III. Reflektioner om utbytet och utbytesrelationerna

Utbytet, den fria eller annorlunda fattat av inre krafter motiverade – överföringen av en tjänst eller vara från en autonom individ (i dennes egenskap av sådan) till en annan (i dennes egenskap av sådan), fungerar efter sina egna lagar. Dessa lagar är av ett mer elementärt slag än det politiska livets och kan därför komma i konflikt med dem, såsom friheten alltid kan komma i konflikt med tvånget.1 Utbytet har sina rötter i den naturliga organisationen och är det som definierar den och håller den samman. Eller mer organiskt uttryckt: det är i utbytet som den naturliga organisationens livskraft består, det är utbytet som håller den vid liv, som får den att göra motstånd mot yttre tryck och hjälper den att läka inre konflikter, som gör så att den kan fortsätta att växa.

Om den första formen av mänskligt skapande är tillblivelsen av nytt liv måste de första formerna av utbyte vara de som omger den sexuella föreningen. För att förstå en företeelse, en biologisk eller historisk sådan, måste vi ta reda på dess ursprung och se vilka former den först tar sig. Liksom vi om vi vill förstå de politiska formationerna måste vi söka efter dess första former måste vi således om vi vill förstå utbytet söka efter dess primära former. Som det politiska livets första form har jag urskiljt föreningen av var för sig självständiga grupper, grupper vilka kan agera och överleva oberoende av varandra, till en ny strukturell och funktionell helhet. Eftersom detta är ett steg som den biologiska överlevnaden inte kräver, och som därför måste ha delvis andra incitament, ligger det nära till hands att betrakta det som det första kulturella steget.2 Utbytet mellan oberoende agenter är en betydligt mer grundläggande sak än politiken. Det föregår inte bara politiska förhållanden utan utgör en förutsättning även för de naturliga grupperna. Där det finns autonoma individer måste det finnas utbyte mellan dem, eftersom en autonom individ trots att hon kan agera på egen hand, det är s.a.s. poängen med henne, varken kan existera mentalt, d.v.s. som person, eller överleva fysiskt i social isolering. En individs autonomi är biologiskt sett inte till för att hon ska leva på egen hand utan för att hon ska kunna samarbeta med andra autonoma individer på ett för helheten (eller mer exakt: familjegruppen) mera mångsidigt och produktivt sätt. Autonomins basala syfte är samlevnad och samarbete – en annorlunda och bättre form av detta, mer dynamisk och anpassningsbar, än den som är möjlig mellan icke självständiga varelser och hos kollektiva organismer.3 Att finna utbytets grundläggande former är att finna de mest basala formerna för samverkan mellan autonoma individer. Vi kan här nöja oss med att intuitivt och ”i andanom”4 betrakta den naturliga gruppens till synes okomplicerade samliv, vilket består av ett mer eller mindre spontant och situationsbestämt utbyte av arbetsuppgifter och bistånd, föda och trygghet. Här överförs ”varor” och ”tjänster” av bl.a. följande slag: att en kvinna tillfälligt tar hand om någon annans barn, att en man försvarar sin kvinna mot främmande män, att den som funnit mat delar den med de andra, att man berättar om vägen till vatten eller någon annan viktig resurs, att man förflyttar sig tillsammans från plats till plats, att någon är vaken medan de andra sover, att den hantverksförfarne gör verktyg och pilspetsar till de andra, att den konstnärligt begåvade målar symboler på grottans väggar medan de övriga uppfyllda av de sällsammaste känslor ser på, att shamanen berusar sig på svampar och jästa drycker för att sedan berätta om förfädernas andar… Och om vi bland alla dessa många och inbördes högst olikartade sociala ursprungshandlingar, på vilka de uppräknade bara utgör ett litet smakprov, vill urskilja någon eller några som är de mest grundläggande, som måste ha varit de allra första, då kan vi betrakta den sexuella föreningen mellan man och kvinna som en sådan, då kan vi se moderns ammande och skyddande av sitt barn som en sådan – dessa de elementäraste av alla utbyteshandlingar förutan vilka inget annat vore möjligt. Det finns ett särskilt värde i att urskilja just dessa sociala skapelsehandlingar och att se dem sådana de är, ty av detta följer att de, eftersom de är de mest elementära i den naturliga ordningen, också är de som står längst ifrån och är fysiskt och andligt mest oberoende av de politiska. Kärleken mellan man och kvinna och moderskapet, relationen mellan moder och barn, är de fundamentalt opolitiska relationerna och krafterna. Varav följer att om en politisk formation vill bevara sin vitalitet och funktionalitet, om den m.a.o. vill bestå, måste erkänna dem som sådana och på denna grund skydda dem från institutionaliseringens opersonliga kontroll. När den politiska formationen söker gripa in i kärlekens och intimitetens liv står vi inför en formation som har börjat avlägsna sig från det mänskliga, som försöker frigöra sig från sitt biologiska ursprung, i syfte att ersätta det – med vad? Det kan den knappast veta själv, eftersom vår självkännedom definieras av vår mänskliga natur. Vi kan välja bli skrämda eller fascinerade över det faktum att människan har förmågan att frambringa politiska formationer som hotar att annullerar henne själv som livsform.5

