Den genuina högern har historiskt sökt alternativ till det individ- och klassbaserade samhället, ett återkommande sådant har varit ett samhälle byggt på ständer. Vi finner varianter av det hos såväl Per Engdahl och Rudolf Kjellén som Othmar Spann. I någon mån kan ståndssamhället sägas upphäva det klassbaserade dito och på så vis ses som ”klasslöst”, ansatsen är att identifiera de naturliga grupperna i samhället och att ge dem formell representation. Inte sällan motsvarar de mer eller mindre de tre indo-europeiska funktionerna, med de bekanta ”adel, präster, borgare och bönder” som exempel. Oavsett hur man ser på möjligheterna att ersätta den partibaserade parlamentarismen med en korporativ representation är ständer en värdefull komplettering till, och korrigering av, det marxska klassbegreppet. Det finns för övrigt starka tendenser att omvandla det sistnämnda till något som påminner om det förstnämnda hos sociologer sedan åtminstone ett sekel (jämför Bourdieus ”habitus” och Kotkins ”klerker”).
Intressant i sammanhanget är den tyske sociologen och samhällsfilosofen Max Webers korta essä Class, Status, Party, egentligen ett kapitel från Economy and Society. Weber definierade där begreppen klass, stånd och parti, med utgångspunkt i idealtyperna Gemeinschaft och Gesellschaft. Det sistnämnda är ett centralt motsatspar för att förstå tyskt tänkande, inte minst för den som vill läsa Marx som en tänkare i en tysk tradition. Där Gemeinschaft är den äldre samhällsformen, organisk och naturlig, är Gesellschaft en artificiell och mekanisk ”gemenskap”. ”Gemeinschaft präglas av att människorna är förenade trots de faktorer som skiljer dem åt, Gesellschaft däremot av att de är åtskilda trots det som förenar dem” för att citera en äldre text om Tönnies. I hög grad är Marx, och andra tyska tänkare, barder som sjunger Gemeinschafts svanesång när det ersätts av Gesellschaft i form av marknad och byråkrati. I enlighet med den germanska dialektiken anar de också den framtid där Gemeinschaft återkommer på en högre nivå.
En intressant insikt hos Weber är att klassamhället förutsätter Gemeinschaft, han skrev om detta att ”the existence of a capitalistic business requires a very specific communal action by the Gemeinschaft that protects the possession of goods, and especially the free power of individuals to dispose of the means of production.” Utan en gemenskap som valt att skydda egendomsrätten finns den inte. Det kan tolkas som att det privata ägandet är kopplat till det folkliga ägandet av landet, något som inte nödvändigtvis behöver leda till fullskalig kommunism. Weber befann sig nära Marx när han definierade klassbegreppet, ett i grunden objektivt förhållande kopplat till ägande och icke-ägande (”‘property and assets’ and ‘lack of property or assets’ are therefore the basic categories of all class situations”). Webers definition är rentav snävare än Marx, han såg exempelvis inte antikens slavar som en klass och antika konflikter oftare som ständerkrig än klasskrig. För att citera Weber:
We may also speak about a ‘class’ 1. when a large number of people have a specific causal component of their life chances in common, and 2. when this causal component is represented exclusively by economic interests in the possession of goods and the opportunities of income, and 3. when the causal component is represented under the conditions of the commodity or labor markets (‘class situations’ 4)
Weber skilde sig även från Marx vad gällde analysen av vad detta innebar rent konkret. Där Marx såg klasskampen som den rationella strategin för icke-ägarna var Webers spelteori mindre huggen i sten. Strävan efter personlig framgång eller för den delen passivitet kan också vara fullt rationella strategier. Det Weber kallade ”class action”, jämför det marxska ”klasskamp”, är en av flera möjliga strategier och förutsätter bland annat att klassen delar normer (likt ständer och Gemeinschaft). Här noterar vi i förbigående varför massinvandring är ett så effektivt klasskampsvapen, det slår sönder den historiska Gemeinschaft som är den europeiska arbetarklassen. Weber uttryckte det med orden ”this mass action is based on the mainstream opinion of the group. This fact is both simple and important for understanding historical events.” Marx talade i sammanhanget om klassmedvetande snarare än Gemeinschaft, och om utvecklingen från klass i sig till klass för sig men det är liknande processer.
