Vi lever i en era av misslyckanden och möjligheter. Den efterkrigstida ordningen tyngs alltmer av de problem och motsättningar dess praktik och ideal föder, bland växande skikt i folk och elit går det att urskilja såväl missnöje med sakernas tillstånd som längtan efter något annat. Centralt här är folkutbytet, vars konsekvenser på både kort och lång sikt är uppenbara, men den rådande ordningens utmaningar omfattar allt från ful arkitektur och ett svagt Europa till en ohållbar ekonomisk modell och kulturell dekadens. Alternativet till denna ordning kan svårligen sökas inom dess egna begreppsliga ramar, något som antyds av det växande intresset för idéer som mer eller mindre rör sig utanför dem. Högintressant i sammanhanget är den franska nya högern, vi finner här ett helgjutet alternativ till den liberala världsbilden och den terapeutiska staten. Det kan diskuteras om den är en höger, inledningsvis var det fransk media som stämplade en motvillig miljö som ”Nouvelle Droite” men namnet har fastnat. Det kan också diskuteras om den endast är fransk, den har haft företrädare och påverkat i ett flertal länder från Tyskland och Italien till Ryssland och USA. Den exakta gränsdragningen är inte heller alldeles enkel, bland annat kan man notera att även om tankesmedjan GRECE, Groupement de recherche et d’études pour la civilisation européenne, är central för den nya högern finns det flera gestalter som inte formellt varit medlemmar där men ändå ofta räknas till den nya högern.
Till dessa hör Dominique Venner (1935-2013), en synnerligen värdefull och inspirerande bekantskap. Venner var en ”krigarpoet”, han var i ungdomen militär och aktivist och senare historiker och skribent. En röd tråd genom dessa faser var engagemanget för Europa och hennes folk, en annan var Venners personliga ekvation som både rebell och äventyrare (en annan äventyrare med militär bakgrund, Ernst Jünger, var föga förvånande en av hans vänner). Som ung var Venner militär och deltog i kriget mot FNL i franska Algeriet nära den tunisiska gränsen. Den franska statens övergivande av fransmännen i Algeriet bidrog till hans olust inför den liberala ordningen, hemma i Frankrike engagerade han sig som aktivist i nationalistiska Jeune Nation. Bland annat deltog Venner i stormningen av kommunistpartiets högkvarter som svar på den sovjetiska invasionen av Ungern 1956. 1961 dömdes han till fängelse för sin bitvis militanta aktivism, under tiden i Santéfängelset analyserade han svagheterna i den franska nationalismens metoder, en nationalism som präglats av ”handlingar av mod och tragiska misslyckanden”. Varken Venner själv eller hans medkämpar saknade mod, men deras kamp förhindrade inte återkommande motgångar som förlusten av Algeriet. Analysen av vad som behövde göras annorlunda mynnade ut i läsvärda Pour une critique positive, Till en positiv kritik, 1962. Det är en fortsatt användbar skrift, Venner tog bland annat upp behovet av en doktrin, en analys och världsbild som kan motivera och samla motståndarna till regimen. Han jämförde med relationen mellan Marx och Lenin, ”ingen revolutionär rörelse utan en revolutionär doktrin”. Även organisering var viktigt, liksom formerandet av medvetna och kvalitativa kadrer av aktivister. Under den här tiden var Venner ledande i organisationer som Europe-Action, han lärde då känna bland annat en ung Alain de Benoist. Även om Venner inte var delaktig i grundandet av GRECE 1968 går det att känna igen tankar från Pour une critique positive i tankesmedjans vision och praktik. Det gäller bland annat engagemanget för Europa, en hednisk filosofi och insikten att politisk makt förutsätter kulturell makt (”politiken är nedströms från kulturen” som Breitbart senare uttryckte det). Det senare leder naturligt till en metapolitisk strategi, där det handlar om att på ett attraktivt och övertygande sätt sprida alternativ till den rådande ideologin vad gäller bland annat vilka vi är, vår historia och vår framtid.
