Få torde ha undgått nyheten att Zohran Mamdani vann borgmästarvalet i New York. Med 50,4% av rösterna besegrade han konkurrenterna, främst oberoende demokraten Andrew Cuomo och republikanen Curtis Sliwa. Cuomo är en etablissemangspolitiker som förlorade det demokratiska partiets primärval till Mamdani och sedan valde att ställa upp som oberoende kandidat i borgmästarvalet. Sliwa grundade trygghets-, eller vigilante-, organisationen Guardian Angels under det otrygga 1970-talet, han är i många avseenden en ovanligt idealtypisk högerpopulistisk gestalt som bland annat skadades när han försvarade butiker under BLM-upploppen.
I jämförelse med Cuomo representerar Mamdani det demokratiska partiets mer radikala falang, i jämförelse med Sliwa är han vänster- snarare än högerpopulist. I jämförelse med båda företräder han nyare, utomeuropeiska immigrantgrupper. I vad mån han är kommunist och islamist eller karriärpolitiker är inte alldeles enkelt att bedöma, det finns kopplingar och annat som kan tyda på båda tendenserna. Intressant är främst Mamdani som tecken i tiden, som uttryck för ett antal samtidshistoriska tendenser. Det handlar bland annat om den bredare tendens där europeiska folk mister makten över sina storstäder, tydlig även i exempelvis Storbritannien, och den tilltagande skilsmässan mellan judenhet och vänster.
Främst bland dessa tendenser i tiden är konturerna av ett nytt historiskt block, i Gramscis mening, som växer fram, en politisk allians av flera olika grupper. Mamdani företräder en politik med socialistiska, immigrationistiska och redistributionistiska aspekter på hemmaplan och anti-imperialistiska aspekter utrikespolitiskt. Hans retorik har kopplats till postkolonialt, anti-sionistiskt och anti-vitt tanke- och känslogods. De grupper som samlas i detta historiska block är tämligen brokiga, vilket antyds av valresultatet i New York. Oaktat Mamdanis tidvis socialistiska retorik, som gratis bussresor och ”defund the police”, var det inte de fattigaste som röstade på honom. Bland familjer med mindre än 30,000 dollar i inkomst 2024 fick han bara 41% av rösterna, att jämföra med 55% i grupperna mellan 50,000 och 199,000 dollar (och 34% i den rikaste gruppen, med 300,000 dollar eller mer). Sambandet är ännu något tydligare när det handlar om utbildning, Mamdani fick bara 39% av rösterna i gruppen utan collegeutbildning (för övrigt en av Sliwas starkaste väljargrupper med 12%). Bland väljarna med bachelors degree och advanced degree vann han däremot 57% av rösterna. Mamdanis väljare tenderar alltså att vara välutbildade.
Etniskt kan vi notera att Mamdani fick 46% av de vita rösterna, 49% bland hispanics, 55% bland svarta och 61% bland asiater (inklusive flera muslimska grupper). Självidentifierade HBTq-väljare röstade på honom med 82%. Bland katoliker och judar vann han däremot bara 33% av rösterna. En tydlig skiljelinje löpte också mellan de som fötts i New York respektive flyttat dit. Mamdani vann 82% av rösterna bland de som bott i staden mindre än 10 år, men bara 38% bland de som fötts där. Generationsaspekten är stark även den, Mamdani fick exempelvis 81% av rösterna bland kvinnor under 29 års ålder (och 64% av männen i samma ålder). Män och kvinnor i åldersgrupperna över 45 års ålder vann han däremot inte.
Det historiska block vi söker urskilja inkluderar alltså flera invandrargrupper och minoriteter, symboliskt och demografiskt inte minst muslimer. I Frankrike möter vi termen islamo-gauche, den institutionella vänstern söker liera landets muslimska minoriteter. I blocket finner vi även många HBTq-personer och en hel del unga. En del av alliansen är den klass Kotkin gett namnet klerker och som i Sverige ibland inräknas i transferiatet, de högutbildade skikt som röstade på den muslimska socialisten Mamdani. Dessa skikt är intressanta av flera skäl, inte minst för att någon klassanalys av deras intressen och agerande sällan görs. Vänstern saknar normalt vilja till självinsikt och högern saknar inte sällan verktygen för sådan analys. Ett läsvärt exempel på motsatsen är oavsett vilket Zohran’s Park Slope Populists av John Carney. Carney visar att Mamdanis högutbildade väljare inte sällan hotas av deklassering, han beskriver dem som ”the downwardly mobile professionals, the overproduced graduates of our university system, raised to expect middle-class stability and discovering instead that the system has little to offer beyond high rent and burnout”. De är ”a class increasingly defined by contradiction: culturally elite, economically unstable, and structurally blocked from mobility. They are renters in every sense—of housing, of jobs, of status.” När Mamdani lovar att frysa hyrorna eller erbjuda gratis barnomsorg talar det till deras intressen och möjligheter att bilda familj. Intressant är att han ser deras situation som ett uttryck inte för den populistiska kampen mellan folk och etablissemang utan snarare som en kamp inom eliten, mellan de elitskikt som lever på kapital och de elitskikt, eller professioner, som lever på sitt arbete. I förbigående kan noteras att AI och massinvandring kan göra deras situation än mer utsatt på sikt, Carney talar om dem som ett prekariat.
Sammantaget är det en högintressant analys, inte minst då det inte rör sig om skikt som nödvändigtvis hör hemma i Mamdanis historiska block. Det finns en betydande grupp dissidenter, neoreaktionärer och andra i dessa skikt, även om de normalt lärt sig ”passera” som liberaler. Deras intressen överlappar inte heller de andra grupperna i blocket, Carney konstaterar att högern ignorerar/radikaliserar det akademiska prekariatet på egen risk och egentligen kan erbjuda dem bättre lösningar vad gäller allt från familjevänlig bostadspolitik till humanistiska utbildningsideal än Mamdanis immigrationistiska allians. För att inte tala om den ovärdiga underordning och historielöshet, reducerade till ”allies”, deras nuvarande ideologi lett fram till.
Om skribenten: Joakim Andersen
