Den dominerande skildringen av 1900-talets historia är lika delar mytologi och ideologi, anpassad efter det vänsterliberala psyket och realpolitiska intressen. I en självförstärkande ond cirkel återverkar detta på just det vänsterliberala psyket och realpolitiken, ett exempel är den amerikanska politiken med desegregering och bussning under 1960- och 70-talen. Den officiella historieskrivningen kring detta utgår från att motståndarna var vita drivna av irrationellt hat, verkligheten var att även många svarta var motståndare och att ingen av sidornas motstånd var irrationellt. Desegregeringen slog sönder ett stort antal lokalsamhällen och medförde lidande och död för många människor. Så länge detta inte är känt kan liknande experiment föreslås och genomföras igen, jämför socialdemokratins tal om ”blandning” och därtill kopplade motstånd mot friskolor.
Det finns en subaltern litteratur som beskriver experimentet från den mottagande sidans perspektiv, här kan nämnas verk som Kevin Purcells Philly War Zone: Growing Up in a Racial Battleground, Harold Saltzmans Race War in High School, Edward Bunkers fängelseskildringar och Yona Ginsbergs Jews in a Changing Neighbourhood. Intressant i sammanhanget är även Scott Cummings Left Behind in Rosedale från 1998. Cummings studie skiljer sig från exempelvis Philly War Zone genom att författaren tillhörde den akademiska världen, han var professor i urban policy och sociologi vid universitetet i Louisville, och genom att fokus låg på utsatta äldre istället för utsatta skolungdomar. I likhet med i grunden vänsterliberala Harold Saltzman tvingade mötet med verkligheten Cummings att skriva en bok som i många avseenden underminerade hans världsbild.
Det var under 1970-talet han först kom till Rosedale, i likhet med en ung Barack Obama var han involverad i community organizing och erbjöd bland annat hyresgästföreningar och minoritetsorganisationer sina tjänster. Av en slump stötte han på de äldre i Rosedale Senior Citizen’s Center, vilka desperat bad om hans hjälp. De äldre var med få undantag vita, deras lokaler låg i samma hus som svart ungdomsverksamhet och de hade problem med återkommande inbrott och vandalisering. Det visade sig snart att deras problem var betydligt mer allvarliga än så. När Cummings pratade med sina kollegor och den ansvarige för ungdomsverksamheten mötte han inte sällan en bagatelliserande eller rentav legitimerande attityd. En del liberala, vita kollegor såg våldet mot de äldre i Rosedale som rättvis återbetalning för historisk rasism, den ansvarige för ungdomsverksamheten uttryckte att ”in a couple of years the problem would go away. Pretty soon there would be no elderly whites in Rosedale” och, mer etnocentriskt, att ”there were too many other issues and problems confronting the neighborhood and black people generally”.
Rosedale i Dallas-Fort Worthområdet hade under större delen av sin historia varit ett välmående vitt område, de flesta äldre hade bott där under större delen av sina liv. 1960 hade 98% av invånarna varit vita, vid mitten av 1990-talet utgjorde de 12% (och då i hög grad fattiga vita). 1980 fanns det runt 250 äldre vita hushåll bland de 100,000 invånarna. Processen som lett dit hade delvis varit politisk, många av de äldre betraktade skolintegrationspolitiken och bussningen som en avgörande orsak. Cummings noterade att ”initially, minority children were bused to Rosedale’s community schools. By the late 1970s, the number of white children in Rosedale was rapidly declining. By 1983, the pool of white children living in Rosedale was insufficient to accomplish busing objectives.” De vita som hade möjlighet flyttade från Rosedale när skolan tvångsintegrerades, kvar blev de som inte sålde sina hus i tid eller inte hade råd att flytta. Det var dessa Cummings lärde känna. Deras tillvaro präglades av sorg och av rädsla. Det Rosedale de i många fall vuxit upp i fanns inte längre, deras vänner hade flyttat och vågade sällan hälsa på längre. Cummings hänvisade till forskningen om etniska och urbana stadsdelar och deras aspekt av Gemeinschaft, ”we know that many ethnic communities in cities exhibit qualities and sentiments similar to those found in rural villages. Many urban communities are characterized by sentiments that produce a strong commitment to collective institutions and a shared sense of values and moral standards”. Men det gamla Rosedale var borta och de äldre mindes det med en stark känsla av sorg och förlust, ”the neighborhood as they knew it had died; it was gone, and part of them had died with it.” Ensamheten blev inte mindre av den rädsla som gjorde att de sällan lämnade sina hem efter mörkrets inbrott.