Den tredje fasen i Venners liv, efter den militära och den politiska, följer logiskt av metapolitiken. Efter ungdomens dödsföraktande äventyr i krig och politik valde han att bli historiker. Venner blev en respekterad och prisbelönt specialist, och en produktiv författare och journalist. Vapen och jakt var hans expertisområden, men han skrev också om röda armén och den franska motståndsrörelsen. Han visade i boken om motståndsrörelsen att många av de verkligt heroiska motståndsmännen var män av den franska högern, medan de franska kommunisterna istället först samarbetade med tyskarna och senare mördade sina politiska motståndare. 2013 sköt han sig själv i Notre Dame, i protest mot massinvandringen, amerikaniseringen och angreppen på kärnfamiljen. Efter sig lämnade han bland annat Un samourai d’Occident, nu översatt till engelska. Det är på många sätt ett testamente, med råd både till Europas folk och till de enskilda som värnar om dem, färdigställt när han var medveten om att livet närmade sig slutet. Politiskt i dagsaktuell mening är det inte, det är inte råd för partipolitik Venner delar med sig av. Däremot är det metapolitiskt högintressant, Venner erbjuder en övertygande beskrivning av vad Europa faktiskt är. Han ger också goda råd för hur livet bör levas i denna era präglad av Europas slummer och underordning. Det är som vanligt kristallklart formulerat, stilen påminner om både Evola och Jünger, vilka som bekant också hade en bakgrund som äventyrare och krigare. Perspektivet är tidlöst och de kärnfulla, citatvänliga styckena är många.
Historia och tradition
Relying on knowledge of the long past of great civilizations, I do not believe in historical fatalities. Not in those imagined by Vico or Spengler any more than those theorized by Marx or, more recently, some Fukuyama.
– Dominique Venner
Venner tillhörde som historiker en idag krympande skara. Han hade själv tagit aktiv del i händelsernas centrum, både som militär och som aktivist, vilket gav honom ett perspektiv många rena akademiker saknar. Den historiesyn som växte fram ur dessa erfarenheter, och av djupa studier, skiljer sig från både den liberala och den marxistiska. Venner såg inte historien som förutbestämd, tvärtom var han medveten om det oväntades betydelse. Han skrev om detta att ”nothing is ever truly predictable in history, which philosophers who reason by categories and not in the concrete do not always know. The great historical unknown resides in men, their “representations”, their ambitions, their blindness, their revolts, their aptitudes, and the mystery of their destiny.” Utan Lenin och Trotskij i Petrograd 1917 är det exempelvis tveksamt om bolsjevikerna kunnat genomföra sin revolution. Av detta följer en viss optimism, inget är förutbestämt och det går att återerövra Europas framtid även om det kan se mörkt ut. Venner var själv optimist i detta avseende och skrev att ”now, in the evening of my life, I observe the first signs of an awakening in which I have always believed without ever hoping to see it in my lifetime”.
Att historien inte är förutbestämd innebär inte att den är alldeles kaotisk. Det finns betydelsefulla faktorer, i centrum för Venner stod geografi och civilisationer. Han skrev att ”beyond geography, only one component keeps its stability through time: civilizations and their own tradition, even when this can sometimes seem eclipsed. This is why the stakes of history are always the space and the soul of peoples, in the atavistic sense of the word.” Släktskapet med Spengler kan här anas, liksom med Braudel. I likhet med den förstnämnde konstaterade Venner att civilisationer är unika personligheter (”great civilizations are not regions on a planet, they are different planets”). Han betonade deras djupa rötter, inte minst i det omedvetna. Ytliga fenomen som politiska och religiösa institutioner kunde komma och gå, men djupdimensionerna består. Venner skrev om detta att vår civilisation i likhet med bland annat den kinesiska och den indiska har uråldriga rötter, och bevarar sin substans även under en föränderlig historia. Denna substans definierade han som ”made up of living aesthetic and spiritual values that structure our behaviors and nourish our representations”. En civilisations rötter är i praktiken oförstörbara så länge de folk som bär dem finns kvar.
