George Orwell (1903-1950) är idag mest känd för Djurfarmen och 1984, han var en i många avseenden ovanlig socialist. Där många samtida ställde sig bakom Sovjetunionen valde Orwell istället att kritisera totalitarianismen och förespråka en europeisk federation byggd på demokratisk socialism. Han vände sig både mot det brittiska klassamhällets överdrifter och mot den brittiska intelligentsians oikofoba tendenser. Orwell var dessutom pro-natalist, även om termen inte användes under hans era.
Orwell beskrev 1947 i essän The English People det egna folket. Det är en fängslande liten text, även om han själv i efterhand inte var nöjd med den och The Lion and the Unicorn är mer fantasieggande. Orwell summerade de mest framträdande dragen i den engelska nationalkaraktären som ”artistic insensibility, gentleness, respect for legality, suspicion of foreigners, sentimentality about animals, hypocrisy, exaggerated class distinctions, and an obsession with sports”. Han identifierade de feodala dragen i det engelska samhället, på både gott och ont. Där fanns större tolerans för privilegier och titlar än i de flesta andra länder, målet för rika klassresenärer var att uppgå i aristokratin och även stora delar av arbetarklassen anammade dess värderingar och smak. Orwell var inte alldeles immun mot aristokratins diskreta charm, bland annat skrev han att ”snobbishness is never quite separable from idealism”. Samtidigt menade han att det brittiska klassamhället var för utpräglat, och viss utjämning behövdes.
Delar av essän riktades mot intelligentsian, med dess tendenser till oikofobi och ”power-worship”. Orwells ovanliga socialism märktes här inte minst genom en positiv värdering av nationen och en insikt att ”in Britain national solidarity is stronger than class antagonism”. Att nationen under kriget fylkades bakom en aristokrat som Churchill var inte förvånande. Den brittiska intelligentsian var onationell med en tendens att dyrka makten, ”have tended to take their ideas from Europe and have been infected by habits of thought that derive ultimately from Machiavelli”. Det finns likheter mellan Orwells analys av intelligentsian och den betydligt mer reaktionäre brasilianske tänkaren Olavo de Carvalho. Orwells lösning avvek dock från de Carvalhos, han menade att den brittiska antiintellektualismen bidrog till att isolera och alienera intelligentsian.
Vi möter inte bara Orwell som tecknare av det engelska nationalkynnet i essän utan också som pro-natalist. Han varnade 1947 för att om inte födelsetalen inom 10 eller 20 år skarpt vände uppåt skulle befolkningen ”consist predominantly of middle-aged people. If that point is reached, the decline may never be retrievable”. Likheten med makarna Myrdal är här slående, det hela är för övrigt aktuellt för den som rört sig i stadskärnorna när de domineras av äldre svenskar och yngre invandrare. I likhet med makarna Myrdal fokuserade Orwell i sin förklaring på ekonomi och psykologi. Han menade att det inte var bristande kärlek till barn som avhöll britterna från att få barn, det var snarare tvärtom. Stora familjer innebar att barnen växte upp fattigare än sina klasskamrater. Lösningen här för Orwell var inte små barnbidrag utan graderad beskattning som gynnade barnfamiljer och lät mödrar vara hemma med de yngre barnen. Han tog också upp bostadssituationen och gratis skola. Vid sidan av de rent ekonomiska faktorerna spelade även värderingar en roll, Orwell förespråkade här en form av kulturkrig. Han vände sig mot den kultur där det sågs som acceptabelt att hyresvärdar nekade barnfamiljer, där abort sågs som en småsak och där reklamer förde fram ett hedonistiskt ideal där målet var att vara ung så länge som möjligt.
Sammantaget är det en läsvärd essä, även om Orwells pro-natalism främst är idéhistorisk kuriosa. Den verkliga behållningen är beskrivningen av det engelska kynnet och resonemangen kring intelligentsian.
Relaterat
George Orwell – Lejonet och enhörningen
Orwell och nyspråket
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet
P.G. Lyth – Svenskt folklynne
von Heidenstam och det svenska lynnet – excerpter
Almqvist och den svenska fattigdomen
Om skribenten: Joakim Andersen
