Iliaden och Odysséen var länge självklara delar av bildningen för varje europé med självrespekt, utgångspunkter för både referenser och ideal. Inte bara Karl Marx lånade bilder och begrepp från de antika eposen. Dominique Venner beskrev dem som ”the foundation of European civilization, as well as of our literature and a significant part of our imagination”, de har talat till generationer av européer och uttrycker centrala aspekter av Europas unika personlighet och tidlösa värden. Att de fallit i glömska och ersatts av mer samtida referenskällor ingår i de processer av små och stora utbyten som Renaud Camus fångat, där förlusten av långa minnen, krigarideal och identitet är en förutsättning för le Grand Remplacement.
Odysséen är en både spännande och mångbottnad berättelse. Det heliga Troja har fallit men alla greker har inte kommit hem. Den på samma gång modige och ”mångförslagne” Odysseus har varit hemifrån under två decennier. Hemmet har invaderats av parasiterande och fräcka friare, vilka ansätter hans hustru Penelope och sonen Telemachos. Atena ingriper nu för att sonen, som växt upp utan fadern, ska ta sig samman och söka sin far samtidigt som denne genom gudarna tillåts lämna nymfen Kalypso.
De fantasieggande inslag vi förknippar med Odysséen, som monstren Skylla och Karybdis, cyklopen Polyfemos och de glömska lotusätarna, dyker bara indirekt upp i den episka dikten. Odysseus berättar om dem men givet hans mångförslagna tendenser kan vi inte vara helt säkra på att hans långa frånvaro orsakats helt av de yttre faktorer som beskrivs (vi kan i förbigående nämna de tre söner han fick med Kirke). Berättelsens motor är istället Telemachos sökande efter fadern och Odysseus längtan efter hemmet, vilka sammanstrålar i en ödesladdad serie händelser på hemön Itaka. I tiggarförklädnad undersöker Odysseus hur landet ligger, vilka som förblivit trogna och vilka som svikit. När far och son återförenats stundar uppgörelsen med ”friarna” och de tjänarinnor som tagit deras parti, det blir ett blodigt möte.
Läst som ren fantasylitteratur är Odysséen både spännande och intressant. Den värld där Odysseus rör sig innehåller fantasieggande inslag och karaktärer, som gudar och sirener, han besöker platser som vindarnas ö och Hades. Det dödliga och förrädiska spelet mellan Odysseus, Telemachos och friarna är också litterärt givande. Möjligen kan berättandet bitvis vara för långsamt för en modern publik, men det påminner också om den kraft som finns i versbaserade sånger. Män samlas idag sällan för gemensam högläsning av heroiska epos och poesi, men Erland Lagerlöfs översättning innehåller stycken som ”ty oss plågade gräsligt sälarnas rysliga stank, som söka sin föda i havet, vem ville ligga i lag med ett av havets vidriga odjur?”
Eposet erbjuder också en inblick i våra förfäders världsbild och människosyn, där inte minst det tidlösa och gemensamma går att identifiera. Dominique Venner beskrev Europas symbol som en man med ett svärd, och det indo-europeiska krigaridealet med dess starka fokus på heroism och ära är nästan lika tydligt i Odysséen som i Iliaden (koncentrerat i Akilles val av ett kort men ärofullt liv framför ett långt och fridfullt). Venner urskilde en specifik känsla för individualitet i Homeros verk, en känsla som löper som en röd tråd genom vår civilisations historia. Gudarna deltar förvisso i skeendet, men de mänskliga deltagarna har en autonomi som är ovanlig (”compared to what the sacred texts of other peoples and other cultures show, the freedom and sovereignty of Homer’s heroes is unique”). Vi anar här varför liberalismen uppstod just bland våra folk, liksom hur dess kris uppstod när den frikopplades från bland annat ära, gudar och identitet.
Bland de starkaste styckena i Odysséen är när den till tiggare förklädde huvudpersonen återser sin hund Argos, nu gammal, försummad och svag. Argos förmår vifta på svansen men inte gå fram till sin husse, ”då strök sig Odysseus en tår ur ögat förstulet, vänd från Eumaios bort”. Det påminner om indo-européernas förhållande till djur och natur, Venner skrev om detta att ”in their professed love of Nature and animals, most Europeans are an exception compared to the rest of humanity”.
