Idag är det julafton, en av det moderna Sveriges viktigaste högtider och en dag omgiven av både riter och myter med ursprung i hednisk och kristen tid. Julafton har både sociala och högre aspekter. Utbytandet av gåvor, mat och samvaro är ett exempel på den reciprocitet som bundit samhällen samman sedan indo-europeisk tid, ihop med detta finns en mer universell och religiös aspekt där välvilja binder människorna till varandra och till det gudomliga. I gränslandet mellan konsumtions- och skådespelssamhället å ena sidan och hyperboreanska arketyper å den andra har det dessutom vuxit fram en alltmer avancerad mytologi med jultomten i fokus. Inte längre en utvecklad hustomte eller kristet helgon har tomten förvandlats till en gudaliknande potentat med Nordpolen som motsvarighet till Guenons dolda Agartha och flera medhjälpare, från nissar och isbjörnar till renar och livvakter. Det är en fascinerande metamorfos, en intressant fråga är hur jultomten som arketyp och julkulturen mer generellt kommer påverkas av den tendens till återkristnande eller ”den andra religiositeten” som Spengler förutsåg.
Vad gäller julkulturen är filmen Ett päron till farsa firar jul från 1989 ett intressant exempel, inte minst i jämförelse med vår samtid. Filmserien om ”ett päron till farsa”, National Lampoon på engelska, följde familjen Griswold på diverse försök att förverkliga mellanamerikanska traditioner som jul och semester, med varierande resultat. Delvis kan de ses som den amerikanska motsvarigheten till de svenska Sunefilmerna. Pappa Clark Griswold, spelad av Chevy Chase, hade många likheter med Homer Simpson och Al Bundy, en ofta klumpig figur men samtidigt den drivande i handlingen. Givet karaktärens kombination av inkompetens och agens är det inte förvånande att den använts av både feminister och män för att bekräfta deras världsbilder, undertecknad lutar dock åt att just inkompetensen bekräftar de senares tolkning snäppet mer än de förras (jämför Hans Blühers insikt att ”det är förövrigt inte förvånande att i vår tid, då det kungliga och männens härskarvilja trängts bort av den borgerliga typen, strävar kvinnorna efter likaberättigande”, Homer, Clark med flera är inte ens borgare).
Idag framstår filmerna om familjen Griswold som fönster till en förlorad värld, både socialt, kulturellt och demografiskt. USA var fortfarande en homogen nation 1989, vilket bland annat innebar att Clark kunde skälla ut sin chef som en man till en annan och faktiskt få honom att skämmas när han dragit in julbonusarna. Familjens levnadsstandard kan också framstå som overklig för samtida motsvarigheter till Clark, den visar ett USA där en vanlig familj kunde leva i ett stort hus. Samtidigt fanns ekonomisk oro under ytan i filmen. Mamma Ellens släktingar visar sig nyligen ha tvingats sälja sitt hem och flytta in i sin husbil, även för familjen Griswold är konflikten mellan kostnaderna för en riktig jul och den ekonomiska verkligheten reell. Just julbonusarna blir symboliskt centrala, de representerar skillnaden mellan rent Gesellschaft (”marknaden”) och Gemeinsschaft (folk- och firmagemenskap). Klassrelationer är tämligen framträdande både genom ”kusin Eddie”, chefen och yuppiegrannarna, man anar redan 1989 att Griswoldfamiljen som social typ är på väg bort. I förbigående kan nämnas att även synen på djur var en annan under 1980-talet, i varje fall i National Lampoonfilmerna.
Det innebär att päronet till farsa inte talar till vår tid på samma sätt som mer tidlösa klassiker. Päronfarsan som arketyp är inte konstruktiv, idag kan vi se honom som ett steg på vägen till dagens öppna misandriska och patricida tendenser. De manliga arketyper vi behöver idag är helt andra. Den värld filmerna skildrar kan också väcka sorg hos de som upplevt den, jämför walesiska begreppet hiraeth som bland annat beskriver saknaden av det hem som inte längre finns. Det var en värld med uppenbara svag- och sårbarheter vi växte upp i, tydligast i päronfarsefilmerna bristen på transcendent och heroisk dimension, men det har den gemensamt med det mesta man kan sakna. Varken människor eller tidseror är perfekta. Den hade även många fina sidor, men dessa fick inte möjligheten att leva vidare när överhet och klerker bestämde sig för att utplåna den både kulturellt, socialt och demografiskt. Utöver att filmerna om päronfarsan bitvis är riktigt underhållande är de även, i likhet med bland annat Fleksnes och Albert och Herbert, givande som just fönster till en svunnen värld.
Avslutningsvis önskas med- och motpolare en riktigt god jul.
Mer jul
Tidstjuven
Årets julkalender
Snödrömmar
Panik i Tomteverkstan
Tolkiens tomte
Klaus
Jultomten som nordisk arketyp
Tankar på juldagen
Dickens julsaga
En annan sida av julen
Wärend och Wirdarne VI – Jul
Om skribenten: Joakim Andersen
