Sverige är på många sätt ett sjukt samhälle, 1968 års idéer har ett hårdare grepp om offentligheten än i de flesta jämförbara länder. För att göra något åt detta bör man först förklara det. Dagens inlägg är egentligen inte en sådan förklaring, men det är en samling fragment som kan tjäna som underlag för en diskussion.
Genetiska fragment
Det finns två huvudsakliga förklaringar till det svenska extremfallet som utgår från genetiska modeller. Den ena utgår från situationen i Nordeuropa i samband med den senaste istiden, och jämför den med situationen i Mellanöstern under samma tid. De olika miljöerna gynnade vitt skilda egenskaper. I den hårda istidsmiljön var kamp mellan grupper något ovanligt, istället handlade det om att samarbeta för att överleva. Detta gav upphov till en stark altruism i norr, och även till en latent individualism. I Mellanöstern stod istället kamp mellan grupper i centrum, och grupper som inte utvecklade stark kollektiv solidaritet gick under. Denna förklaring företräds bland annat av Kevin MacDonald. Detta samspel mellan altruism och individualism kan delvis förklara den starka välfärdsstaten, något Berggren och Trägårdh utvecklat i Är svensken människa.
Den andra förklaringen har vunnit mark på senare tid, och utgår från den såkallade Hajnallinjen som går genom Europa. På ena sidan av denna linje lyckades den medeltida kyrkan avskaffa äktenskap mellan nära släktingar, vilket gav upphov till ett samhälle där man gifte sig exogamt och där solidariteten inte begränsades till den egna ätten/klanen. På sikt skulle detta möjliggöra nationalstaten. I vår tid tycks det även möjliggöra en global solidaritet, och en obekväm relation till nationalstaten. Redan under 1800-talet noterade man att svenskar snabbt assimilerades när de lämnade hemlandet, Hajnallinjen förklarar delvis detta.
Den genetiska förklaringen innebär kort sagt att svenskarna saknar den starka gruppsolidaritet eller -egoism man gärna förknippar med en del andra grupper. Den innebär dock inte att de helt saknar den, vilket kan innebära att det kommer en mer brutal back-lash så småningom när de känner sig trängda (jämför Kiplings kusliga Wrath of the awakened Saxon).
Hur hanterar man den svenska altruismen? Angriper man den rakt av, eller delar man den och visar att det nuvarande systemet har negativa oavsedda konsekvenser som inte hjälper någon? Förnekar man den, och påstår att Sverige är genomsyrat av rasism?
Peter Frost – The Western European marriage pattern
Kevin MacDonald och den nordeuropeiska individualismen
Metafysiska fragment
Svenskarna har upplevt minst tre metafysiska trauman. Först kristandet, sedan reformationen och därefter 1968 och sekulariseringen. Det sägs gärna att kristendomen i sig leder till 1968 års idéer, detta motsägs dock av att dessa gått längre i det lutheranska Nordeuropa än i Medelhavsländerna. Här kan man dock fråga sig om det beror på reformationen i sig eller den starka nationalstaten. Vad är hönan och vad är ägget?
Det finns element i kristendomen som bidrar till dagens problematiska situation när de frikopplas från den kristna helheten, exempelvis inslagen av individualism och egalitarism. Värt att notera är att dessa har en helt annan innebörd när de tillämpas på en andlig respektive en social verklighet. Mencius Moldbug beskriver den politiska korrektheten, eller Katedralen som han kallar det hela, som en kättersk form av kristendom. Liknande synsätt finns hos Stirner och Donoso Cortes, det vi har att göra med är en post-kristen religion, som uppstått i det protestantiska Nordeuropa och USA. Därav inte minst fientligheten den uppvisar mot egentlig kristendom, begriplig om man ser den som en ny sekt.
Man kan fråga sig vilken funktion denna kätterska religion fyller för människor, och kommer då tillbaka till den metafysiska krisen och underskottet på mening. Delvis bör sekulariseringen här spela en roll.
Hur hanterar man denna metafysiska kris? Utgår man från Stirner och visar att socialliberalismen är en religion, eller kan man erbjuda mening och alternativ?
Historiska fragment
Sverige har haft en snabb industriell revolution och en lång period av fred, och upplevde varken invasion eller ockupation under 1900-talet. Detta skiljer landet från de nordiska grannländerna. Samtidigt har det en stormaktshistoria, vilket i vår tid kan kvarstå i diffus emotionell form och ge upphov till strävanden efter att bli en humanitär stormakt (jämför även Palme).
Sverige har också historiskt haft en ovanligt omfattande överhetskontroll av befolkningen, genom statskyrka och genom en sedan 1500-talet ständigt starkare centralstat. Tendensen att centralisera allt och att lyda överheten kan här ha djupa rötter (jämför Gotiska klubben och ”08-eliten”). Landet har också varit homogent, vilket gjort att man satt likhetstecken mellan den etniska, politiska och juridiska aspekten av begreppet ”svensk”.
Historiskt finns det alltså skäl till att svenskarna som folk dels upplever sig lite bättre än andra folk, dels saknar många folks insikter vad gäller historiska realiteter och ”lagar”. Hur hanterar man detta? Genom radikal självkritik, där man visar att SD-kritiker ofta har ett omedvetet inslag av djup nationalchauvinism? Genom att vända sig mot statsnationalismen och 08-eliten?
