Baron Ungern-Sternberg var en fascinerande och inspirerande person. Han tillhörde den tysk-baltiska aristokratin, och kämpade på den vita sidan i det ryska inbördeskriget. Därefter tog han sig till Mongoliet, ett land han i praktiken var härskare av och planerade att använda som språngbräda för att ena ett traditionalistiskt Österland mot den västerländska smittan. Det sägs både att han konverterade till buddhismen och att han i delar av Asien betraktades som en inkarnation av krigsguden själv. I den röda propagandan har han beskrivits som ”den blodige baronen”, trots att han inte kom i närheten av det folkmord kommunismen innebar för bland annat Mongoliet. Under 1930- och 1940-talet avrättades cirka 100000 människor i Mongoliet, av dem cirka 50000 lamamunkar. Att de som lät mörda nästan 10% av landets befolkning samtidigt talar om Ungern-Sternberg som ”blodig” framstår som närmast osmakligt.
Ronny Rönnqvist arbetade under många år åt Finnair, där han under ett par decennier skötte luftfartspolitik och internationella relationer bland annat i Fjärran östern. Detta bidrog till hans intresse för bland annat baronen, och han har skrivit en mycket läsvärd studie om honom, betitlad Baron Ungern – Mongoliets härskare. Rönnqvist skildrar baronens idylliska uppväxt i den tysk-baltiska aristokratin, tillhörande en urgammal släkt med anor från mitten av 1200-talet. Våld och mordbränder som riktades mot släkt och vänner redan revolutionsåret 1905 väckte sannolikt den unge Romans oförsonliga hat mot revolutionära socialister. Han var något av en rebell i ungdomen, och råkade inte sällan i konflikt både med lärare och officerare.
Baronen var en man med tillsynes motsägelsefulla sidor, av Keyserling jämfördes han med en tiger. Han hade ett häftigt temperament, och uttryckte att han inte tålde ett fredligt liv. I hans ådror flöt baltiskt riddarblod, och han sökte kriget i sig. Hans mod under Första världskriget gjorde att han tilldelades S:t Georgskorset. Av den vite generalen Wrangel beskrevs han som en tapper officer utan fruktan, med en järnhård fysik, en vild energi och en förmåga att sova och äta med sina kosacker på ett sätt få officerare gjorde. Samtidigt beskrevs han av Hermann Keyserling, en vän till familjen, som en av de mest metafysiskt och ockult begåvade personer han träffat. Han drogs därför tidigt till lamabuddhismen. I likhet med perennialister som Guenon hade han en teori om de olika religionernas förlikning, i hans styrkor ingick allt från lamaister och kristna till muslimer och enstaka judar. Han trodde också på reinkarnation, och omgav sig med inhemska lamaister och shamaner under sina kampanjer i Mongoliet.
Det är en sorts religion…. i själva verket har Lenin grundat en ny religion.
– baronen om kommunismen
Hans världsbild var den klassiska högerns. Baronen var monarkist, och hatade ”de tre onda tingen”: judar, amerikanare och socialister. Västerlandet, ”den ruttna västern”, såg han som förvekligat av liberalism och materialism. Hoppet låg därför i Öster, han hade geopolitiska planer på att först befria Mongoliet och därefter skapa en federation av bland annat Stormongoliet, Tibet och Sinkiang. Vid sidan av Kina och Japan skulle därefter det traditionella Asien vända sig mot den ruttna västern, och tsardömet återupprättas. Man kan notera att von Ungern här påminner starkt om de senare eurasiska tankar som framfördes bland annat av flera ryska intellektuella och i vår tid av bland annat Gumilev och Dugin.
Under inbördeskriget anslöt han sig till de vita styrkorna i Sibirien, där han bland annat kämpade ihop med Semjonov, och förband av burjäter, tatarer, kosacker och andra bolsjevikfientliga grupper. 1920, när läget var prekärt, valde han att tåga in i Mongoliet. Landet var i praktiken kontrollerat av kinesiska stormän, och von Ungern kunde hälsas som en befriare när han fördrev dessa och återgav Bogd Gegeen, ”den levande buddhan”, makten. Baronen omgavs av flera legender. Han ansågs kunna läsa tankar och vara skyddad av övernaturliga krafter. Av folket kallades han tsagaan bataar, den vita hjälten, många såg honom som en reinkarnation av krigsguden och Mongoliets skyddsgud Jamsaran, eller rentav av Djingis Khan.
Under tusen år har Ungern-Sternbergarna gett order åt andra. De har aldrig tagit order av någon.
– baronen till den folkdomstol som dömde honom
Under denna tid, då han också kämpade mot de röda och mot kinesiska trupper, knöt han kontakter med flera asiatiska stormän. Han hade goda förbindelser med Japan, och hade bland annat japanska livvakter av vilka en del kämpade vid hans sida till slutet. Med flera kinesiska krigsherrar hade han också förbindelser, hans armé var en sannskyldig eurasisk styrka med både tibetaner, mongoler, japaner, kineser, ryssar, och rentav en svensk.
Rönnqvists studie följer baronen från barndomen till det slutliga nederlaget och rättegången. Baronen framstår som dödsföraktande och orubblig i sina ideal in i det sista, efter att han avrättats ska man i hela Mongoliet ha bett för krigsguden. Bolsjevismens erövring av landet kom också, som nämnts ovan, att innebära ett både demografiskt och kulturellt folkmord.
Det är en rikt illustrerad bok, där Rönnqvist behandlar sådant som Ossendowskis beskrivningar av baronen, ryktena om hans äktenskap och den skatt han ska ha gömt, och de överdrivna berättelserna om hans blodtörst. Han ger också en bra beskrivning av de miljöer där baronen verkade. Den rekommenderas kort sagt varmt för alla som vill lära känna denne födde krigare och eurasiska traditionalist närmare.
– baronen på favoritkamelen Batu
Vidare läsning
Lästips: Baron von Ungern-Sternberg
Paris Violence – Ungern-Sternberg
Ossendowski – Beasts, Men and Gods
Blandade länktips
Ransack the history of revolutions, and it will be found that every fall of a regime has been presaged by a defiance which went unpunished. It is as true today as it was ten thousand years ago that a Power from which the magic virtue has gone out, falls.
– Bertrand de Jouvenel
Avslutningsvis kan man också rekommendera ett antal läsvärda länkar. Det rör sig idag om Tidningen Kulturen, vars skribenter spänner över ett brett spektrum. Många mindre liberalt lagda har fastnat för Nikanor Teratologens böcker om Morfar och Pyret, trots eller på grund av att det är milt sagt anstötlig litteratur. Det kan då vara av intresse att Teratologen sedan flera år skriver för Kulturen. Hans artiklar återfinner vi här: Nikanor
Rekommenderas kan även Mohamed Omars krönika om inbördeskriget i Syrien, tillgänglig här: Rebellerna förstör Syriens kultur
Lämna ett svar till GenJackRipper Avbryt svar