Julkalendern är en modern svensk tradition, sedan decennier bänkar sig generationer av svenskar framför TV:n, tar del av de olika kalendrarna och öppnar luckor. Det är en tradition som är synnerligen ”svensson”, ”julkalendrarna är en central del av svenssonlivet. Både genom att man som svensson naturligt följer dem och för att de ofta skildrar svenssonlivet” för att citera en äldre text. Den kan också ge vissa inblickar i tidsandan, i metapolitik och metaestetik, genom sådant som teman och karaktärer. Årets julkalender är inget undantag, Tidstjuven följer familjen Östskog i lilla Kråksjö inför julafton. Fadern har varit försvunnen sedan julen för fem år sedan, och sonen Clint hatar därför allt som har med julfirande att göra. Redan här anar vi intressanta teman som uttryck för tidsandan, julkalendrarna har ofta familjen i centrum men här dessutom i kombination med en kärnfamilj som slitits isär genom faderns försvinnande (vänner av Motpol torde ha noterat att just relationen till fadern är ett återkommande ämne i flera texter, där woke psykologi och anti-europeisk mytologi utgår från ett mer eller mindre symboliskt fadersmord). Clint har sökt ledtrådar till faderns försvinnande under fem år, och hans envishet och vägran att ge upp belönas i julkalendern. För mycket ska inte sägas om detta, annat än att det inbegriper en tidskikare och resor i tiden.

Utan att explicit anknyta till Graalmyterna kan vi notera att Clint under sitt sökande efter pappan både visar mod och vinner bekräftelse från sin familj. Det gäller även mamman, Moa, som är turistchef i lilla Kråksjö. Ett återkommande uttryck för det svenska kynnet och nostalgin i svensk kultur är just småstaden, gärna med drag av 1950- eller åtminstone 1970-tal, julkalendrarna är inget undantag. I årets julkalender märks dessutom en konflikt med större och mer moderna Överhult, där det finns såväl rondell som galleria. Denna konflikt visar sig ha rötter långt tillbaka i historien. Överhuvudtaget ger tidskikaren möjlighet till en historisk kontinuitet, där vi besöker Kråksjö och Sverige genom århundradena. Både Gustav Vasa och häxbränningarna dyker upp, liksom en barnvänlig konspiration över generationerna. Vid sidan av familjen Östskog är den narcissistiske tjuven Bildsköne Bengtsson en huvudperson, föredömligt spelad av Simon J Berger. Bengtsson ska ha funnits på riktigt, om än sannolikt utan tidskikare.

Sammantaget är det en sevärd julkalender, både underhållande och spännande. Som uttryck för en tidsanda på väg mot normalisering är den också intressant, här kan även nämnas inslaget av tämligen frustrerande men i grunden välvilliga kommunpolitiker (jämför samma tema i Snödrömmar). Nämnas kan i sammanhanget radiokalendern Jul på Dimmeborg, även det en gedigen kalender där familj, spöken och historisk kontinuitet och arv står i fokus.

Relaterat

Årets julkalender
Snödrömmar
Panik i Tomteverkstan

Jultomten som nordisk arketyp
Tankar på juldagen
Dickens julsaga
En annan sida av julen
Wärend och Wirdarne VI – Jul

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.