Nära kopplat till hans civilisatoriska perspektiv är Venners traditionsbegrepp, vilket delvis skiljer sig från, och delvis överlappar, Julius Evolas och Rene Guenons. Det är metahistoriskt som deras, men utan ett lika starkt fokus på det mer-än-mänskliga. Venner definierade tradition som ”that which does not pass and which always returns under different forms. It designates the essence of a civilization over the very long term, what resists time and survives the disturbing influences of religions, fashions, or imported ideologies.” En viktig konsekvens av detta är att civilisationer kan överleva både erövringar, religiösa konversioner och ideologiska experiment, så länge deras folk finns kvar. Möjligheten finns att omforma religioner och ideologier till något som bättre passar den egna traditionen, exempel på detta kan vara allt från ”germaniseringen” av kristendomen till mötet mellan islam och den persiska civilisationen. Venner gav i Samurai of the West flera exempel på återupptäckter av den europeiska traditionen under olika historiska perioder och av olika personer. Vi får bland annat bekanta oss med den ”karolinska renässansen” där Karl den Stores rådgivare återupptäckte antiken, liksom exempel som Montherlant och Maurras. Vår tid bär på samma möjlighet, inte minst mot bakgrund av det Venner beskrev som ”historiens chock”, hur massinvandring och andra kriser tvingar oss till en uppgörelse med liberalism, etnomasochism och terapeutisk stat. Vi märker en fruktbar syntes av Carl Jung och Oswald Spengler i stycken som ”our tradition survives in our unconscious while we have partly forgotten it, under the effect of very ancient fractures that have broken our memory. Under the effect also of belief in the universal vocation of our modernity, inherited from Christian messianism and that of the Enlightenment.”
Boreas söner och döttrar
These sacred poems are the Greek expression of a heritage common to all our European or Borean ancestors, whether Celtic, Germanic, Slavic, or Latin.
I have just used the neologism Borean, which requires an explanation. I use it to avoid equivocations about the word “European,” sometimes put to dubious uses. “Boreans” designates Europeans of ancient stock.
– Dominique Venner om Iliaden och Odysséen
Så långt alltså Venners generella historiesyn, ett givande perspektiv oavsett vilken civilisation läsaren tillhör. Konkret var det vår egen civilisation och tradition han verkade för, den grupp han identifierade sig med var de europeiska folken oavsett var i världen de befann sig. Detta i en historisk era då dessa folk drabbats av en påtvingad minnesförlust och förlorad självkänsla, en central uppgift var då att beskriva Europas tradition, vår civilisations unika personlighet. Venner ägnade stora delar av Samurai of the West åt detta, med ett övertygande och tilltalande resultat. Europas unika personlighet och värden uttrycks inte minst av Iliaden och Odysséen, vilka utgör en fruktbar utgångspunkt för Venner. Han beskrev dem som ”the foundation of European civilization, as well as of our literature and a significant part of our imagination”, de har talat till generationer av européer.
Homeros berättelse om greker och trojaner, och om Odysseus kamp för att återvända hem, innehåller flera tidlösa element. Där finns exempelvis ett starkt inslag av heroism, koncentrerat i Akilles val av ett kort men ärofullt liv framför ett långt och fridfullt. Venner urskiljde här även en specifik känsla för individualitet i Homeros verk, en känsla som löper som en röd tråd genom vår civilisations historia. Gudarna deltar förvisso i skeendet, men de mänskliga deltagarna har en autonomi som är ovanlig (”compared to what the sacred texts of other peoples and other cultures show, the freedom and sovereignty of Homer’s heroes is unique”). Vi kan här identifiera teman som senare skulle tas upp av bland annat Kevin Macdonald i Individualism and the Western Liberal Tradition och som förklarar varför liberalismen uppstod just i Europa.
Venner beskrev flera aspekter av vår civilisation, bland annat vad gäller estetik, respekt för förfäderna och familjen. Han tog upp ”respect for ancestors, communion with nature, stoic courage before the inevitable, attraction to what is noble and beautiful, contempt for baseness and ugliness” som kärnvärden i vår tradition, värden som vi känner igen även hos Homeros hjältar. Intressant är även känslan för djur och natur, vilken i sekulariserad form möjliggjort djurrättsrörelsen och klimataktivismen, Venner identifierade denna känsla i Homeros verk liksom i vår tid (”in their professed love of Nature and animals, most Europeans are an exception compared to the rest of humanity”). Det var för övrigt en del av vår tradition han själv levde, genom sitt jaktintresse.
