1960-talet är intimt knutet till en våg av studentrevolter, avsett om man utgår från idéer, klasser eller generationer är detta en kritisk fas i Aftonlandets moderna historia med efterverkningar vi ännu genomlever. Det var för boomergenerationen en avgörande erfarenhet, generationen av ”profeter” skisserade då de idéer under vilkas banér de skulle fortsätta forma samhället under de kommande decennierna. Detta åtminstone för den minoritet som var direkt involverad, en minoritet som dessutom kom att utgöra en viktig del av den manageriella eliten. I efterhand framstår det som en perfekt storm, med katastrofala konsekvenser för Aftonlandet i stort. Studentrevolternas betydelse för den hegemona ideologin och de därtill knutna eliterna är samtidigt så central att de normalt inte skildras kritiskt i populärkulturen, istället möter vi den infantilt romantiserade självbilden av ett antal idealistiska rebeller som visste bättre än en omgivning driven av irrationella sentiment, fördomar och okunskap.
En intressant bok om perioden är John R. Searles The Campus War från 1971. Searle (1932-2025) var själv akademiker, inriktad bland annat på språkfilosofi. Han hade också varit aktiv för ”Students against Joseph McCarthy”. Men studentradikalerna under 1960-talet var något annat än de studentaktivister han varit en av. Samtidigt kunde han se hur svårt det var för universitetsledningen att hantera dem, och hur svårt det var att ens förklara fenomenet. Campus War var ett försök till förklaring, givande både som tidsdokument och för att förstå liknande tendenser under vår egen tid. Sentiment, dramaturgi och idéer från 1960-talets studentrevolter har förts vidare till vår tid, ofta förvånansvärt oförändrade, idag kända under namn som ”woke” och ”kritiska vithetsstudier”.
Searles centrala insikt var att studentrevolterna i grunden var ett religiöst fenomen. Med detta menade han inte att det utgick från en kyrka eller tron på det övernaturliga, utan att det byggde på det som i religionspsykologin kallas det heliga. Detta heliga var för studentradikalerna ras och Vietnam (Searle lade lakoniskt till att ”it is perhaps depressing that civil liberties and academic freedom are not Sacred Topics”). För läsare bekanta med Guillaume Fayes etnomasochismbegrepp och D.H. Lawrence kan noteras att det heliga för radikalerna var etnorasliga utgrupper, i sig ett intressant psykologiskt fenomen. Oavsett vilket, Searle beskrev också de mer strukturella faktorer som möjliggjorde studentrevolterna. Där fanns givetvis välståndet, man kan jämföra Strauss och Howes beskrivning av boomergenerationens trygga uppväxt med Searles ”the present generation of white middle-class students is the product of a period of affluence unparalleled in the history of this or the other Western democracies. They have grown to adulthood without any recollection of economic insecurity, with no experience of the Depression, and with no genuine understanding of the work and sacrifices that earlier generations have made to produce our present level of prosperity. They have never gone hungry, and they cannot remember a time when dad was out of work. In a very real sense, they take prosperity for granted.” Samtidigt hade de uppfostrats under varma och tillåtande former, ”it is a warm, loving, permissive, forgiving, ”child-centered” style of home life, but it is interestingly inconsistent with the prevailing adult style of life for which the child is ostensibly being prepared. The characteristic social organization of our society is not the cozy suburban household, it is the large bureaucracy.” Motsättningen mellan varm barndom och opersonligt vuxenliv var en av faktorerna bakom radikalernas missnöje. Searle tog även upp att institutionerna var tämligen föråldrade, den allmänna tendensen till kris för etablerade auktoriteter, och att många studenter de facto var tvungna att vara på universiteten om de ville undvika Vietnamkriget och den tråkiga vuxenvärlden. Till detta kom mängden av studenter, ”in the early 1950’s there were about a million and a quarter college students in the United States. In the fall of 1969 we enrolled over seven million; in the fall of 1970 the figure was even higher.” Viktigast var imitationen, ”a glamorous, rewarding, and exciting role for students to play has been created, and as long as it continues to be rewarded — by prestige, absence of penalties, media, especially TV, glamorization, and inner meaningfulness and significance — it will continue to flourish. At present there is no more rewarding role for students than that of the rebel.” Radikalerna framstod som glamorösa och/eller sexiga i media, deras liv som meningsfulla och spännande. Samhället av småborgerliga ”squares” hade inte så mycket att erbjuda i jämförelse.
Searle utvecklade också en trestegsmodell för att följa studentrevolternas utveckling. Det började med en fråga, ofta en lokal sådan, med krav som universitetsadministrationen inte kunde möta utan att förlora auktoritet och prestige. Dessa frågor var normalt knutna till de ”heliga ämnena” (svarta och/eller Vietnam). Därefter följde nästa fas, skapandet av ett retoriskt klimat, där administrationen gradvis kom att utmålas som en direkt fiende till dessa heliga frågor. Grunden hade då lagts för den sista fasen, auktoritetens kollaps. När administrationen till sist kallade in polisen sågs detta som oförlåtligt och universitetet exploderade. Intressant är att ledningen kunde kortsluta processen genom att kalla in polisen innan det retoriska klimatet hunnit skapas, men sällan gjorde det. Searle beskrev också den eufori som studentrebellerna upplevde under den tredje fasen, en känsla av djup meningsfullhet.
