Den tyske historikern Rolf Sieferle ponerade bland annat att politiskt korrekta egentligen drivs av rädsla för de grupper de verkar för. Det är en intressant teori, inte minst som komplement till förklaringar av wokefenomenet som utgår från självhat, intraetnisk konkurrens och memetiska virus. Fenomenet är sannolikt så komplext att alla dessa faktorer spelar in. En läsvärd artikel i sammanhanget är Fear of Violent Dispossession Motivates Support for Progressive Policy av Timothy Bates vid University of Edinburgh. Den har ännu inte genomgått kollegial granskning men innehåller flera värdefulla samband.
Bates operationaliserade bland annat begrepp som fear of violent dispossession, self-interest, compassion, malicious envy, proportionality, coercive egalitarianism, support for redistribution och support for progressive policies så att de går att mäta och sambanden dem emellan identifieras. Sedan analyserades respondentgruppen. Resultaten var intressanta. Det fanns ett starkt samband mellan fear of violent dispossession, alltså rädsla för våldsamt fråntagande, och stöd för vad som i studien kallas progressive policies, det vill säga PK eller woke positioner. Stöd för progressiv politik operationaliserades bland annat som ”DEI training, Gaza support, environmental regulations”, och utgjorde ett homogent psykometriskt drag. Stöttade man en av dessa frågor stöttade man ofta även de andra. De respondenter som var rädda för att deras egendom skulle tas ifrån dem med våld var mer benägna att stödja progressiv politik. Sambandet mellan egenintresse och progressiva positioner var också starkt, de som själva tjänade på sådan politik var mer benägna att stödja den. Män var mindre benägna att stödja progressiv politik än kvinnor, vilket inte är alldeles förvånande givet de båda könens skiftande våldspotential och därtill hörande rädsla för hotfulla minoriteter. Det fanns också ett samband med höger-vänsterskalan, här operationaliserat som ”position on the Conservative-Liberal dimension”.
Intressant är att gruppen med rädsla för våldsamt fråntagande även var mer benägna att ge efter i konflikter med andra länder och icke-statliga aktörer som drogkarteller, ”this suggests that fear of violent dispossession is activated by both weak and strong opponents, leading to support for compliant policy meeting demands for resource transfer rather than opposing such pressure” för att citera Bates. Intressant är även att det fanns ett samband mellan avund och stöd för omfördelning, men avund i sig ökade inte stödet för progressiv politik. Det gjorde däremot medkänsla. Här anar vi att bakom stödet för så kallade wokepositioner finns flera olika psykologiska mekanismer och rentav skilda biotyper. En grupp kan drivas av egenintresse eller antivitt rashat, andra är genuint goda människor med bristfällig information. Det är inte omöjligt att de förstnämnda grupperna manipulerar den sistnämnda.
Bates anlägger ett evolutionärt och spelteoretiskt perspektiv, där utdragna konflikter om resurser lett till att rädsla för våldsamt fråntagande tagit form. Han skriver att ”this suggests that a long evolutionary history of draining conflict against rivals, even when these rivals are less formidable, has led to an evolved emotion of fear of violent dispossession , and which now underpins support for policies which yield power to avoid costly conflict”. Vissa grupper förefaller mer drivna av rädslan, detta kan bland annat ha att göra med deras verkliga eller upplevda våldspotential. Många kvinnor och fysiskt svaga män kan vara mer rädda för konflikter med såväl minoriteter som främmande aktörer. Bates noterar att detta ställer vissa stereotyper av konservativa och liberaler på huvudet. Konservativa anklagas ofta för att drivas av rädsla, men det kan vara tvärtom. Liberaler påstås ofta drivas av självhat eller idealism, men studien antyder annat.
De psykologiska mekanismerna som leder från A till B, från att man är rädd för att arga minoriteter ska ta ifrån en ens egendom till att man blir arg när man hör frasen ”white lives matter”, är mer komplicerade. De har sannolikt att göra med självbild och självrespekt, få människor vill erkänna för sig själva och andra att rädsla är en av deras drivkrafter. Istället utvecklar man komplexa ideologier där de hotfulla grupperna konstrueras som rättfärdiga och vitala, och de ständiga eftergifterna skildras som moraliskt riktiga. Det är en patologi och den följs av andra patologier, där självhat är en (jämför More In Commons studie av gruppen Progressive Activists). ”Identifying with the aggressor” heter det bland annat, jämför Sartres förord till Fanons Les damnés de la terre. Intressant i sammanhanget är hur det vita liberala psyket hanterar olika grupper de ser som farliga. Upplevt farliga utgrupper, som etniska och religiösa minoriteter, kommer valoriseras positivt på ett sätt som för tankarna till D.H. Lawrences begrepp blood consciousness. De ses som vitala, äkta och rättfärdiga (som ”ädla vildar” för att låna en äldre term). Den egna ingruppens ”vildar”, arbetarklassen i allmänhet och ”ytterhögern” i synnerhet, betraktas på ett annat sätt. Detta har sannolikt att göra både med de små skillnadernas narcissism och den hotade självbilden. Den praktik Bates beskriver utgår från att minoriteter är farliga och att vita inte är det, påminnelser om att detta är just en föreställning och dessutom en felaktig sådan hotar konfrontera den vita liberalen med insikten att han, eller hon, egentligen bara är feg. När man internaliserat ett skadligt regelverk och en ideologi och andra sedan bryter mot dem kan man bli arg på dem.
Bates studie är oavsett vilket intressant givet att upplevt aggressiva minoriteter har en särskild ställning i ”liberalers” sentiment och praktik jämfört med upplevt svaga grupper. Detta behöver inte ens exemplifieras. En fråga man däremot bör ställa är om den ”liberala” praktik Bates skisserar är rationell. Varje eftergift till hotfulla minoriteter försvagar de rädda liberalernas ställning och kommer följas av nya krav. Detta inte minst om dessa krav bland annat går ut på att inskränka de vita liberalernas möjligheter att ens sätta ord på vad som händer, det vill säga inskränkningar i yttrande- och organisationsfriheten. Eller för den delen massinvandring som ytterligare förskjuter maktbalansen och gör dem ännu mer rädda. Deras praktik är kort sagt lika irrationell som feg.
Vi läser artikeln här: Fear of Violent Dispossession Motivates Support for Progressive Policy
Om skribenten: Joakim Andersen