Även politiskt kunde Venner identifiera en central aspekt av vår civilisation i Iliaden. Agamemnon är inte en orientalisk despot, hans auktoritet är av aristokratisk och feodal natur, ”primus inter pares”. Detta ideal återkom under medeltiden, liksom i viljan att vara ”kung av fria män istället för slavar”. Venner var samtidigt medveten om hur vår tradition trängts undan och misstänkliggjorts under 1900-talet, något som hotar att leda till dess undergång.
Krisen
One cannot think of eventual remedies if one has not identified the causes of the evil, as I propose to do.
– Dominique Venner
Att identifiera orsakerna till denna kris var en naturlig förutsättning för att kunna lösa den. Venners analys här är värdefull och intressant. Han tog upp sådant som Europas minnesförlust och identitetskris, vilka idag torde vara välkända. En mindre vanlig förklaring, vilket kanske förklaras av att få historiker idag har bakgrund som krigare, är den devirilisering Venner tog upp som följd av att kriget försvunnit från de europeiska samhällenas horisont. Han skrev angående detta att ”I know that the presence, even veiled, of war is what gives meaning and poetry to a society, allows it to constitute itself and maintain itself, not to be a shapeless crowd, but a people, a city, a nation.” Efter Andra världskriget, och för Frankrikes del Algerietkriget, hade denna närvaro försvunnit. Det innebar en kollaps för militära och manliga kvaliteter, ”an old country of military tradition was propelled into a mental world deprived of the horizon of conflict”. Maskuliniteten retirerade, dess plats togs av ”the sole perspectives of the market economy, the reign of money, and mass leisure and consumption as the sole destiny.” Snarare än en ”feminisering” såg Venner denna devirilisering som grundproblemet, feminismen var snarare en följd av den. Hans beskrivning av ett samhälle utan den maskulina polen var träffsäker, ”the decay of education, the refusal of responsibility for crimes and misdemeanors, victimization of the guilty, psychological accompaniment to face ordeals, purely compassionate interpretations of conflicts, fear of the dangers of history, feminization of the essentially masculine functions of government, justice andprotection”. Som följd av ”historiens chocker” torde dock de maskulina värdena åter komma till heders.
Venner kunde med utgångspunkt i antiken också identifiera måttlösheten som en faktor bakom krisen. Där de gamla grekerna varit medvetna om gränser och måtta saknar det moderna samhället detta, det drivs av hubris. Han beskrev 1900-talet som måttlöshetens århundrade, både vad gällde krigets ohyggligheter och ekonomin, en följd av de båda världskrigens illdåd var att Europa i chock gått in i en period av dormition eller sömn (en annan orsak var de båda supermakter som delat upp Europa mellan sig). ”This state of “dormition” is the consequence of the excesses of murderous and fratricidal fury perpetrated between 1914 and 1945” noterade Venner.
Men Europas kris och dormition är inte bara en följd av hubris och krig. Det är också följden av skuldbeläggande och påtvingad historie- och identitetsförlust. Venner var träffsäker och kärnfull i beskrivningen av dessa fenomen, han skrev bland annat att ”Europeans of our time are, first and foremost, victims of these diseases of the soul. Indeed, this is the decisive cause of their weakness. According to those who speak in their name, they are without past, without roots, without destiny. They are nothing” och ”the inculcation of guilt in Europeans has facilitated the masked invasion of their territories and the “great replacement” of their populations, something that has no precedent in the past.” Han tog också upp ”perversa och dekadenta eliters” roll i det hela. För att bemöta detta krävs, bland annat, metapolitik, skapandet av ett memetiskt, mentalt och ideologiskt immunförsvar. Samurai of the Occident är inte primärt en politisk bok, men den innehåller kärnfulla insikter som ”parodying a famous formula, “Politics first,”.. I will say for my part: “Mystique first.” Political action is inconceivable without the prerequisite of a mystique capable of directing it and responding to the “we are nothing”.