I begynnelsen var utbytet. Om du kliar mig på ryggen så kliar jag dig. Det är i princip samma sak som det mer heroiska exemplet där två krigare försvarar sig rygg mot rygg mot en talrikare fiende. Den naturliga gruppen är en form för utbyte. På samma sätt och av samma skäl som gruppen kan sägas föregå personen, alltså inte människan som biologiskt individ utan människan som mental varelse med ett därav betingat självförhållningssätt, kan vi säga att utbytet gör det och att det, mer bestämt, är utbytet som gör människan till den person hon är. Utbytet mellan mänskliga agenter är konstant och mångfaldigt och antar ständigt nya och ibland överraskande former. Detta sistnämnda är ett viktigt och intressant förhållande, ty det är inte givet att det ska vara så; det är inte på det sättet bland andra varelser. Förutsättningen ligger just i att utbytet drivs av de enskilda agenternas självständiga handlingar, således av deras individuella behov och böjelser, erfarenheter, färdigheter och karaktärsegenskaper, eller kort sagt av vem de är. Eftersom personligheten är unik kommer utbytesrelationerna att se olika ut från grupp till grupp, och nya utbytesmöjligheter och utbytesidéer kommer att bildas i gruppen i och med tillkomsten av nya personer. Med varje barn föds möjligheten av en ny värld. Om än bara i det mycket lilla. Med varje barn som inte får leva går således mer än bara det individuella livet förlorat. Dessa nyheter och variationer, stora som små, kan om betingelserna är de rätta ge upphov till varaktiga förändringar hos gruppbildningen i dess helhet. Någon måste vara först med att fästa ett ljud vid en sak, någon måste vara först med att i den vassa eggen på flintstenen se en möjlighet, någon måste, för att anknyta till exemplen ovan, vara först med att måla ”symboler” på en klippvägg, vara först med att under svamparnas rus höra något tala. Någon är alltid först – och han är det i kraft av sin personlighet. Inget är en slump. Och inget är heller någon nödvändighet. Det mänskliga handlandet är ingetdera av detta. Det är styrt av insikter och aningar, av idéer och kunskaper, av drömmar och fantasier…

I mänskliga sammanhang börjar allting med personen. Det personliga momentet är också det fundamentalt meningsskapande, vilket innebär att mening framgår ur de sociala relationer som präglas och styrs av de agerandes personlighet. Och kanske omvänt: att meningen försvagas av och försvinner i samma mån som relationerna inte är personliga. Din personlighet, den du är, kan bekräftas av såväl en belöning som av en bestraffning. Båda är därför personlighetsbildande. Det är när människans personlighet förnekas eller ignoreras, så som t.ex. sker i den totalitära staten, som livsmeningen eroderas och främlingskapet växer. En utveckling som denna kan bara äga rum på de politiska formationernas plan. På den naturliga organisationens plan är allt personlig och ingen är utbytbar, eftersom varje relation helt och hållet betingas av de konkreta individer den äger rum mellan. (Den naturliga ordningen är i denna mening ”humanistisk”, men det rör sig förvisso inte om någon förfinad och känslosam humanism.) När vi flyr från den negativa personlighetsbekräftelsens former inom den naturliga gruppen, när vi vill undvika kritik för vad vi är eller för något vi har gjort eller slippa en bestraffning, försvagar vi även dess positiva former. Flykten från negativa och frihetsbegränsande bekräftelser (uppfostringsåtgärder, lydnadskrav och moralregler, sociala plikter och bestraffningar) är en viktig drivkraft bakom många skeenden på de politiska formationernas plan.6 Den är en huvudsaklig drivkraft bakom den ”individualistiska” eller ”liberala” samhällsordningens framväxt med dess familjesplittring och alienation. Vad denna samhällsordning vinner genom att undvika begränsningar och bestraffningar förlorar den i självkännedom och livsmeningsdjup.

Utgör den politiska formationen som sådan alltid ett hot mot personen, utövar den med nödvändighet ett mer eller mindre starkt likriktande och begränsande tryck mot den unika mänskliga personligheten? I viss mån är det så. Genom ledarpersonens dominans kommer en personlighet att utöva ett större inflytande över gruppen och dess medlemmar än de övriga. Det är ledarskapet själva idé.7 Det är därför som dialektiken, om vi får kalla den så, mellan den politiska nivån och den naturliga organisationen är så betydelsefull. Den naturliga organisationen utövar i sin tur, genom sin nödvändighet och allestädesnärvaro, ett begränsande tryck på den politiska formationen och frambringar därigenom ett utrymme där agenter med litet eller inget direkt inflytande över politiska förhållanden kan i tanke och handling realisera sina personliga egenskaper och förhållanden.

I en primitiv politisk formation där det saknas ideologisk överbyggnad i form av en fristående och självständigt verkande institution, t.ex. en kyrka, ett skolsystem eller en mediesfär, är ledaren/de ledande hänvisade till sitt personliga inflytande, till den målmedvetna vilja och den förmåga de äger i sig själva, för att styra och kontrollera den politiska formationen. Deras maktutövning kommer därför med nödvändighet att ta sig formen av personliga handlingar och resultera i personliga relationer, vilket oavsett om de vill det eller ej kommer att framkalla personliga reaktioner hos dem som berörs av dem och därför i åtminstone någon mån och i något avseende bekräfta dem som personer. En kung som regerar i kraft av sin ledarpersonlighet är som individ mäktigare och inflytelserikare än alla andra, men han kan inte inskränka eller annullera personerna i sin omgivning, även om han skulle vilja det,8 utan endast bekräfta dem, om inte annat så i negativt avseende, liksom man inte kan undvika att bekräfta ett föremål ens när man griper det i avsikt att slå sönder det.

