Att förstå vänsterglobalisterna och att förstå de emotionella grunderna för alliansen mellan dessa och diverse etniska utgrupper är två projekt som är intimt sammankopplade, det är också något vi ägnat oss en hel del åt den senaste tiden och något egentligt slut på den sysslan finns inte i sikte. Projekten överlappar såväl ideologianalys som psykologi, klassanalys och realpolitik, värdefulla insikter finns hos så skilda gestalter som Nietzsche, Bunker, Lawrence, Marx, Morrissey, Simmel, Weber, Lafond och Burnham. Naturligt följer av detta projekt insikten att den dominerande skildringen av 1900-talets historia är ideologi och mytologi, anpassad efter det vänsterliberala psyket och realpolitiska intressen, och att den därför måste skrivas om.
Intressant i sammanhanget är bland annat den genre av böcker som är ögonvittnesskildringar av episoder som i den liberala historieskrivningen är laddade med betydelse, som desegregeringen i USA och Andra världskriget. Vad gäller det sistnämnda märker vi idag ett ökat intresse, bland annat från Curtis Yarvin, Kanye West och Darryl Cooper. Även kring det förstnämnda utmanas den dominerande mytologin, bland annat genom att Martin Luther Kings politik och sexualitet dras fram i ljuset. Det finns också ett antal subalterna ögonvittnesskildringar från de människor som var på ”fel” sida under episoder som medborgarrättskampen, ”bussningen” och så vidare. Här kan nämnas Kevin Purcells Philly War Zone: Growing Up in a Racial Battleground, Harold Saltzmans Race War in High School, Levines och Harmons Death of an American Jewish Community, Edward Bunkers fängelseskildringar, Yona Ginsbergs Jews in a Changing Neighbourhood och Scott Cummings Left Behind in Rosedale. E Michael Jones Slaughter of Cities ger ett gediget teoretiskt perspektiv på det hela.
Gradvis växer insikten fram att de vita samhällen som målats ut som ”rasister” på grund av ”white flight” och motstånd mot desegregering reagerade fullt rationellt, och legitimt, på etnisk rensning och massivt våld med rasistiska förtecken. Devin Helton beskriver exempelvis i The Black Panthers in Dorchester: A Forgotten History hur det judiska samhället i Dorchester under en period av två år gick från 40.000 till närmare noll som följd av brottslighet och Black Panther Partys terror, en process han utan tvekan ger namnet etnisk rensning. De extrema våldsdåd som riktades mot judar i Dorchester liksom mot äldre vita i Rosedale, återgivet i Left Behind in Rosedale, har en tydlig raslig underton, Helton noterar även att totalt lynchades cirka 4000 människor under ett sekel, medan den svarta överrepresentationen gentemot vita vad gäller mellanrasliga mord under ett sekel är runt 20.000. För människorna i samhällen som Mattapan och Rosedale var de egentliga alternativen att fly eller att slåss, white flight eller vita gäng. Fenomen som Ku Klux Klan, vita fängelsegäng och Jewish Defence League är svåra att analysera om man inte tagit del av ovan nämnda ögonvittnesskildringar, oavsett om det stryker den liberala sensibiliteten mothårs.
Högintressant i sammanhanget är Tom Wolfes artikel Radical Chic från 1970, en lika underhållande som välskriven skildring av det fenomen där överklasskretsar bjöd in radikala grupper till fester och sammankomster. Wolfe var en gudabenådad berättare, med ett öga för detaljer och känsla för överklassens sociala koder. Han tog upp sådant som hur elitkretsarna brottades med frågan om sitt tjänstefolk, det kunde se illa ut att bjuda in svarta pantrarna när man hade färgade tjänstefolk men många löste detta genom att tillfälligt hyra in vita motsvarigheter. En utmaning var även hur man skulle beskriva gästerna för tjänstefolket, kultiverade människor sa givetvis ”blacks” men tjänstefolket kunde av det ordvalet dra slutsatsen att man var en ”limousine liberal” och därför landade man gärna i n-ordet istället som en liten eftergift.
Givande är Wolfes skiften mellan mikro- och makroperspektiv. Han var medveten om sådant som hur elitens sammansättning i New York byttes ut över tid, 1970 höll WASP-skikt på att trängas åt sidan av judiska och katolska elitskikt (”Society in New York was going through another of those new-money upheavals that have made the social history of New York read like the political history of the Caribbean; which is to say, a revolution every 20 years, if not sooner” för att citera Wolfe). Ett inslag i strategin hos de nya grupperna tenderar att vara att symboliskt och kulturellt skilja sig från de äldre eliterna. Wolfe använde det franska begreppet nostalgie de la boue, ”längtan till dyn” som Dan Berglund översatte det, för en aspekt av det hela, det handlar då om romantisering av primitiva själar. De nyrika har i grunden två alternativ. De kan anamma aspekter av aristokratins kultur, och de kan anamma aspekter av underklassernas kultur, i praktiken görs normalt både-och. Det är mot den bakgrunden Wolfe tolkade fenomenet radical chic, ett sätt att markera avstånd till den förhatliga medelklassen. Wolfe skrev om detta att ”one rule is that nostalgie de la boue — i.e., the styles of romantic, raw-vital, Low Rent primitives — are good; and middle class, whether black or white, is bad. Therefore, Radical Chic invariably favors radicals who seem primitive, exotic and romantic.”