Även hemkomsten är ett tidlöst tema. Det återkommer både i Odysséen, hos Tolkien i kapitlet Fylke rensas, och i Det susar i säven (när vesslorna drivs ut från Paddeborg). Det är samtidigt ett känsligt tema, vilket i moderna filmatiseringar gärna antingen försvinner helt eller tonas ner (jämför Christopher Nolans sympatier för de tjänarinnor som bytt sida). Detta är inte alldeles förvånande givet att samma mytiska hemkomst var central för flertalet högerrörelser efter Första världskriget, från de italienska arditi till de tyska frikårerna. Ithaka rensas och förrädarna bestraffas.
Kopplat till detta är det mytiska komplex där fadern och sonen står i centrum. Telemachos växer upp faderlös, anpassad till friarnas välde. Hans maktlöshet och vilja att själv bli en man uttrycks i stycken som ”ack att jag själv med likadan kraft vore rustad av gudar för att på friarnas svärm den olidliga fräckheten hämnas där i sitt övermod de föröva så nedriga illdåd!” Gudinnan Atena måste ingripa för att han ska söka fadern. Ordningen är ur balans när de vuxna försvunnit (jämför Neutzsky-Wulffs ord i klassiska Opkomlingen, ”hved et tidpunkt vender de voksne tilbage”). Den återställs när de kommer tillbaka och återtar sin auktoritet. ”Friarna” är här ett tidlöst fenomen, relevant även för vår egen tid. Nämnas kan här även det något oväntade klassperspektivet i Odysséen, där slaven Eumaios visar sig vara en av de trogna (om än av furstligt blod).
Det mytiska komplexet med fadern och sonen för oss osökt över till förhållandet mellan män och kvinnor i Odysséen, och vår tradition mer generellt. Vi möter flera kvinnotyper. Penelope framställs som både kapabel och trogen, medan den mördade Agamemnon i Hades utbrister att ”aldrig ett värre och fräckare ting skall du finna än kvinnan, sedan sin tanke och håg hon på gräsligheter har riktat”. Flera av Odysseus tjänarinnor ger sig i lag med friarna. Intressant här är även Odysseus relationer under den långa hemresan, Hans Blüher drog av dem slutsatsen att en man vill gifta sig med en Penelope, men samtidigt kan attraheras av en Kalypso. Av detta drog han slutsatsen att det monogama äktenskapet är bristfälligt, mannen är i grunden bigam.
Om inte annat var Odysseus det. En fruktbar läsning av Odysséen ger en inblick i det Evola kallade kasternas regression. Adorno och Horkheimer skildrade samma process i Upplysningens dialektik, där de identifierade den mångförslagne som en tidig representant för borgerligheten (en jämförelse som redan gjorts av det Adorno och Horkheimer kallade proto-fascistiska tänkare, där den sluge/borgerlige/”semitiske” Odysseus ställts mot den mer ariske Akilles). De visade hur han i snart sagt varje situation utnyttjar listen, ofta i konfrontation med företrädare för naturen och myten. Vad detta mångförslagna beteende gör med högtillitssamhällen antyds av hur besättningen efter att han låtit bli att nämna Skyllas människoätande tendenser trotsar hans uppmaning att inte öppna vindarnas säck. Återkommande i Odysseus långa hemfärd är också provokationer av gudar som Poseidon och Helios, ibland orsakade av hybris och ibland av hunger. Neutzsky-Wulff identifierar Odysseus som en övergångsgestalt med drag av både köpman och krigare, ”snuhed og evnen til at snyde andre anses for dyder. Odysseus er et oplagt eksempel på en overgangsfigur, idet han står mellem heroernes tidsalder/kobberalderen og jernalderen.” Det heliga Troja har fallit. Gudar och omen är dock fortfarande högst närvarande i Odysséen.
Sammantaget är Odysséen en given bekantskap. Det är spännande, färgstarkt och mångbottnat. Huvudpersonen är komplex (de slugare friarna delvis hans mörka tvillingar), Telemachos likaså. Inblicken i våra förfäders världsbild och våra folks långa minnen är också värdefulla. Flera mytiska bilder erbjuder aha-upplevelser för att förstå både livet och samtiden, det gäller allt från lotusätarna till de parasiterande friarna. Att Odysséen inspirerat till nya tolkningar, bland annat Coenbrödernas O Brother, Where Art Thou? och James Joyces Ulysses, förvånar inte. Christopher Nolans version har jag däremot inte sett, av vad man kunnat läsa om den finns inslag av inversion samtidigt som det givetvis är positivt att nya generationer uppmuntras att läsa Homeros.
Relaterat
Dominique Venner – En europeisk samuraj
Erwin Neutzsky-Wulff och världsåldrarna
Lämna ett svar