Personliga relationer representerar alltid en form av utbyte och äger, hur ojämlika de än kan te sig utifrån, alltid en ömsesidighet. När herren befaller sin slav bekräftar slaven herren genom att lyda. Lydnad är i realiteten också en form av maktutövning. Detta ömsesidiga förhållande kan först brytas genom uppkomsten av en ideologi vilken i form av en eller flera politiska institutioner förs in mellan personerna och tar över förmedlingen av kontakterna mellan dem.9 Med ideologi menar jag här en abstraktion av människan, en idékonstruktion som anger vad en människa är och hur hon ska leva/vara, d.v.s. som i kraft av sin generella karaktär hävdar att alla människor är detsamma i kraft av att de alla är människor och att de därför alla ska leva och agera på (i stort sett) samma sätt. Det säger sig själv att en ideologi av detta slag inte ger något utrymme för personen och för det unika och individuella hos henne. Att den inte ger något sådant utrymme är ett viktigt skäl till den lockelse den utövar på dess intellektuella anhängare10 och en förklaring till dess politiska användbarhet.

En parentes om ideologierna: Ideologierna har sin förutsättning i de politiska formationerna. Det är en form för såväl direkt som indirekt maktutövning och kontroll i stater vars folkmängd och organisationsformer utvecklats därhän att den makt som identifierar sig med staten har att välja mellan att ge upp ambitionen att kontrollera samhället i dess helhet eller att utveckla nya mer opersonliga kontrollformer. En ideologisk människoabstraktion skulle i sin ursprungliga form, sådan den kanske uppträdde för första gången i de teokratiska stadsstaterna i Mesopotamien,11 kunna fattas som en slags abstraktion av ledarpersonligheten. I sina senare och för oss mer välbekanta former är den snarare ett uttryck för motsatsen: resultatet av ett radikalt ifrågasättande av ledarpersonen i syfte att ersätta honom och den rådande politiska formationen med en annan. Ledarpersonen utgör inom traditionella politiska formationer ett ideal: det för andra ambitiösa män högsta idealet. Ett ideal eller en förebild är inte samma sak som en ideologi. Det är på många sätt motsatsen. Idealet är kopplat till en bestämd personlighet eller personlighetstyp som det bejakar genom att upphöja över alla andra. Ett ideal kan därför bara uppnås eller närmas genom en personlig strävan där man söker förbättra och förädla sina egna personlighetsegenskaper, d.v.s. göra dem mer lika idealets.12 En kung, som ju bör vara en förebild för sina riddare, är inte en abstrakt ideologi som de ska tillägna sig och följa genom att i dess namn göra om sina naturliga värdeskalor och beskära sina personligheter. Orsaken är uppenbar redan av det skälet att kungen representerar toppen på den hierarki där riddarna, sitt adelskap till trots, intar en lägre och tjänande position. Att försöka bli som kungen, att vara modig, rättvis och god som han, innebär i själva verket att liksom han respektera den plats i hierarkin som man har blivit tilldelad och att uppfylla de plikter som är knutna till den. Detta framgår än tydligare när man ser den mänskliga hierarkin infogad i en gudomlig, där kungen i sin tur ansvarar inför en gudsmakt som inför en länsherre. Den abstrakta personlighetsupplösande ideologin rymmer således en implicit jämlikhetstanke: den utgör en jämlikhetsideologi. Varav följer, för den som vill bevara och stärka den unika personen, som i den ser en väsentlig del av livets och historiens mening, att en samhällshierarki av traditionellt slag kan vara det bästa eller rentav enda tillräckligt starka skyddet mot dylika ideologier och deras skadeverkningar. Vi skulle vilja hävda att en jämlikhetsideologi på rent biologiska och genetiska grunder inte är möjlig att förverkliga fullt ut, men samtidigt som vi är övertygade om detta kan vi lätt hitta många exempel på hur stor skada ideologier av detta slag har lyckats åstadkomma medan deras av en slags blind iver agiterade anhängare gjort sitt bästa för att förverkliga dem. Om man inser att jämlikhetsideologin i praktiken är en personlighetsannullerande ideologi blir det lättare att förstå vad det är som sker i de totalitära staterna och i de politiska formationer där tyranniet har fått fäste.13