Konsten att leva
Words are weapons. To give oneself one’s own words, and to first give oneself a name, is to affirm one’s existence, one’s autonomy, one’s freedom. Thus can we assume the name of rebel.
– Dominique Venner
Venner förenade själv två arketyper, rebellen och stoikern. Han skrev en bok betitlad just Le cœur rebelle, och sökte sig som ung till faran och äventyret. När han beskrev sina drivkrafter var det solidaritet med de fallna soldaterna och de övergivna fransmännen i Algeriet, men han tillade också att ”I did not want to let the opportunity to participate in such an adventure, which rarely offers itself to a generation, escape. Everything was moving in a violent and unexpected way. Everything seemed possible. I wanted to be part of it”. Vi anar här en inte alldeles vanlig personlig ekvation i vår tid, i förening med en inre lag som inte överlappade makthavarnas blev resultatet det Venner kallade rebellen. Det är en populär arketyp inom just högern, även om Hobsbawms Primitive Rebels låter ana att den även haft vänner inom vänstern. Venner beskrev rebellen på djupet, bland annat i ett kärnfullt stycke som ”to exist is to fight what denies me. Being a rebel does not consist of collecting impious books and dreaming of phantasmagoric plots orguerrillas in the Carpathians. It means being one’s own norm through fidelity to a superior norm. To hold to oneself in the face of nothingness. To be watchful so as to never ‘recover’ from one’s youth.” Släktskapet med de ”preussiska anarkister” som bekämpade Weimarrepubliken från höger är tydligt.
Att vara trogen en högre norm än den rådande politiska ordningen gör att rebellen påminner om stoikern, en tradition Venner förde fram som en inspirationskälla. Det är tilltalande och initierat, bland annat tog han upp stoicismens två främsta principer. För det första koherens eller sammanhållning, ”to live in a coherent manner, that is to say, to live according to a unified and harmonious rule of life.” För det andra att inte låta sig påverkas av likgiltiga ting, ”everything that does not depend on our freedom (poverty, wealth, health, illness) is neither good nor bad in itself, it is indifferent. One must therefore free oneself from it.” En rebell driven av dessa principer förblir oberörd av det mesta den samtida världen kan hota honom eller henne med. Venner delade även med sig av ett antal råd för hur livet kan levas även i det dekadenta och underkuvade Europa. Bland annat tog han upp regelbundna besök i naturen, läsning och dagbok. Han skrev även att ”whatever your sex, you will benefit from regularly practicing a somewhat vigorous sport outdoors or (/and) a combat sport. This will keep you in shape. Moreover, you will discover something important: the ambient decadence does not mean that there is more baseness, stupidity, or cowardice than in other eras, it only means that these are what set the tone.” Som antyds av stycket riktade Venner sig även till kvinnliga läsare, i exemplen på stoiska inspirationskällor finner vi två kvinnliga dito. Detta utan att han förnekade polerna manligt och kvinnligt, kan tilläggas.
Intressant i sammanhanget är även Alain de Benoists beskrivning av vännen Venner i det avslutande lovtalet. Det livsideal vi möter där kan vi känna igen från många äldre släktingar, inte minst med en militär erfarenhet. Venner hade med de Benoists ord tenue, alltså hållning. Det kunde sammanfattas i några principer, ”live and die standing. Do not seek personal interest. Do not scheme, do not evade, do not complain. Do not explain oneself. And also: stay away from gossip, idle talk, or petty chatter. Move toward what uplifts, flee what degrades.”
Sammantaget är det en synnerligen värdefull skrift. Dominique Venner var en av våra stora, med en lika god känsla för historien och metapolitiken som för livet. Som summering av en ”doktrin” är Samurai of the West helgjuten och effektiv, här finns som ovan nämnts både en beskrivning av vilka vi är, vilka kriser vi möter och hur vi bör möta dem. Venner var själv inte religiös, vilket en del läsare kan se som en brist, men det går utan problem att kombinera hans perspektiv och insikter med en religiös tradition för den som så önskar. Boken innehåller dessutom läsvärda texter av Alex Raynor och Alain de Benoist, liksom en biografi över Venner. Den rekommenderas varmt.
Om skribenten: Joakim Andersen