På många sätt var radikalerna under 1960-talet ärligare än dagens motsvarigheter, därav en del ordval som idag framstår som genanta. Det handlar bland annat om hur New Yorkradikalen Gregory Armstrong beskrev fången och författaren George Jackson med stycken som ”hans kropp tycks krusa sig som en katts” och ”han ger mig ett strålande leende av rent sensuell glädje”. I samband med radical chic möter vi ordval som ”these are no civil-rights Negroes wearing gray suits three sizes too big — these are real men!” D.H. Lawrence analyserade flera decennier tidigare samma psykologi genom att använda begreppsparet blood-consciousness och mind-consciousness. De överklasskikt som ägnade sig åt radical chic hade begränsat blood-consciousness och attraherades därför av bilden av svarta pantrarna, så real, så hip och så funky, så fulla av Soul. Jämför hur de vita radikalerna i Weathermen anammade svart språkbruk, you dig, och hur vissa grupper av vita radikaler rentav fritog svarta kriminella för att få en ”riktig svart” som ledare. Det fanns i detta en tydlig erotisk aspekt, nedtonad sedan dess, där de svarta pantrarna beskrevs som real men och synen på deras hustrur i Wolfes text summeras i stycket ”somehow it all runs together in the head with the whole thing of how beautiful they are. Sharp as a blade”.
Samtidigt var intressena hos de inbjudna pantrarna och deras värdar egentligen väsensskilda, ett betydande mått av projicering respektive manipulation var inblandat. Pantrarna företrädde en socialistisk revolution som inte hade gynnat paret Bernstein med flera, till detta kom relationen mellan pantrarna och judarna. Det sistnämnda blir tydligt i Wolfes skildring av hur nervösa pantrarnas vänner blir när en av dem tar upp hur de ber lokala köpmän om donationer, ”for God’s sake, Cox, don’t open that can of worms. Even in this bunch of upholstered skulls there are people who can figure out just who those merchants are, what group, and just how they are asked for donations, and we’ve been free of that little issue all evening, man — don’t bring out that ball-breaker.” De lokala köpmän som pantrarna genom hot försökte få att donera pengar var i hög grad judar, den etniska rensningen i Dorchester pågick för fullt när paret Bernstein höll sin bjudning med svarta pantrarna 1970, redan 1967 hade pantrarnas tidning Black Power innehållit en dikt med titeln Jew-Land med innebörden att det aldrig var för tidigt att döda judar. Rörelsen stöttade dessutom palestinierna mot Israel. Paret Bernstein angreps för att vara masochister och kom att retirera från sitt stöd för svarta pantrarna. Wolfe skrev angående relationen mellan svarta och judar att ”one of the ironies of the history of the Jews in America was that their long championship of black civil liberties had begun to backfire so badly in the late 1960s”. Den historiska tendensen till elitrotation och nostalgie de la boue torde vara generell, men särdragen hos de roterande elitskikten torde också ha betydelse för processens former och de judiska elitskikten i New York hade flera särdrag som gjorde deras förhållande till de svarta till en tämligen enkelriktad kärlekshistoria. Inte sällan beskrivs judiska elitskikt inom kulturindustrin som beslutna att sprida svart kultur för att skada det vita Amerika, det finns ett tydligt inslag av genuin fascination som kanske bäst förklaras med hjälp av Lawrences begrepp. Rationellt är det inte, vilket ett växande antal amerikanska judar insett efter 7 oktober. Jämför makarna Myrdals lilla betraktelse att ”den besittande klassens ungdom hade av den franska revolutionen lärt en läxa om det samband, som består mellan radikala svärmerier och praktiska realiteter.”
Sammantaget ger Wolfes skildring av paret Bernsteins bjudning värdefulla inblickar i elitskiktens relation till samtidens etnifierade underklasser. Det finns realpolitiska och ekonomiska dimensioner när det kommer till massinvandring och asymmetrisk mångkultur, men det finns också ett inslag av det Wolfe beskrev som nostalgie de la boue och markering av distans till ”medelklassen”. Paret Bernstein och deras vänner hade låga nivåer av blood-consciousness och var högst benägna att attraheras av bilden av Black Panthers, Young Lords med flera, samtidigt som konkreta klassintressen/-konflikter gjorde dem mindre benägna att attraheras av vit arbetarklass. Samma mekanismer går att identifiera idag hos vissa urbaniserade elit- och mellanskikt.
Vi läser Wolfes klassiska artikel här: Radical Chic
Relaterat
Det socialdemokratiska eros
D.H. Lawrence och anti-européerna
Om skribenten: Joakim Andersen