Utbytet utvecklar nya former. Den politiska formationen utvecklar också nya former. Det är väsentligt att förstå att inom ramarna för en politisk formation utvecklar utbytet och de politiska institutionerna nya former i samspel med varandra. Detta samspel är viktigare, för samhällsordningen och för vår förståelse av den, än det som sker inom och mellan de politiska formationerna. Medan utbytet kan existera utan den politiska formationen kan den politiska formationen inte existera utan utbytet. Men när en politisk formation väl finns kan utbytet inte undgå att påverkas och präglas av dess aktiviteter. Liksom den politiska formationen inte kan undgå att själv påverkas av hur den påverkar utbytets möjligheter och former! För utbytet kan den politiska formationen utgöra ett skydd såväl som ett hot. Samspelet kan präglas såväl av ömsesidighet som av ensidiga försök att utnyttja den andra verksamhetssfären för egna syften. Utbytets relation till den politiska formationen är detsamma som de utbytandes relation till den. För den politiska formationen är utbytet på en gång en tillgång och en begränsning. Det är en energiresurs, en nödvändig sådan, men energiresurser kan minska och i värsta fall ta slut om man använder dem på fel sätt, t.ex. förbrukar dem i alltför snabb takt. Utbytet måste få tillfällighet att producera ett överskott, d.v.s. att växa, men varje överskott innebär en riskabel frestelse för den politiska formationen, eftersom den både har svårt att uppskatta dess verkliga storlek och att förstå dess praktiska potential. Den politiska formationen bygger ju på maktrelationer, på befallningar och lydnad, inte på utbytesrelationer, vilka även när de är ojämlika och rymmer tvång handlar om att ge och ta. När våldet kommer in i en utbytesrelation upplöses den likt blod i vatten. Den politiska formationen har på logiska grunder inga möjligheter att producera något resursöverskott. Den kan tillägna sig resurser genom stöld (inom den egna formationen) eller plundringståg (mot andra formationer), vilket är motsatsen till att producera något. Det överskott som en politisk formation tillägnar sig, oavsett om det sker på laglig eller olaglig väg, kan den därför endast använda till att driva sina egna institutioner med. För att vara i långsiktig balans med den naturliga ordningen måste den politiska ordningen för det första begränsa sig till att beskatta överskottet och för det andra att låta de utbytande behålla så mycket som möjligt även av detta. De politiska ledarna har då möjlighet att i takt med att överskottet växer, vilket det endast kan göra i händerna på de utbytande själva, öka det totala skatteuttagets summa.14 Att göra detta är inte något självändamål. En godmodig regent kan låta bönderna bli feta. Men i en fientlig omvärld är inte heller det den mest långsiktiga strategin. Kungen kan därför välja att inrätta en institution som innebär att de bönder som är rika (produktiva) nog utrustar och övar soldater åt kungamakten i utbyte mot skattelättnader. Så har det första steget mot ett frälse tagits. Istället för välnärda och flegmatiska bönder får vi skarpskurna och hungriga aristokrater. Ett stärkande av de politiska institutionerna har djupgående verkningar på såväl den politiska formationens plan som på den underliggande naturliga ordningen.

Med samhällslivets rötter i den naturliga ordningens interaktion mellan autonoma agenter finns det en ofrånkomlig motsättning mellan den politiska ordningens regler och hierarkier och utbytets föränderlighet och individualism. Denna motsättning är samtidigt en dialektik och en nyckel till det mänskliga samhällets dynamik och anpassningsförmåga. Reglerna styr individerna; individerna utsätter reglerna för ett förändrande tryck. Reglerna måste förändras för att kunna fortsätta verka som sådana; individerna måste anpassa sig till reglerna för att kunna fortsätta idka sitt utbyte. Och detta är som det ska vara: detta är levande tradition och vitala sammanhang. Den som i detta ser oordning och ofullkomlighet har för höga tankar om sin eget förstånd.

Den främsta dygden för en härskare eller en stat är densamma som för varje enskild samhällsmedlem: måttfullhet och balans, förmågan att kontrollera sig själv, d.v.s. att kunna sätta in sin egen person i ett socialt sammanhang, ett sammanhang definierat av andra personer, och anpassa den till detta på så sätt att den egna personens värde och sammanhangets värderas utifrån varandra. Något är en dygd därför att det inte är en naturlig och självklar sak. Den enskilda människan frestas av diverse ytterligheter. Detsamma gäller ledaren för en politisk formation. Med den väsentliga skillnaden att konsekvenserna av att ledaren inte lyckas motstå frestelserna blir avsevärt mer omfattande och långtgående! Den politiske ledarens frestelser har med relationen mellan politisk formation och naturlig ordning att göra. Det dialektiska spelet mellan den politiska formationen och den naturliga ordningen är ett vittnesbörd om denna frestelses realitet och om vilka konsekvenser den kan få.

Utbytet kan under vissa villkor ta formen av vad vi med ekonomisk terminologi kallar för marknad. En marknad är i sin elementäraste uppenbarelseform en tidsrumslig regelbundenhet hos utbytet. Något dylikt behövs inte inom den självförsörjande familjegruppen. Där är man alltid tillsammans och kan byta när behov uppstår. Bytet behöver inte heller få den definitiva karaktär som det normalt har på en marknad. Medan ett byte av definitiv karaktär är i det närmaste en förutsättning på marknaden skulle det skapa åtskilliga problem och ge upphov till stora socioekonomiska kostnader inom en familjegrupp. Det gemensamma ägandet/nyttjandet är i många fall det mest praktiska och mest kommunikations- och sammanhållningsbefrämjande. I utbytesrelationerna mellan oberoende familjegrupper kan en marknad dock komma att behövas. Det kan visa sig vara en praktisk lösning för grupperna att träffas regelbundet vid en viss tid och plats för att byta resurser sinsemellan. Lösningen kan uppstå på naturlig väg, betingad av geografi och praktiska levnadsvillkor, eller som ett resultat av en överenskommelse mellan gruppernas ledare. Vi ser alltså hur det redan här på det ”förhistoriska” stadiet kan uppstå ett band mellan marknadsmässigt (regelmässigt och regelbundet) utbyte och en ledningsfunktion som ännu inte börjat anta politiska och opersonliga (institutionaliserade) former.