Universitetsledningen hade svårt att hantera studentrevolterna, detta inte minst då de var fel sorts människor för konflikter och saknade en naturlig och lojal bas. Searle noterade att ”the upper middle level of college administrations, deans and vice-presidents, are apt to be populated by middle-aged men who have been moderately successful in their disciplines but have come to feel that they may not make any more important contributions to their field of specialization”, de hade inte sökt sina tjänster för att mötas av hot och våld. Studenterna i gemen var ofta trevliga att ha att göra med, men inte så studentradikalerna. Searle konstaterade att ”many of them are in a frenzy of hatred, and normally the college authorities are the targets of the hatred. A sizable percentage of the revolutionary extremists I have dealt with have been clinically ill”. Till detta kom att fakulteten främst utgjordes av liberaler, och liberaler var inte lojala. Tvärtom sympatiserade de ofta med studenterna, Searle skrev om detta att ”by instinct they would prefer to be on the side of ”the students” and not of the administration. The dramatic category of idealistic young people struggling against corrupt authority to build a better world is one they cherish.” De var stenhårda i sin bedömning av ledningens agerande men såg gärna mellan fingrarna med både våld och fanatism från ”ungdomarna”. Searle beskrev de tre sätten att hantera sådant våld, ”first, it didn’t really happen (”It has never been proved that the auditorium was destroyed by arson”); second, it did happen but it doesn’t count (”Professor So-and-So’s class was disrupted, but he is a special case”); third, it did happen and it does count, but the people who did it don’t count (”The peace movement has attracted a few hooligans”).” Ett konkret exempel var professor Bunzel, en liberal statsvetare som kom att trakasseras av svarta militanter med allt från sönderskurna däck till bomber utanför kontoret. Intresset från hans kollegor var begränsat, de hade dramatiska kategorier för ”svarta angrips av vita” men de saknade en kategori för det som drabbade Bunzel. Över tid kom dock studentradikalernas beteende ofta att stöta bort delar av den liberala fakulteten från dem, vilket orsakade en bitter konflikt mellan liberalerna.
Searles bok är intressant på flera sätt. Han tar upp universitets olika subkulturer, bland annat den tidigare dominerande fraternitykulturen som under perioden fick se sin position tas över av studentradikalerna. Även de relativt opolitiska hippies tas upp, liksom en radikal subkultur (”the two most salient traits of the radical movement are its anti-intellectualism and its hostility to the university as an institution”). Den var varken särskilt centraliserad eller teoretiskt avancerad, men den vägde upp detta genom fanatism och starka känslor. En bidragande faktor bakom radikaliseringen var även närvaron av svarta militanter. Searle skrev om dessa att ”in these years colleges increased their ”minority group” enrollments by an enormous factor – that is, they increased the enrollment from almost nothing to at least something – thus bringing on the campus enough black students to create a small but often cohesive black subculture”. Det var en subkultur dominerad av sina mer radikala element, med ett starkt inflytande på de vita radikalerna. Searle skrev om detta att ” because many middle-class white students felt so guilty about the racial injustice in the United States, they found it psychologically impossible to criticize, much less actively oppose, the views and strategies of the black militants, no matter how evil or irrational those views and actions may sometimes have seemed.”
Sammantaget är det en synnerligen läsvärd bok, som undergräver den officiella historieskrivningen kring studentrevolterna. De hade mer gemensamt med religiösa fanatiker, de var fiender till akademisk frihet och sitt eget samhälle, och de betedde sig rent allmänt illa. Att deras arv orsakar skada bör alltså inte förvåna. Searle var dessutom en träffsäker skribent, med citatvänliga stycken som ”this liberal mistrust of authority produces a certain feebleness in the defense of other liberal values when they are challenged by anti-authority groups.” Svårigheterna för liberalt etablissemang att hantera radikaler både 1968 och idag framstår tydligt i hans skildring, liksom delvis psykologin bakom etnomasochismen. Idag bör hans bok kombineras bland annat med Peter Turchins forskning kring överproduktion av eliter och Curtis Yarvins resonemang kring Katedralen (där studentradikalerna framstår som ett drivande och ideologiproducerande avantgarde), av Piccone och Althusser, inte minst då de galningar Searle var tvungen att ha att göra med numera gjort den långa marschen genom institutionerna. Man kan samtidigt notera att deras grepp om dessa institutioner försvagas inte minst på grund av att den sekulära religion som drivit dem är verklighetsfrämmande och impopulär. Deras mytologi är dessutom byggd på lögner, oavsett om det handlar om skolintegrationen eller studentrevolterna.
Tidigare artiklar om verkligheten bakom 1960-talets mytologi
Ensam kvar i Rosedale
Harold Saltzman och skolintegrationen
Lästips: Radical Chic
Edward Bunker i San Quentin
Regler för radikaler
Fria Tider – Days of rage
Om skribenten: Joakim Andersen