En del av de äldre hade internaliserat en mer traditionell sydstatsvärldsbild vad gällde rasrelationer, en del mindre så. Oavsett vilket genomsyrades deras liv när Cummings lärde känna dem av rädsla. Han skrev att ”fear among Rosedale’s elderly is a way of life. The elderly of Rosedale perceive danger in all facets of their lives. They feel there are no safe havens in the neighborhood. Many feel anxious about safety in their own homes, on the streets, in the stores, and in the churches. They are afraid to go out at night. They are afraid to park their cars in their garages and walk the distance between the garage and the front door. When they pause to insert the key in the front door and unlock it, they fear they will be attacked from behind or that someone awaits them inside”. Denna rädsla uttrycktes bland annat i enkäter, bara 5,6% av Rosedales äldre kände sig helt trygga när de rörde sig i stadsdelen på dagarna, att jämföra med 38,2% av hela stadens äldre. Mer än 70% av de äldre i Rosedale uttryckte olika grader av otrygghet vad gällde dygnets mörka delar. Cummings konstaterade att denna rädsla var rationell och grundad på verkliga erfarenheter, ”the dangers they see are real”. Även detta uttrycktes i enkäter. 18% av Rosedales äldre hade upplevt inbrott och heminvasioner, att jämföra med 4% av de äldre i hela staden. 16% av Rosedales äldre hade blivit rånade eller utsatts för portmonnäryckning eller gatukonfrontationer, att jämföra med färre än 1% i hela staden. Brotten som drabbade Rosedales äldre vita hade också element som inte enbart tydde på kriminell rationalitet. Inbrotten hade ofta inslag av förnedring, exempelvis avföring i sängar eller sönderslagna hem, i många gatubrott föreföll inslaget av våld vara viktigare än själva stölden. Cummings träffade flera äldre som utsatts för oprovocerat och besinningslöst våld både i hemmet och utanför det. Bland annat en man i sjuttioårsåldern som skakats ner från en stege av tre ungdomar och sedan misshandlats så brutalt med en bräda att han nästan dött. Våldet hade tydliga rasliga dimensioner, förövarna var svarta män och de utsatta äldre vita.
Våldet var så omfattande att rädsla var en rationell reaktion. Många äldre låste in sig i sina hem, men de kände sig inte nödvändigtvis säkra där heller. Cummings berättade att mellan 1/6 och 30/9 1980 rapporterades 4 mord, 3 våldtäkter, 14 gaturån och 63 inbrott i Rosedale. Offren var mestadels äldre vita, noteras kan alltså att denna grupp då utgjorde cirka 250 hushåll. Alla våldtäktsoffren var äldre vita kvinnor, alla inbrotten drabbade äldre vita och 14 av de utsatta för heminvasioner blev även misshandlade. Medelåldern för de drabbade var mellan 70 och 75 år. Perioden var lugn i jämförelse med de vågor av terror som drabbade de äldre i Rosedale 1977 och 1982. Sommaren 1977 härjade ”Rosedalevåldtäktsmannen”, i verkligheten flera olika svarta män som oberoende av varandra bröt sig in hos vita, oftast äldre, kvinnor och våldtog dem. En av dem hade radikaliserats av TV-serien Roots och försökte prata med sina offer om den. 1982 drabbades stadsdelens vita åldringar av det fenomen som kallas ”wilding”, jämför Central Park Five 1989. Cummings skrev att tonåringarna i Central park beskrev wilding som ”a pastime well known to the city’s youth. As used by the New York youth involved, the term means to run around like a pack of wild animals, acting out the most basic and violent inclinations”. Våldsdåden som drabbade de äldre i Rosedale var lika brutala som meningslösa, och lika motbjudande att läsa om som att återge. Mellan juni och september 1982 utsattes 46 äldre, bland annat genom våldsamma heminvasioner, tre mord och tre våldtäkter. I ett fall blockerades vägen för en 57-årig man av fyra ungdomar, han slets ur sin bil och misshandlades till döds med sin egen käpp. Reaktionerna på våldet i Rosedale den gången blev omfattande, bland annat planerade vigilantegruppen Guardian Angels att patrullera stadsdelen. Så småningom greps och dömdes ett antal ungdomar. Åtminstone en av dem hade med sig ett intensivt hat mot vita från sin mor. Cummings beskrev hur gäng senare kom att etablera sig i Rosedale.
Sammantaget är det en lika sorglig som upprörande bok. Helt frigjorde sig författaren heller inte från sin liberala förförståelse. Inte minst då han skyllde rasfördomar för oförmågan att behålla medelklassen i Rosedale, givet de beteenden han skildrade framstår det som logiskt att varken svart eller vit medelklass ville bo kvar i stadsdelen. Samtidigt noterade han dock att federal politik bidrog till att stadsdelens sociala och kulturella institutioner kollapsade, och han konstaterade att ”the violent and careless behavior vaunted by some of Rosedale’s youth contributed to the community’s demise as surely and forcefully as the racial biases that sabotaged and frustrated efforts to retain its middle class”. Oavsett vilket är det en viktig skildring av rasrelationer och tvångsintegration, bortom populärkulturens ideologiskt färgade förenklingar, inte minst om man mot bakgrund av bland annat Philly War Zone och Jews in a Changing Neighbourhood anar att liknande scener ägde rum i ett stort antal stadsdelar under perioden. Det svarta ghettot och den svenska förorten är inte identiska storheter, men Cummings bok antyder att socialdemokratins planer på att ”blanda befolkningen” kan ha oanade bieffekter. Den antyder också att den gängse bilden av vita förövare och svarta offer är något förenklad.
Relaterat
De äldre och undantaget
Harold Saltzman och skolintegrationen
Edward Bunker i San Quentin
Lästips: Radical Chic
Om skribenten: Joakim Andersen