Marknadens andra elementära egenskap avser utbytets karaktär. Marknadsutbytet är, som redan nämnts, nästan alltid av engångskaraktär. Det utgör inte ett lån, en tillfällig nyttjanderätt, utan en permanent övergång av besittningsrätten till något, vilket inbegriper rätten att på samma villkor byta bort saken igen mot någonting annat. Vi ska inte likställa marknadens uppkomst med äganderättens, ty det finns former av äganderätt, kollektiva såväl som individuella, även inom familjegruppen. En familjegrupps agerande mot andra grupper kan tydligt demonstrera att den anse sig vara i besittning av vissa saker i en form som motsvarar äganderättens, t.ex. av ett revir. På liknande sätt kan familjegruppens medlemmar agera mot varandra när det gäller besittningen av vissa särskilt personliga eller statusfyllda ting, som klädesplagg, rituella föremål och vapen. Vad marknaden gör är att skapa en tid och plats där äganderätten till vissa typer av resurser kan övergå från en autonom individ/grupp till en annan. Marknadens incitament ligger i att den är ett enkelt och arbetseffektivt sätt för gruppen att kvalitativt förbättra sina tillgångar. På marknaden kan en grupp byta resurser som den har ett överskott av mot resurser som den saknar eller har underskott av. Den kan byta resurser som kan avvara mot resurser som är nödvändiga för dess överlevnad. Marknaden är initialt en form för samarbete mellan självständiga grupper. Kanske rentav den första formen, eftersom den inte kräver av gruppen att den uppger något av sin självständighet, vilket hade inneburit ett hot mot dess ledarstruktur. Genom lyckade byten på marknaden kan gruppens ledare tvärtom stärka sin egen position. Man kan tänka sig att självständiga grupper under vissa villkor samarbetar i jakten på större djur eller djurflockar. Men någon måste utses, eller utse sig själv, att leda och organisera denna jakt. Om en av grupperna har en karismatisk och ryktbar jaktledare kan detta vara det första steget mot en sammanslagning av de båda grupperna.

Vi kan skilja mellan två typer av marknad: (1) marknad i form av byteshandel, där en resurs byts mot en annan, och (2) marknad i penningbaserad form, där någon form av pengar utgör det gemensamma medel som möjliggör eller underlättar resursutbytet. Grunden för denna distinktion ligger dels i funktionssättet hos respektive marknadsform och dels i att medan bytesmarknaden tillhör den naturliga ordningen, eller rättare sagt har sin grund i den och kan fungera utan hjälp av politiska formationer, tillhör den penningbaserade marknaden de politiska formationernas plan. Penningväsendet är ett exempel på en av de institutioner som ger substans åt den politiska formationen. Liksom den naturliga ordningen utgör en grund och förutsättning för den politiska formationen utgör bytesmarknaden en grund och förutsättning för penningmarknaden, om vi för enkelhets skulle får kalla den så. Penningmarknaden är ett sätt att underlätta och effektivisera byteshandeln. Penningmarknaden har således via bytesmarknaden sitt ursprung i den naturliga ordningen och hämtar sin kraft och motivering från den, d.v.s. från det ömsesidiga utbyte mellan autonoma personer/grupper som är det som utgör bytandets fundamentala drivkraft och innersta innebörd.

När en institutionaliserad marknad väl har uppstått kan den förändras och utvecklas vidare genom nya institutioner, såväl sådana som är direkt knutna till marknaden själv som de som primärt gäller den politiska makten och dess former. Utvecklingen av ett rättsväsende i syfte att skapa lag och ordning i samhället som helhet har även många direkta konsekvenser för marknaden, t.ex. genom att ekonomiska tvister kan lösas fredligt i en domstol och genom lagen kan användas för att förhindra/försvåra avtalsbrott. Viktiga institutioner som är i direkt kopplande till marknaden är lån och ränta. Marknaden kan genom denna institutionaliseringsprocess komma att fjärma sig långt från sitt ursprung i det ömsesidiga utbytet mellan autonoma personer. Dock inte hur långt som helst. När banden tänjs ut för mycket uppstår problem. De ”marknadsproblem” som kan iakttas under historien har på ett eller annat sätt med detta att göra: institutionaliserandet har drivits så långt att det försvagat den personliga dimensionen hos utbytet ända därhän att ömsesidigheten gått förlorad eller blivit osynlig/alltför otydlig för de agerande. Marknaden kan därmed inte längre bekräfta och utveckla dem som personer. Den har (partiellt eller i vissa väsentliga avseenden) förlorat sina rötter i den naturliga organisationen och blivit en (i alltför hög grad) politisk institution.15

Marknaden definierad som utbytet av ekonomiska resurser mellan ekonomiskt oberoende aktörer tillhör troligen (det obestämt långa och kulturellt ovissa) övergångsstadiet mellan naturlig ordning och politisk formation. Vissa former av marknadsmässigt utbyte har med i det närmaste nödvändighet föregått de politiska formationerna och deras institutionsbildningsprocesser. De har rentav utgjort en av drivkrafterna och inspirationskällorna till denna process. Det första två oberoende grupper gör när de kommer i kontakt med varandra är inte att börja diskutera hur de bäst ska upplösas för att kunna slås samman till en större enhet, utan tvärtom att, under förutsättning att misstänksamhet och aggressioner kan kontrolleras, undersöka vilket utbyte de kan ha av varandra som de är.

