Nyckeln till det woke psyket är noga undangömd och väl bevakad. Det borde inte förvåna, man kan misstänka att bakom en politik som leder till så katastrofala resultat bör det finnas ett abnormt känsloliv. I någon mån är woke givetvis rationellt, det finns eliter som tjänar på folkutbyte och annat. Men de som stödjer fenomenet hör sällan till dessa eliter, detta inklusive de drivande, gruppen av ”true believers”. Det går att identifiera de libidinala tendenser som idag kallas woke åtminstone sedan 1960-talet. I standardverk som Days of Rage och Radical Chic beskrivs hur de vita liberalerna svärmade för svarta revolutionärer och kriminella på ett sätt som hade sexuella inslag (”hans kropp tycks krusa sig som en katts”, ”these are real men” et cetera). Sedan dess har dessa öppna men något genanta uttryck tonats ner, man måste använda sig av sådant som whataboutism, freudianska försägelser och språkanalys för att kunna spåra det woke eros. De centrala teoretikerna är D.H. Lawrence, Rolf Sieferle, Freud och Nietzsche, kärnan är att woke utgår från en kombination av ressentiment gentemot den egna gruppen å ena sidan och en kombination av rädsla för och romantisering av utgruppen å den andra. Mer specifikt förstås utgruppen i samma termer som den mer bekanta rasismens, men dess egenskaper valoriseras positivt istället för negativt (jämför ”den ädle vilden” och begreppet ”äkta”). Som Freud torde antyda finns det sexuella dimensioner i nämnd romantisering (jämför Days of Rage).
En inblick i det woke psyket erbjuder det under perioder relativt populära ordet ”vibrant”, använt för att beskriva några av de fördelar mångkulturen medför. Senast har det använts för att försvara amerikanska somalier i blåsväder (”our Somali community members make our state vibrant and they should be celebrated”). Detta lilla begrepp innehåller en hel världsbild, och ger en fascinerande inblick i vita liberalers omedvetna syn på rasrelationer, på svarta och på sig själva (relationen svarta-vita är för övrigt den amerikanska woke-ideologins mytiska kärna).
Med ”vibrant” avses egenskaper som livskraftiga, vitala och pulserande. Den som är vibrant är spännande och äkta. Vi märker här starka paralleller till historiska rasismer, där man istället för ”vibrant” använt begreppet ”primitiv” men avsett samma egenskaper. Den som beskrivs som ”vibrant” kodas exempelvis som närmare naturen (jämför även ”den ädle vilden” och synen på slavarna i de forna sydstaterna). Men det som sägs är ofta mindre intressant än det som inte sägs. Implicit i betoningen av att en viss grupp är ”vibrant” är att vita liberaler inte är det. De karaktäriseras av en brist (jämför Lawrences begreppspar blood-consciousness och mind-consciousness). Relationen mellan vita liberaler och andra vita varierar något i den världsbild vi här kartlägger, ibland generaliseras bristen på pulserande vitalitet till alla vita, ibland är det mer komplicerat. Intressant är även förhållandet mellan världsbilden som uttrycks i ordet ”vibrant” och motsatsparet introvert/extrovert. Mer ”vibranta” grupper är normalt extroverta (östasiater beskrivs exempelvis sällan som vibrant). Vita liberaler är normalt, men inte alltid, mer introverta.
Det finns också en föreställd koppling mellan vibrancy och ålder. Vibrancy kodas som ungdomlighet, vita i gemen och vita liberaler i synnerhet kodas omedvetet som sterila i den världsbild vi utforskar. Av detta följer att framtiden inte tillhör vita, det de kan göra är att hjälpa eller uppgå i de grupper den hör till (jämför ”lämna över nycklarna till ersättaren”-tropen i filmer som Apornas planet, Gran Torino och Sweet Tooth). Det är möjligt att det finns ett samband mellan att vissa grupper kodas som vibranta/barn och att samma krav på moralisk agens inte ställs på dem som på den egna gruppen, här spelar dock fler faktorer in.
Sammantaget går det att identifiera en hel världsbild med utgångspunkt i ett ord som ”vibrant”. Bakom komplimangen går det att ana en rasideologi som inte är fullt så smickrande för någon av parterna (jämför vita liberalers syn på svarta och självbilden som icke-vibranta). Intressant är återigen det som inte sägs, valet av vibrant istället för andra adjektiv. Det är inte alldeles givet att alla som använder ordet delar hela den världsbild som skisseras ovan, men tillräckligt många tycks göra det.
Relaterat
D.H. Lawrence och anti-européerna
En regel för ingruppen, en annan för utgruppen
Fyra nivåer av PK
Lästips: Radical Chic
Lästips: Feghetens politik
Sloterdijk om språkpolitik
Lästips: Rättvisa eller avund
Det socialdemokratiska eros
Om skribenten: Joakim Andersen
