgon kommer vara lika svenska som de själva. Naiva, okunniga och bärande ett dåligt samvete tar de tacksamt emot det löftet.

De missar då att assimilering är något som äger rum på individnivå men att det normalt tar generationer och påverkas bland annat av volymer och biokulturell distans, ingen är heller intresserad av att i den offentliga debatten informera dem om detta. Inte heller påminns de om att det kanske inte ens är önskvärt när det handlar om sådana volymer som det gör i det svenska fallet. Den massassimilering bland annat Kärrholm utlovar visar sig då vara folkutbyte med en annan etikett.

Relaterat

Alexander Dugin och etnosociologin
Hegelbitar – från folk till samhälle
Renaud Camus – Det stora utbytet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.