Vad den politiska formationen eller dess instabila förformer och provisorier på ett tidigt stadium bidragit med är: (1) att ”institutionalisera” marknaden i tid och rum, d.v.s. bestämma var den ska äga rum eller fastslå att den plats där den faktiskt äger rum även fortsättningsvis ska gälla som marknadsplats, och (2) att som en aspekt av detta beslut använda sin auktoritet och sitt inflytande till att upprätthålla ”lag och ordning” på den fastslagna platsen. Att fatta beslut av denna innebörd är alltid ett risktagande av ledaren eftersom det sätter hans auktoritet och inflytande på spel. Lyckas han, vilket i detta fall är nära förbundet med om marknaden får framgång eller ej, går han stärkt ur vågspelet. Hans möjligheter att konsolidera en politisk formation har därmed ökat. Detta konsoliderande kan bestå i något så enkelt som att det blir lättare för honom att själv utse sin efterträdare. En biologisk-mental kontinuitet hos ledarskapsföljden inom gruppen är i själva verket en av de första formerna av politisk institutionalisering. Hövdingadömet är en institution av sådan ursprunglighet att den överskrider gränsen mellan politisk formation och naturlig organisation.

Oavsett om den utvalda platsen redan används som marknadsplats eller inte blir den genom ledarens auktoriserande av den och genom hans aktiva beskydd attraktivare att använda i detta syfte. Genom att den större säkerhet och förutsägbarhet som marknadsplatsen nu erbjuder, i form av skydd mot stölder och bedrägerier, yttre garantier för att avtal ska hållas m.m., leder till att de ekonomiska transaktionerna ökar i antal och till att det sammanlagda utbytet av dem blir större, kan marknaden ligga till grund även för en ekonomisk utbytesrelation mellan de handlande och de ordningsuppehållande. Ordningsmakten motiveras att kräva en ersättning för sina insatser och de handlande motiveras att betala en avgift (av något slag) för att få tillgång till marknaden med dess många affärsmöjligheter och relativa trygghet. Därmed har grunden lagts för en varaktig och intim samverkan mellan marknad och politisk formation.16 Detta är utmärkt. Så länge det rör sig om en ömsesidig relation med personliga förtecken kommer det att bidra till att stärka och utveckla den sociala gemenskapen. Genom denna överenskommelse eller detta avtal har kanske även den första grunden lagts till ett formerande av de handlande som en specifik social grupp – köpmän, borgerskap. Bildandet av sociala grupper av detta slag är ytterligare ett exempel på institutionaliseringsprocessen hos den politiska formationen. Det kan givetvis inte finnas något borgerskap, eller för den delen några andra samhälleliga kaster eller klasser, inom ramarna för en naturlig mänsklig organisation. Det kan däremot finnas och finns inom de sociala insekternas värld. Det är därför de inte behöver utveckla några politiska formationer.

Så som jag har definierat utbyte här, i syfte att förklara dess ursprung och räckvidd, omfattar bytesmarknaden/penningmarknaden bara en mindre del av den totala mängden av utbytesrelationer.17 Men förhållandet mellan de marknadsmässiga köp- och säljrelationerna och övriga utbytesrelationer är under alla omständigheter inte statiskt. Hur skulle det kunna vara det? En av de på en gång intressantaste och konsekvensrikaste men också mest oroande och osäkerhetsframkallande utvecklingslinjerna har att göra med hur fr.a. den penningbaserade marknaden expanderar och kommer att omfatta allt fler av de former som de naturliga sociala utbytesrelationer normalt tar sig, t.ex. betald ”professionell” barnpassning och åldringsvård.18 Denna utveckling kompliceras av att den (med nödvändighet) sker i samspel med förändringar hos den politiska formationen. Eftersom marknadens möjligheter ökar genom att dess institutioner förstärks förhåller det sig på ett övergripande plan så att marknaden växer i samspel med den politiska formationen. Den politiska formationen kan vidga sitt inflytandeområde genom att vidga marknadens verksamhetsområde, t.ex. genom att tillåta handel med slavar och stöldgods. En utveckling som kommer att understödjas av många marknadsaktörer, eftersom det ökar deras handlingsmöjligheter och därmed vinstmöjligheter. Eftersom penningmarknaden har sina förutsättningar i den politiska formationen finns det ingen naturlig motsättning mellan de båda.19

Utbytets institutionaliserande är en process. Marknadens tillkomst i form av en uppsättning utbytesfunktioner knutna till en specifik tid och plats är ett resultat av en successiv och väsentligen omärklig utveckling. Plötsligt finns marknaden där och är självklar. Det är som om den alltid hade funnits, och samhället är nu otänkbart utan den. Institutionernas magi, och därmed samhällets, är inte mindre stark än gudaväsendenas i mytologin.20

Det finns många frågor att ställa rörande förhållandet mellan den institutionaliserade marknaden och de politiska formationerna: Vilken är marknadens första beständiga form och hur verkar den på utbytet? Hur interagerar den elementära marknaden och den elementära politiska formationen med varandra?21 Hur har de olika politiska formationerna genom historien påverkat marknaden? Hur har marknaden i sina skilda historiska uppenbarelseformer påverkat de politiska formationerna? Och: kan vi utifrån kunskaper om dessa saker dra några slutsatser om framtiden?