Fredrik Lindström och den svenska statsnationalismen
Politiska fragment
Den svenska högern har begått åtminstone två allvarliga misstag. Det första var brytningen mellan ”borgerlig” höger och den nationella rörelsen under tidigt 1900-tal. Viktiga gestalter och perspektiv frikopplades då från den borgerliga högern, och övergick med bland annat Kjellén och Molin till den nationella rörelsen. Det fanns här en inbyggd problematik, en form av över-politisering, vilken trots de värdefulla inslagen drev denna alternativa höger alltför nära Tredje riket. Efter 1945 kom den därför att demoniseras och dessutom degenerera ideologiskt under inflytande från tyska och anglosaxiska miljöer. Parallellt med detta hade den borgerliga högern förlorat/stött bort centrala resurser både vad gäller perspektiv och personer.
Detta bidrar till att förklara den svenska högerns oförmåga att möta 1968-rörelsen. Den saknade med Claes Ryns ord ”intellektuell och kulturell självmedvetenhet”. Denna situation har därefter bara blivit värre, anammandet av nyliberalismen var ingen lösning, inte heller den ideologiska urartning som kallades ”de nya moderaterna” och innebar en ideologisk kapitulation för 1968 års idéer.
Politiskt måste man också nämna den svenska socialdemokratins långa, och i jämförelse med omvärlden ovanliga, dominans. Den drevs fram av sociala skäl, men också av kloka val under tidigt 1900-tal. Det folkhem man skapade anknöt delvis både till stormaktstiden och till Kjellén. Men inbyggt fanns problematiska inslag, som gjorde socialdemokratin lika dåligt rustad att möta 1968 års idéer som borgerligheten. Socialdemokratin använde också sitt långa maktinnehav till att indoktrinera medborgarna, genom allt från dagis till statlig television. Många av dessa institutioner togs sedan över av 1968-”vänstern”.
Hur löser man denna situation? Hur undviker man att upprepa det tidiga 1900-talets misstag? Finns det hopp för svensk borgerlighet? Kan man kanalisera de sentiment som en gång gav upphov till den starka socialdemokratin?
Claes Ryn och borgerligheten
Adrian Molin – Det nya Sverige
Nikolaj von Kreitor
Socialdemokrati i kris
Sociala fragment
Enligt Magnus Stenbock är svenskarna ett folk av uppkomlingar, där arbetarklassen i kraft av sin numerär dominerat samhället. Samtidigt har folket lämnat landsbygden, och sin kultur. En sådan social bakgrund ger upphov till brist på rötter och brist på autenticitet, vilket för tankarna till det metafysiska underskottet. Uppkomlingar skäms för sin bakgrund, och i offentlighet och utbildning har ett brott ägt rum med den egna historien. Här kan man också identifiera en stark grogrund för materialistiska och konsumistiska synsätt.
Även hos Strindberg och Heidenstam finner vi sociala fragment, i beskrivningen av ämbetsmannastaten och -kasten. Även dessa är ofta uppkomlingar, inte sällan i dubbel mening. Vi talar idag ibland om universitetsvärldens kraftiga expansion, men fenomenet är äldre än så. Detta knyter an till Paul Edward Gottfrieds tal om ”den nya klassen”, och till den under 1900-talet starkt expanderande svenska staten. Den nya klassen är i Sverige ovanligt stor, man kan också misstänka att den är ovanligt osäker på sig själv.
Denna aspekt av ”ett folk av uppkomlingar” ihop med historiska faktorer som statskyrka och homogenitet torde bidra till två saker. För det första ett samhälle präglat av konformism. Svensken vill inte sticka ut eller avvika från gemenskapen. För det andra fixeringen vid statusmarkörer. Detta erkänns inte i ett till namnet jämlikt samhälle, men förmågan att anamma 1968 års idéer och språk tjänar idag som en viktig statusmarkör. Det finns ett starkt inslag av klassförakt i synen på bland annat SD-väljare.
Hur hanterar man detta? Finns det en längtan efter rötter och autenticitet hos svenskarna? Angriper man den nya klassen rakt av, eller kan man påverka den nya klassen till att bryta med 1968 års idéer? Ska vi alla bli hipsters?
Paul Edward Gottfried och den nya klassen – excerpter
Magnus Stenbock -en svensk reaktionär
Stuff White People Like
Almqvist och den svenska fattigdomen
Folkpsykologiska fragment
Folkpsykologiska beskrivningar av svenskarna har tagit upp flera av de ovan nämnda sidorna. Återkommande är också beskrivningen av svensken som plikttrogen, behärskad och god. ”Lagom” och ”snäll” är två ord som används flitigt av svenskar. Detta kan förklaras med den ovan nämnda bakgrunden, men kan också i nutid bidra till den problematiska situationen. En person som både litar på överheten och är i grunden god är skrämmande lättmanipulerad. Svensken är på flera sätt blåögd.
Men detta är den situation vi har att arbeta med, och de flesta svenska egenskaperna är i grunden sympatiska. Vad man kan fråga sig är om man kan utgå från dem, och peka på oavsedda negativa konsekvenser. Den svenska invandringspolitiken är exempelvis ett väldigt dyrt sätt att hjälpa människor i jämförelse med bistånds- och fredspolitik, och riskerar att skapa en etnifierad, olycklig underklass.
Minst lika spännande är frågan om man kan möta svenskens omedvetna behov och längtan. Många drömmer om det autentiska, om äventyr, rötter, andlighet och kontakt med naturen. Det finns flera mer eller mindre goda exempel på detta, från new age till barnböcker, och vi har en rik källa att ösa ur. Detta är metapolitik, och kan vara väl så givande som partipolitiken.
”Vad är egentligen svenskt?”
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet
von Heidenstam och det svenska lynnet – excerpter
Det svenska folklynnet
Oswald Spengler: Preussisk socialism
Lämna ett svar till Reaktion Avbryt svar