I jämförelse med klasser, vilka kan definieras objektivt genom marknadssituationen, är ständer mer amorfa. Istället för ekonomi har de att göra med status eller heder. Ständer är gemenskaper, Weber skrev att ”‘Stände,’ in contrast to classes, are normally communally based Gemeinschaften. However, they are often of an amorphous sort. In contrast to ‘class situation,’ which is purely determined by the economy, we want to characterize the Stände situation as resulting from the typical integral part of life, in which the fate of men depends on a specific positive or negative social assessment of honor”. De är exklusiva och de har vissa krav för medlemskap. Man kan exempelvis inte leva hur som helst och vara en svensson, eller för den delen en tjänsteman, gängkriminell eller aristokrat. Weber använde här bland annat adeln som exempel, ”the Stand functions in a highly exclusive manner and is based on a selection of individuals who are personally qualified for membership (e.g. the Knighthood), based on their martial, physical, and psychological eligibility”. Vi rör oss här som synes inte alltför långt bort från såväl biotyper som klasser. Weber beskrev också hur vissa etniska grupper i praktiken blivit en sorts ständer, bland dem judar och romer som ”Gemeinschaft communities which have acquired specific occupational traditions of particular crafts, or other arts, and foster the belief in an ethnic identity which underlies their community”.
Intressant är att han såg ständer som en bromsande faktor på vägen mot Gesellschaft. Han skrev bland annat att ”the existence of Stände hinders the consequent realization of the naked market principle.” Normaltillståndet var ett samhälle med flera ständer, var och en med sina krav på hur medlemmarna skulle leva för att inte vanäras. ”Eras and countries in which the naked class situation is of predominant significance are normally the periods of technological and economic transformations; whereas every slowing down of an economic shifting process in a short time leads to the awakening of the Stand culture. As a result, the significance of social ‘honor’ is re-established.”
Sammantaget är Webers korta resonemang kring klasser och ständer givande. Kärnfulla definitioner och insikter i stil med ”people, however, do not strive for power only to enrich themselves economically. Power, including economic power, can be valued ‘for its own sake” dyker upp flera gånger. Webers text borde också vara en varning för en arbetarrörelse som även vill driva massinvandringspolitik, de reellt existerande arbetarklasserna i Väst var också ständer och massinvandringen försvagade dem markant. Abstrakt betraktat tillhör svenska och diverse icke-svenska arbetare samma ”klass”, men i praktiken utgör de ett otal ständer. Men Weber i kombination med Burnham påminner oss också om att ”arbetarrörelsen” kanske inte drivits av ”arbetare” i närtid, utan av helt andra ständer med andra interna hederssystem (jämför PK och woke som ständerkulturer för managerskikt och akademiker, komplett med kopplingen till ”slowing down of an economic shifting process”). Inte minst läses Weber med fördel mot bakgrund av de samhällsanalyser Curtis Yarvin och Joel Kotkin gjort av grupperna i det samtida Väst, med namn som klerker, allmoge, livegna och oligarker, eller vaishyas, brahminer, daliter och heloter. Ständer hade egentligen varit ett bättre namn än ”kaster” för de sistnämnda, även om Yarvins sinnrika modell då sannolikt fått sämre genomslag i anglofona miljöer.
Relaterat
Gemeinschaft och Gesellschaft… och Bund
Max Weber och moderniteten
Weber och legoknektarna
Strindberg och arbetsdelningen
Otto Höfler och det organiska samhället
Schumpeter och sociala klasser
Werner Sombart och den tyska socialismen
Oswald Spengler och klassanalysen
Om skribenten: Joakim Andersen
