II. Utkast till ett forskningsprojekt

Den skrivna historien är som skärvor av föremål av svårbestämd form och storlek. Det mesta är okänt och mycket är förlorat. Således är även tolkningen av den skrivna historien en slags arkeologi. Medan framtiden är okänd för oss på ett sätt är historien det på ett annat. Deras skärningspunkt nuet är därigenom underkastad en dubbel osäkerhet. En dubbel möjlighet.

Den skrivna historien handlar huvudsakligen om de politiska formationerna och deras metamorfoser, om möten mellan politiska formationer av samma eller skilda slag, om nya formationers framväxt ur äldre. Om segrar och förluster. Om undergång. Eftersom det inte finns några vittnen till födelsens mirakel och eftersom tillväxten tas för given av den som växer får historien ett drag av melankoli. Redan historieskrivningens mytologiska begynnelse hos Hesiodos demonstrerar detta.1 Varje historisk varelse behöver hoppet om framtiden.

Det finns en del saker som på rent förnuftsmässiga grunder kan sägas om förutsättningarna för de politiska formationernas förvandlingar och om vad som bestämmer deras beskaffenhet. Det finns ett antal logiska faktorer som styr de politiska formationernas utformning och utveckling. Dessa faktorer kan betraktas som historiska nyckelbegrepp och historiska lagar. De definierar vad historien är och utgör en förutsättning för våra iakttagelser och resonemang. Vad som faktiskt sker, när och hur, är en fråga om samspelet mellan av varandra oberoende aktörer, var och en av dem styrd av sina avsikter och trosföreställningar, i en av dem själva oberoende värld. Det är därför i princip oförutsägbart.

Det finns en del som på förnuftsmässiga grunder kan sägas om de faktorer som håller samman en politisk formation och får den att fungera. Eftersom den politiska ordningen inte är naturlig, vilket Augustinus konstaterade i sin De civitate Dei, och således inte biologiskt nödvändig, d.v.s. den måste inte uppstå, den måste inte bestå när den väl har uppstått och den måste inte utvecklas enligt något förutbestämt mönster, tillhör dessa faktorer kulturens område. De utgör mer bestämt några av dess ursprungligaste och mest kraftfulla former. Kulturens former identifierar vi genom iakttagelse och förstår vi genom vår erfarenhet. Vi identifierar dessa former i historien, men hur de fungerar lär vi oss förstå genom att studera deras verkningar i de sociala organisationer som vi själva är en del av.

Friheten är det centrala problemet i mänsklighetens historia. Historien är i många avseenden en dynamisk rörelse mellan tvång och frihet, mellan beroende och oberoende. Är det i det faktum att den politiska ordningen inte är nödvändig, vilket innebär att inte heller kulturen är det, som förutsättningen för människans frihet ligger, d.v.s. för hennes medvetande om sig själv som självständig varelse? Nej, det tvivlar vi på, vi tror att detta är något medfött; vi tror att det är en aspekt av människans natur och något hon realiserar genom sina skiftande autonoma interaktioner med omvärlden. Men att den politiska ordningens kontingens är en förutsättning för den politiska friheten är definitionsvis sant.

Mellan den naturliga ordningen och de politiska formationerna råder en viss elasticitet. Att uppkomsten av en politisk ordning påverkar den rådande ”opolitiska” ordningen är självklart. Det är ju dess syfte. Om den inte påverkade den naturliga ordningen i något avseende skulle den inte kunna uppstå. Den politiska ordningen kan tänja på den naturliga ordningens förhållanden och villkor och ge dem delvis nya former och förutsättningar. Klanens ledare kan t.ex. bedriva en aktiv giftermålspolitik i syfte att knyta olika familjer eller släkter närmare varandra. Men den kan inte tänja på dem hur långt som helst. Elasticitetens förutsättning ligger i att förbindelsen har fördelar både för den aktivt sammanbindande ordningen och för den ordning som sammanbinds. I att den ger upphov till vinster både på det naturliga och på det kulturella planet. De kostnader som en politisk formation kan ha för den naturliga ordningen måste uppvägas av vinster för densamma. Vinster för den politiska ordningen som är ensidiga kostnader för den naturliga riskerar att destabilisera helheten. Om kostnaderna för den naturliga ordningen blir stora och långvariga kommer de oundvikligen att göra det. Hur tänjbart förhållandet mellan den naturliga ordningen och en specifik politisk ordning är går inte att säga på förhand. Det beror på ledarens personlighet, på hur pragmatisk och framsynt han är m.m., och på många andra såväl svårbedömbara som svårklassificerbara faktorer. Men det kommer att visa sig. Om vi sedan ser det när det sker eller inte och om vi förstår vad det är vi ser är en annan fråga. Förmågan att registrera sina interna konsekvenser och att reagera adekvat på dem är en av det politiska systemets betydelsefullaste egenskaper. En viktig förutsättning härvidlag är ledarens identifikation med helheten. Denna identifikation är p.g.a. de motsättningar och konflikter som lätt uppstår inom organisationen inte så självklar som den kan tyckas. Grundläggande är hur som helst att organisationen är mer än bara ett medel för ledaren – för krig och erövringar, för rikedom och ära, för en ”internationell karriär” eller något annat ytligt och självcentrerat och ur den kulturella helhetens perspektiv destruktivt och till ingen nytta kraftödande mål.2

