Peter Thiel är ihop med Elon Musk en av de mest intressanta företrädarna för den så kallade techhögern, på samma gång framgångsrik entreprenör, involverad i företag som Paypal och Palantir, och intellektuell med givande tankar om allt från mångfald och entreprenörskap till Leo Strauss och Friedrich Nietzsche. Ett värdefullt uttryck för Thiels förmåga att analysera samtiden är hans tankar kring Zohran Mamdanis valseger i New York. Thiel varnade redan 2020 i ett mail för en pro-socialistisk våg bland Millennials, mailet var riktat till Zuckerberg och Facebook men har cirkulerat flitigt i vissa kretsar. Han skrev bland annat att ”…when 70% of Millennials say they are pro-socialist, we need to do better than simply dismissing them… we should try and understand why.” Det fanns materiella skäl för många unga att se den ekonomiska modellen som negativ för dem.

I en intervju med The Free Press utvecklade Thiel sina tankar kring Mamdanis seger. Det är närmast obligatorisk läsning, Thiel ser inte socialismen som ett fungerande alternativ men hans analys för tankarna till Marx, populism, elitöverproduktionsteori och generationsteori. Grundinsikten är att många konflikter i grunden handlar om real estate, om boendet, och att det blivit betydligt svårare för unga att skaffa ett hem idag jämfört med situationen för unga boomers för ett antal decennier sedan. ”It’s become extremely difficult these days for young people to become homeowners” konstaterar Thiel. Mamdanis väljare angav två viktiga skäl för sina röster, det handlade om hyror och om studielån. Givet de många högutbildade bland dem är detta inte alldeles förvånande, John Carney beskrev i Zohran’s Park Slope Populists konturerna av ett högutbildat prekariat som ingår i vänsterns allians även av rent materiella skäl. Det är detta prekariat Thiel intresserar sig för, han är medveten om att det rör sig i om inte pro-socialistisk så åtminstone anti-kapitalistisk riktning och att etablissemanget inte ens talar om dess situation och problem.

Att lösa situationen är inte alldeles enkelt, detta prekariat är ett resultat både av elitöverproduktion och av den akademiska världens monopol på att utfärda de examina som ett flertal karriärer förutsätter (i bakgrunden lurar även avindustrialiseringen och de karriärvägar den dödat). Det finns intima samband mellan vänstern, den akademiska världens kredentialism och den moderna staten, liksom till det växande berget av studieskulder. Thiel noterar angående detta att ”…people thought it was odd that I was complaining about student debt in 2010… the national student debt was $300 billion in 2000, and now it’s more than $2 trillion.” Detta är i längden inte hållbart, det produceras för många universitetsutbildade och de bildar som följd av detta ett prekariat. Detta samtidigt som bostäderna och studierna blivit dyrare (den natalistiska kopplingen här är uppenbar).

Thiel ser inte socialismen som en lösning, men han ser Mamdani som en av få som ens berört problemet. Det ”generationella kontraktet” har upphört att fungera, de unga kan följa reglerna men det kommer inte göra att de når samma resultat som sina far- och morföräldrar. En höger värd namnet bör reflektera över detta och över möjliga lösningar, båda för att undvika ett radikaliserat akademikerprekariat och för att högern traditionellt företrätt folkgemenskapstanken. Det akademiska prekariatets medlemskap i vänsterns historiska block är inte självklart, avskrivning av studieskulder kan ligga i deras intresse men massinvandring och diskriminering av vita löser inte deras bostadsproblem. Samtidigt är detta en delvis udda klass, oförmögen att uttrycka sina egna intressen (jämför arbetar- och bondepartier med explicita akademikerpartiers icke-existens). Vi kan här ha hittat den svaga länken i vänsterns historiska block, även om det finns en uppenbar motsättning mellan politik som underlättar dess tillvaro på kort sikt och behovet av att minska transferiatet och överproduktionen på längre sikt. Oavsett vilket, Thiel summerar utmaningen kärnfullt i orden ”if you proletarianize the young people, you shouldn’t be surprised if they eventually become communist.” Att bryta proletariseringsprocessen, och då inte bara materiellt, är avgörande.

Relaterat

Lästips: Peter Thiel och mångfaldsmyten
Lästips: Mamdani och det nya historiska blocket

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.