Året är 1892. I centrala Afrikas djungler samlas arméer för att göra upp om regionens framtid. På ena sidan finner vi arabiska stormän från östkustens Zanzibar, krigsherrar, plundrare och köpmän i elfenben och slavar. Deras ledare är den närmast mytomspunne Tippu Tib, som byggt ett imperium i det som senare kommer att bli östra Kongo. Med sig har de krigare från flera lokala stammar. På andra sidan står ett tämligen begränsat antal européer, representanter för den belgiske kung Leopold II. Bland dem finns kapten Sidney Langford Hinde, liksom en brokig samling västerlänningar, hausas från det blivande Nigeria, soldater från Liberia och mängder av lokala allierade. Kraftmätningen är oundviklig, båda sidorna har rört sig från öst- respektive västkusten och möts nu i det inre av Afrika. Kung Leopold har vid Berlinkonferensen tillerkänts Kongofristaten som sin, men araberna från Zanzibar är de facto inlandets herrar. I frågan om slaveriet är deras intressen oförenliga. I förordet till Sidney Hindes The Fall of the Congo Arabs kan vi läsa att ”had the attempt of the Arabs succeeded, it is probable that the Free State would have been replaced by a Mohammedan Empire analogous to that of the Khalifa in the Soudan”. Det är två världar som möts, mot en bakgrund som i många avseenden har mer gemensamt med stenåldern.
Hindes bok är en givande skildring av kriget och av regionen. Lokala hövdingar byter sida, städer som Nyangwe och Kasongo belägras och faller. Regnskogen är en främmande värld för européerna, där man bland annat tvingas röra sig i karavaner och där fällor kan lura överallt. Flera karaktärer deltar i konflikten, på den arabiska sidan bland annat Tibs son Sefu och sultanen av Ujji, Rumaliza, på den europeiska inte minst kommendör Francis Dhanis och Hinde själv. Afrikanska ledare som Ngongo Lutete spelar viktiga roller även de, liksom den synnerligen kapable svarte sergeanten Albert Frees. Miljön är lika mäktig som livsfarlig, Hinde stöter bland annat på öar av kvarts och saltgropar, vilda djur och sjukdomar. Han beskriver fruktade pygméer, djungelns härskare med giftpilar, och vattenfolket waginia. Flera stammar filar sina tänder till huggtänder, många är kannibaler. Detta gäller även européernas allierade och det uppstår genuina bekymmer när dessa ertappas med kroppsdelar i sina packningar och slagfälten snabbt töms på döda och skadade. Hinde skildrar också lokal vidskepelse och möten med medicinmän.
Kriget är intressant i vår tid även mot bakgrund av den woke historieskrivningen där det amerikanska slaveriet framställs som en central och unik del av landets väsen. I jämförelse med USA var Zanzibar en renodlad slavstat (för att citera sultan Seyyid Saids svar till abolitionistiskt sinnade britter, ”araber arbetar inte, de måste ha slavar och konkubiner”). Dess stormän var dessutom själva direkt involverade i jakten på människor, bland annat Tippu Tib hade lett krigare i plundring och slavjakt (”many circumstances have combined to make the Zanzibar Arabs the most noted slave-hunters and slave-dealers in the world”). Det sexuella inslaget var också erkänt på ett sätt som saknar motsvarigheter i USA, inställningen till de svarta var minst lika negativ som i Sydstaterna. Exemplet Zanzibar illustrerar kort sagt att det amerikanska slaveriet inte var unikt, samtidigt som det europeiska projektet att avskaffa slaveriet var om inte historiskt unikt så i varje fall ovanligt. Hindes beskrivning av kriget mellan två världar i östra Kongo för också tankarna till en av wokementalitetens mindre uppmärksammade förutsättningar, närmare bestämt övertygelsen om den europeiska ordningens ohotade stabilitet. Men så ohotad eller given har den inte varit, vilket bland annat al-Andalus och de nordafrikanska slavräderna i Europa påminner om. Det var inte heller givet att Leopold skulle vinna i östra Kongo, det var fullt möjligt att alliansen runt Tippu Tib hade segrat och i så fall kunnat lägga grunden till ett helt annat välde. Hinde uttryckte betydande respekt för odlingarna kring de städer de behärskade, de var kapabla krigare och diplomater.
Sammantaget är det en intressant skildring av ett bortglömt krig, skandalen som senare blossade upp kring kung Leopolds privata koloni, med avhuggna händer och tvångsarbete, har överskuggat det. Slaveriet som ett mänskligt och samhälleligt gift är igenkännbart oavsett om det äger rum i Zanzibars slavplantager och harem eller i Kongofristaten, det enda positiva med det senare var att ogärningarna väckte sådana reaktioner att fristaten togs ifrån kungen. Vilket också får ses som historiskt ganska ovanligt.
Vi läser Hinde här: The Fall of the Congo Arabs
Relaterat
Lothrop Stoddard och Haiti
”Free soil, free labor, free men”
George Fitzhugh – Cannibals All
Genovese och slaveriet
Hark Olufs och det nordafrikanska slaveriet
Thomas Pellow och slaveriet i Marocko
Jareer och jileec
Louisiana Scalawags
Plantage eller nation
Om skribenten: Joakim Andersen
