Den svenska unghögern var en inhemsk politisk miljö under tidigt 1900-tal, med flera framstående företrädare som Rudolf Kjellén, Adrian Molin och Vitalis Norström. Den svenska tragedin var att borgerligheten kom att klippa banden till unghögern, vilket resulterade i en marginaliserad höger och en stor men politiskt i flera avseenden hjälplös borgerlighet (jämför Bowdens insikt att ”you had to use Far Right ideas, even if you didn’t call them that, to fight against the Left in its militancy”). Unghögern är oavsett vilket alltid värd en närmare bekantskap, slående är inte minst dess bredd. Där Norström skrev kulturkritiska Masskultur och Kjellén var en internationellt erkänd geopolitisk tänkare ägnade sig Molin både åt att skildra de svenska landskapskynnena och åt egnahemsfrågan.

Ett mindre verk av Kjellén är Ur Anteckningsboken från 1900. Det är närmast en serie iakttagelser och aforismer, flera av dem skarpsinniga och träffsäkra. Kjellén konstaterar redan tidigt att ”i valet mellan en väl serverad (t.ex. smickrande) lögn och en illa serverad (t.ex. stötande) sanning, skola nio menniskor af tio välja lögnen.” Vi märker här att anteckningsboken är författad på gammalsvenska, innan den så kallade bolsjeviksvenskan fördärvade vårt vackra språks komplexitet (om detta har vi skrivit flera gånger, se länkar nederst här).

Vi bekantade oss häromdagen med Igor Shafarevich och hans hypotes att den arketypiska socialismen innehåller en tanke om mänsklighetens undergång. Kjellén demonstrerar i sammanhanget den arketypiska högerns inställning, ”allt som är kommet af jord, det varder till stoft och skall som stoft förskingras. Men det som är kommet af sol, det varder sol igen och skall i solen evigt lefva”. Med sol syftar han här på ”den evige Anden”. Överhuvudtaget återkommer Kjellén flera gånger till Gud i sina anteckningar, han noterar bland annat att ”Gud är närmare ibland och fjermare ibland i mensklighetens utveckling”. Detsamma gäller i den enskilda människans levnad, ”det är den gamla sagan — vi börja med för stora illusioner och sluta med för små”.

Kjellén är ingen egalitär tänkare, han skiljer mellan personligheter och massa (”snille är personlighetens smak, smaken är massans snille”). Det gäller även i förhållandet till Gud och evigheten, ”på sin kärlek till evigheten kännes evighetens son igen, liksom tidens barn på sin kärlek till hvad i tiden är”. Kärnfullt formuleras det i stycket ”för den vanliga menniskan är lifvet en privataffär mellan henne och andra menniskor. För den utvalde är lifvet en affär mellan honom och Gud.” En underton av melankoli och ensamhet löper genom anteckningsboken. Bland annat får vi veta att ”lifvets fauna är rik på roffoglar, såsom hat och hämnd, och gnagare, såsom sorg och bitterhet. Men den är fattig, ack, så fattig, på sångfoglar, sedan morgonen gått hän! Det är svårt att få sina lärkor att sjunga i evigt gråväder, utan värme och sol.” Här finns för övrigt råd kring psykologisk hygien.

Kjellén berör också uppfostran, där fostran av barn delvis överlappar fostran av nationer. Han betonar vikten av konsekvens, barnet och andra människor noterar snarare genomsnittet av ditt agerande än dina ”uppskrufvade ögonblick”. Det är viktigt att inte ta bort prövningarna, utan att härda barnet mot dem. Detsamma gäller folket, Kjellén skriver om detta att ”nu mörknar det vid synranden, nu komma stormfoglarne öfver vattnet, nu stundar allvaret — och folket, som icke var härdadt i sin själ, blef ett byte för verldens många vrakplundrare” (jämför samtidens västerlänningar). Kjellén råder också att ”befalla utan skäl”, det gäller både till barn och till massan. Han skriver om detta att ”vill du derför beherska menniskorna, så lär att befalla dem eller hypnotisera dem! Det gifves ingen tredje väg till auktoritet. Hemligheten med det hela är, att det är viljan, naturkraften i menniskosinnen, som regerar verlden. Förståndet har Askungens roll i historien: sitter i spiseln och får se på huru huset skötes.”

Sammantaget är det en läsvärd liten skrift. Vi avslutar med ett par kärnfulla stycken, där det första knyter an till Håkan Hellström och Nietzsche, det andra till samtida resonemang kring manligt och kvinnligt i politiken:

Den afdankade idealisten är den fries farligaste fiende, vida farligare än den som aldrig brännt något hjerta vid stjärnestrålar.

Qvinnans barmhertighet frågar: behöfver denne hjelp? Mannens barmhertighet frågar: förtjenar han hjelp?

Relaterat

Östen Kjellman – Unghögern
Adrian Molin – Det nya Sverige
Svenska landskapskynnen – Blekinge
Rudolf Kjellén – Stormakterna
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet
Rudolf Kjellén – excerpter

Frågan om svenskans framtid

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.