Att européer under århundraden fångades in av nordafrikanska pirater och krimtatariska nomader för att föras som slavar till den muslimska världen är ett stycke historia som inte passar den hegemona ideologin som hand i handske. När det talas om ”kritiska vithetsstudier”, ”orientalism”, ”islamofobi” och ”vita privilegier” är en förutsättning att människor i gemen inte är alltför väl informerade om de miljontals européer som levde och dog som slavar i den mindre vita världen. Deras öden kan annars leda tankarna i riktningen att det transatlantiska slaveriet inte var unikt och att det är styrkeförhållandena snarare än ”rasism” som präglar historien. Styrkeförhållanden som inte på något sätt är givna eller garanterar att européer är skyddade från övergrepp (jämför Rotherham för ett samtida exempel).

Flera slavar skrev berättelser om sina liv, både afro-amerikaner som Frederick Douglass och européer som Andreas Matthäus Wolfgang. Bland de sistnämnda finner vi även den nordfrisiske sjömannen Hark Olufs (1708-1754). Under en resa mellan franska Nantes och Hamburg 1724 angreps hans fartyg av algeriska pirater, på frisiska Wikipedia läser vi att ”op in reis fan Nantes nei Hamburch yn 1724, waard it skip oermastere troch Algerynske piraten”. Att pirater från de så kallade barbareskstaterna i Nordafrika rörde sig så långt upp i europeiska farvatten torde komma som en överraskning för våra ”vithetskritiker”, överraskningen kan bli större om de bekantar sig med sådant som ”turkräderna” mot flera isländska kustsamhällen under 1627. Det är ett kaninhål av rang, men åter till Olufs.

Efter att ha bytt ägare några gånger hamnade han som slav hos en lokal bej vid namn Assin, herren till Konstantin söder om Alger. Olufs beskriver honom som ”en Herre af en høy Alder, hastig Sind, sund Comple­xion, han var behiertet og havde en god Krigs Erfarenhed”. På Pellows och Olufs tid fanns det fortfarande lejon i Nordafrika, liksom ormar och annat obehagligt. Olufs lärde sig både lingua franca, turkiska och arabiska och visade sig kompetent och kapabel. Med tiden vann han bejens förtroende och fick uppdrag som överkassör och kavallerikommendör. Han upplevde krig med andra lokala stormän, togs tillfånga och lyckades fly. Någon typisk skildring av slaveriet är det inte, Olufs fick både lön och annan ynnest av bejen men levde ändå med en känsla av att han när som helst kunde mista allt som följd av en nyck. Han avrättade flera människor på bejens order, bland annat två murarmästare som murat in hans skatter. Detta var både av praktiska skäl, de kunde inte avslöja var skatten fanns när Olufs haft ihjäl dem, och av vidskepelse, deras själar antogs vakta skatten. Både Pellow och Olufs beskriver lokal folktro och magisk praktik i sin slavberättelser. Där Pellows fokus ligger på häxor är det istället ”maraboths” som Olufs skildrar mest. Idag är marabuter snarast sufister och heliga män, Olufs är intresserad av hur de kunde hela sjuka, finna stulna ting och ”at de kand jage Armen ind i Livet paa en Hest, saa at den er blodfarvet, naar de drage den ud igien”. Ett lokalt djur kallat dyp, sannolikt mindre vildsvin, ansågs vara återfödda marabouter. Detta eftersom ”naar man flyer det et Brev eller et Blad af en Bog, tager det Papiret i de foreste Fødder, og holder det for sig, da det begyn­der at pladre mangfoldig, ret lige saadan som det kunde læse, og naar man vil tage Papiret fra det, bliver det vred og river det i Stykker”. På svenska har vi alltså att göra med ett djur som tar brev och böcker mellan framtassarna och börjar pladdra, och blir argt och sliter sönder dem om man försöker ta pappren från det.

Sammantaget är Olufs berättelse intressant. Pellow ger en bättre inblick i den genomsnittliga slavens öden, men Olufs är kort, kärnfull och ett ovanligt människoöde. Hans historia har också en viss humor, vid sidan av ovan nämnda alfabetiska djur kan noteras den åldrade bejens avskedsord när Olufs skulle återvända hem, ”far med Gud, tag dig i agt for sterk Drik, For Qvindfolk og for Jøderne i Algier, at de ikke lure dig dine Penge fra”. Det är dessutom alltid en pangermansk kulturgärning att läsa danska och frisiska. Intressant är annars aspekten av ”brain drain med våld” som framträder i både Pellows och Olufs historier, liksom i renegadofenomenet. Trots hatet mot dem för deras kristna tro avancerade en del europeiska slavar högt i barbareskstaterna, även om de som likt Olufs återvände hem som rika män var synnerligen ovanliga. De flesta gick snarast döden till mötes som galärslavar, i harem eller sjuka i underjordiska sovhålor, långt från sina hem.

Vi läser Hark Olufs här: Hark Olufs’ selvbiografi

Thomas Pellow och slaveriet i Marocko

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.