P.g.a. skillnader i funktion och position kommer den politiska ordningen och den naturliga inte att registrera den helhet de tillsammans utgör och de enskilda händelser och övergripande processer som äger rum i den på samma sätt. Det innebär att de inte heller kommer att uppfatta spänningar och konflikter inom helheten likadant. Vilket i sin tur innebär att de inte kan reagera på dem på samma sätt – mer än av en slump eller genom yttre tvång. Det finns m.a.o. ett kommunikativt gap mellan de båda nivåerna. De talar, för att använda en populär metafor, inte samma språk. Detta förhållande utgör en utgångspunkt för de politiska ideologierna. De är en reaktion på dessa diskrepanser, ett sätt att förklara dem och föreslå lösningar på dem. Några lösningar utgör de dock inte, och kan de inte utgöra, varken i teorin eller i praktiken. Eftersom de tillhör kulturnivån representerar de dessutom sällan något objektivt och neutralt medvetandegörande av skillnaderna mellan naturlig organisation och politisk formation. Lösningen på kommunikationsproblemet består istället, som alltid, i pragmatisk situationsbestämd politisk handling. Ett handlande som genom att det har sin grund i den politiske ledarens person utgör en förening av natur och kultur.3

Vi har för tydlighets skull börjat med att konstatera det självklara: att det är de biologiska släktskapsrelationerna mellan de mänskliga individerna, med allt vad som hör till dem och betingas av dem, i form av känslomässiga band och personkännedom, en regelbunden social interaktion i ett gemensamt fysiskt rum, en delad erfarenhetsbas m.m., som utgör det grundläggande gruppbildande och gruppsammanhållande momentet. Utan dessa relationer finns ingenting. Det grundläggande hos dessa relationer innebär att det inte går att hävda att individerna som fysiskt och mentalt autonoma entiteter föregår dem eller föregår gruppen, d.v.s. att det är de som genom sina handlingar upprättar dessa relationer. Man kan med lika stor rätt hävda att den autonoma individen utkristalliseras ur gruppen eller, med en mer biologisk metafor, föds fram ur den, d.v.s. att hon är en emergent egenskap hos den.4 Hon är då dess avgörande och konstitutiva egenskap: det som gör gruppen till vad den är, nämligen en grupp av självständiga individer. Den sammanhållande kraften hos den naturliga ordningen är dynamiken mellan grupp och autonom individ. Det är autonomin hos de enskilda individerna som får gruppen att hålla samman och fungera. Det är i relation till gruppen (till de andra) som individen utövar sin autonomi. Det är gruppen som ger autonomin dess mål och mening. Autonomins mål och mening är den andliga dimensionens primära form. Vi har anledning att tro att det är hos denna andliga dimension som ledarpersonlighetens idé om en politisk formation har sitt ursprung.

Av de interaktiva elementen hos människan naturliga sociala formation finns det skäl att här särskilt framhålla två: (1) den ursprungliga arbetsdelningen mellan mobil verksamhet och stationär, mellan verksamheter som har sin förutsättning i rörelsen genom det fysiska rummet och verksamheter som inte har det, eller m.a.o. mellan manlig och kvinnlig aktivitet, och (2) den patriarkala ordning som utgör denna arbetsdelnings förutsättning. Den patriarkala ordningen skiljer den mänskliga gruppbildningen från många andra gruppbildningar i naturen, t.ex. från de på en matriarkal princip grundade elefantflockarna och vildsvinsflockarna, och utgör basen för de politiska formationernas senare utveckling. När feministerna angriper den patriarkala ordningen har de således fullt korrekt identifierat historiens nyckelfaktor. Tyvärr uppvisar deras beteende i övrigt mycket litet av elefanternas och vildsvinens social intelligens och pragmatiska överlevnadsförmåga.