En politisk formation måste bedömas i relation till marknaden och vilka konsekvenser den får för den eller m.a.o. för det av inre personliga krafter dikterade samspelet och samverkandet mellan autonoma agenter. En politisk formation har begränsade möjligheter att interagera direkt med den naturliga organisationen. Ju längre institutionaliseringen drivs desto svårare blir detta. Den politiska formationen kan interagera med den naturliga organisationen via lagstiftning och den kan göra det genom att interagera med utbytet i den mån och på de sätt det tar sig marknadsmässiga former. (Ingen av dessa båda interaktionsformer är personlig. Båda behandlar unika mänskliga individer som kollektiv eller som representanter för något. Detta är nödvändigt för att den politiska formationen ska kunna förverkliga sitt huvudsyfte, nämligen en övergripande sammanhållande social struktur, men innebär samtidigt begränsningar som man måste vara medveten om för att nödvändigheten inte ska bli till grymhet och hänsynslöshet.) Vad som är en bra politisk formation respektive en dåligt, vilken politisk formation som åstadkommer värde och vilken som inte gör det, och i vilka avseenden och vilken utsträckning, definieras i väsentliga avseenden i relation till marknaden/den sociala kooperationen och koordinationen. En politisk formation som garanterar den fria marknadens institutioner, ett förhållande som ökar såväl marknadens egna som de autonoma samhällsaktörernas utvecklingsmöjligheter, kommer därigenom att öka den sociala organisationens anpassningsförmåga och motståndskraft. En politisk formation som gör motsatsen undergräver på sikt sig själv.

Ur marknadens perspektiv är de största fördelarna med politiska formationer två: (1) att de möjliggör en stabil och varaktig samordning av ett (betydligt) större antal individer och deras aktiviteter och (2) att de dämpar den utbyteshämmande misstänksamheten och fientligheten mellan självständiga individer och grupper och begränsar konflikterna mellan dem, t.ex. genom att övervaka ordningen och bestraffa skadegörelse, stöld och andra våldshandlingar. En politisk formation kan på många uppenbara sätt minska resursförstörelsen och därigenom förbättra förutsättningarna för resursackumulation och investeringar. Resursackumulationen är nyckelfaktorn i den ekonomiska utvecklingen – och därmed i den kulturella. I människans liv och utveckling spelar idéerna den centrala rollen, men idéer kräver resurser för att förverkligas. Resursackumulationen som sådan och de sätt som den genomförs på återgår själva på idéer, är uttryck för idéer, vilka i och med att de förverkligas i sin tur möjliggör andra.22

Den politiska formationen kommer alltid att påverka/söka påverka (styra och kontrollera) den icke-politiska formationen. Den kommer alltid att försöka dirigera den i en för dess egna målsättningar lämplig riktning och använda de medel som den bedömer som lämpliga för att lyckas med detta. Den kommer över tid alltid att agera i syfte att gynna sig själv och sin makt. Det är en nödvändighet. Ty om den inte agerade i detta syfte skulle den inte kunna orientera sig i en osäker och föränderlig omvärld. Frestelsen inför anblicken av rika köpmän, fabrikörer och bankirer blir förr eller senare för stor. Hur ofta har inte världsliga furstar lånat stora summor för att sedan plötsligt erinra sig att deras religion förbjuder dem att betala ränta? Den icke-politiska formationens motstånd mot den politiska är därför också en nödvändighet. Den icke-politiska formationen måste alltid göra motstånd mot den politiska och hävda sin självständighet och sitt oberoende. Den icke-politiska formationen måste utgöra ett hinder, en tröghet, en svårighet för den politiska för att de båda ska kunna interagera med varandra på ett produktivt och meningsfullt sätt och utveckla ett balanserat och långsiktigt fungerande samarbete. Att tro att denna dynamik mellan vad som i grund och botten är natur och kultur kan åstadkommas på institutionell väg är att missförstå vad den handlar om. Den organiskt framväxta och fungerande icke-politiska formationen står i motsats till och måste motsätta sig den politiska formationen i dess egenskap av extern vilja. Endast på detta sätt kan den tvinga denna vilja att anpassa sig och anta sådana former att den inte (i onödan eller i större omfattning) skadar och stör de organiska strukturerna och processerna. Problemet, ett av många, är att de mäktiga på marknaden i sin tur kan frestas att samarbeta med de mäktiga inom den politiska organisationen och välja att offra en del av marknadens frihet i utbyte mot garantier för den egna ställningen och förmögenheten. Därigenom offras istället de många smås och mindres handlingsmöjligheter. Men det är summan av dessa som utgör grunden för hela marknadens dynamik och utvecklingsförmåga. Det är summan av alla de mångas handlingsmöjligheter, folkets om man så vill, som utgör grunden för utbytet hos samhällets bas: den naturliga organisationen. Problemet, ett av många, är att om den fria marknaden krymper minskar folkets möjlighet att påverka den politiska formationen. Det är nämligen via den fria marknaden som folket utövar sitt reella praktiska inflytande över den politiska makten.23

Hur kan denna balans mellan naturlig organisation och politisk formation uppnås och upprätthållas? Detta är en av de centrala statsteoretiska frågorna. Kanske den centrala. Är det kanske här som den andliga dimensionen och dess företrädare och institutioner, d.v.s. religion och kyrka, kommer in? Religionen sätter in både den naturliga organisationen och den politiska formationen i ett större sammanhang, den underordnar dem något som är högre och viktigare än dem båda och bidrar därigenom till att förena dem till en helhet med en gemensam mening och ett gemensamt mål. Den introducerar det kosmiska perspektivet och förklarar människan och samhället vara en del av det. Detta perspektiv kan ge en stabiliserande mening. Men vi måste också vara medvetna om att det kan förminska och undergräva meningen med det jordisk och vardagliga. Samtidigt som tron rymmer mening och ger hopp döljer den en dörr som öppnar sig mot livsförnekelse och nihilism. Det absoluta kan vara för absolut. Världarnas kosmiska gång av skapelse och förstörelse kan beröva såväl skapelsen som förstörelsen dess vikt. Vi behöver det mänskliga ansiktet. Vi behöver en Gud som också är en människa. Vi behöver en gudomlig förebedjerska som också är en moder. Den rent intellektuella kosmologin är inte gjord för en människa som är levande själ i en handlande kropp.

De återkommande fientligheterna mellan politiska formationer, eller deras ledare, och marknaden bottnar i att den politiska formationen är beroende av marknaden samtidigt som försöken från den politiska formationens sida att styra och kontrollera marknaden, att ta ut mer från den än vad den kan eller vill ge, riskerar att skada marknadens funktioner och medföra att den politiska formationen inte får vad den vill ha. Den politiska formationens tryck mot marknaden kan i sin tur leda till en politisering av marknaden, till att den börjar använda sina resurser i syfte att bygga upp en egen politisk formation för att skydda sig mot den andra. Detta är grunden till framväxten av det vi kallar demokrati.

Det är således fullt möjligt att undvika demokratin med dess många konflikter och problem, inte minst förljugenheten och hyckleriet, under förutsättning att den politiska formationen agerar klokt och långsiktigt i relation till marknaden och låter den styra sig själv i största möjliga utsträckning. Då förblir marknaden opolitisk. Politiken är en extern kostnad för marknaden som den helst vill undvika. Då får vi en marknad som utgör en reell praktisk demokrati, där de fria marknadsaktörerna ingår de avtal de önskar med varandra och säljer och köper de varor och tjänster de kan och vill. Då får vi ett samhälle där den politiska formationen utför sina uppgifter och den naturliga organisationen i form av familjerna utför sina, medan marknaden utgör ett flöde av fria val, alltså ett demokratiskt flöde, mellan dem båda.24 Det finns ingen demokrati bortom de konkreta valen. Att välja att låta någon annan representera sig är ett konkret demokratiskt val, men det innebär ofrånkomligen att man väljer att låta någon annan välja åt sig, d.v.s. att man har valt att i något avseende avstå från sina konkreta val. När den representant man väljer är ett parti, vars inre beslut och procedurer man varken kan överblicka eller har något inflytande över, har demokratin som illusion fullbordats. Man kan acceptera ett sådant system av bekvämlighet, likgiltighet, uppgivenhet eller helt enkelt av brist på alternativ, men man ska inte inbilla sig att systemet har något med reell praktisk demokrati att göra. Då ger man det en legitimitet som det saknar.

En konklusion: Marknadsprocessens betydelse för den politiska institutionsprocessen går knappast att bestämma i detalj eller att gradera, men med tanke på att utbytet är den socialt fundamentala faktor, ja, att utbyte är det sociala samlivets själva essens, är det rimligt att anta att utbytets marknadsmässiga aspekter spelar en stor och i många avseenden avgörande roll. Mycket vore vunnet om insikten att det finns ett nödvändigt samspel mellan marknad och politisk formation kunde få fäste bland politiska makthavare och om man förstod att detta samspels funktionalitet och produktivitet är avhängigt av att båda faktorerna äger självständighet i förhållande till varandra. Under 1900-talet fick vi bevittna hur den fria marknaden inskränktes och eroderades genom den politiska maktens ideologiskt betingade tillväxt. Socialismen bygger på tanken att marknaden kan och bör underordnas den politiska formationen och kontrolleras av den. Eftersom marknaden, liksom den politiska formationen, har sin grund i den naturliga ordningen är någon sådan underordning varken möjlig eller önskvärd. Vad vi nu ser, ett par decennier efter millennieskiftet, kan vara tendenserna till en ny och delvis motsatt utveckling: hur en dysfunktionell och improduktiv demokrati, vars verksamhetsområde är alltför stort och ofokuserat, blandas upp av och successivt tas över av processer och element som har sitt ursprung i en av ny teknik och nya tekniska möjligheter vitaliserad och expansiv marknad.25 Om detta leder till att även den politiska formationen vitaliseras, därför att den för att överleva åter måste koncentrera sin kraft på de bärande politiska institutionerna (rättskipning, ordningens upprätthållande, militärt försvar) är det en god sak. Marknad och politisk formation kan då återvinna sin självständighet i förhållande till varandra och därigenom återskapa ett dynamiskt jämviktsläge mellan makt och utbyte. Men innan detta kan ske måste den politiska formationen förmodligen försvagas ytterligare såväl organisatoriskt som i ledarskapshänseende. Det kommer att leda till uppkomsten av instabila och kritiska situationer som kan utnyttjas av kortsiktiga och destruktiva krafter. Men det faktum att Rom gick under, om det nu var det Rom gjorde, innebär inte att det var tvunget att göra det.

Jag tror jag har öppnat en dörr här.

Noter