Den social funktionsuppdelningen mellan manligt och kvinnligt inom ramarna för en bestående social struktur frambringar en möjligheternas öppning, där de politiska och kulturbildande faktorerna kan verka och växa sig starka. Av detta följer att en matriarkal ordning hos en biologiskt betingad gruppbildning inte kan ge upphov till politiska formationer. Detta får inte tolkas som en brist. Det finns inga brister hos naturligt utvecklade ordningar. Att de finns betyder att de fungerar. Att de fungerar innebär att de står i ett ömsesidigt utbytesförhållande till omvärlden. Att de står i ett ömsesidigt utbytesförhållande till omvärlden är ett objektivt kriterium på sanning och godhet. Där en hållbar matriarkal ordning råder behövs det inga politiska formationer. De har inget att tillföra den. Det finns inga problem där för dem att lösa.

Den primära omständigheten bakom de politiska formationernas uppkomst ligger i en kombination av två av varandra oberoende faktorer. Den första och inre faktorn är den naturliga gruppens begränsade möjligheter att hantera tillväxtens problem. En naturlig grupp kan med de sociala medel som står den till buds hålla samman och organisera endast ett jämförelsevis litet antal individer. Vi kan som riktmärke tala om 20-50 individer. Denna begränsning utgör inte några problem så länge det inte finns något behov av större grupper. Den andra, och yttre, faktorn är således en situatation där det uppstår ett behov av en större grupp. Detta behov kan ta sig två olika former: (1) uppkomsten av ett hot som eventuellt kan hanteras av en större grupp och (2) upptäckten av en resurs som eventuellt kan utnyttjas eller utnyttjas väsentligen bättre av en större grupp. Jag vill särskilt betona eventualitetens dimension, eftersom situationer som dessa är underkastade ett betydande mått av osäkerhet. Är situationen korrekt uppfattad? Bygger behovet av en större grupp på en korrekt analys? Är strategin för att realisera den större gruppen adekvat? Finns det ö.h.t. tid och möjlighet att agera konstruktivt? Osäkerheten innebär att situationen kräver ledarskap och maktutövning. Ingenting är avgjort på förhand, varken på detta förhistoriska stadium eller senare, och de unika egenskaperna hos ledaren, hans förmåga att se vad som kan göras eller måste göras och att genomföra sina beslut, är alltid av avgörande betydelse.5

Antalet, eller mer exakt de förändringar det genomgår, är således nyckelfaktorn i de politiska formationernas uppkomst och utveckling. Men kvantitativa faktorer har i sig själva ingen social eller kulturell potential. Ett samhälle som organiserar 1.000 individer kommer att vara ett samhälle av ett annat slag än det som organiserar 50. Skillnaden består i kvaliteterna hos de båda samhällenas respektive organisation. Det är dessa skillnader som är förutsättningen för tillväxten och för att samhället ska kunna organisera det större antalet individer på ett, med ett populärt uttryck, hållbart sätt. Det kvantitativa synsättet är inget historiskt synsätt. Antalet verkar inte ensamt utan i förening med andra faktorer och utgör i realiteten inte någon rent kvantitativ faktor utan den kvantitativa aspekten av en kvalitativ sådan. Den basala kvalitativa faktorn består i den mänskliga individens självständiga rörelseförmåga eller, annorlunda fattat, i hennes autonomi. Det är i tillväxten av den autonoma potentialen hos en social grupp som historiens incitament ligger. Det är för att bättre kunna ta tillvara den autonoma kapaciteten, eller mer exakt någon/några mer uppenbara aspekter därav, t.ex. samarbete under jakt eller strid, och ge den en bestämd inriktning och därmed större verkningskraft, som de kulturella elementen växer fram och tar gestalt hos den politiska formationen. Det första av dessa element, som i viss mening är identiskt med den första politiska formationen, är ledarens ställning i kraft av något som är högre än honom själv. I den naturliga organisationen betingas ledarens ställning av släktskap och personlighet i förening. Dessa egenskaper fortsätter givetvis att spela en framträdande roll i de politiska formationerna, men de är inte tillräckliga för att ge den politiska formationen den stabilitet som krävs för att inre konflikter ska kunna hanteras på ett gruppekonomiskt sätt och för att de kulturella element som nu börjar framträda ska kunna utveckla självständig verkningsförmåga.

Ett exempel: En social formation som är tillräckligt stor och tillräckligt fast strukturerad för att kunna upprätthålla två självständigt agerande ”jaktflockar”, t.ex. en för beskydd av huvudgruppen med kvinnor, barn och äldre samt för jakt i närområdet och en annan för långväga spaningsuppdrag och för kontakter med andra avlägsna grupper, har såväl större möjligheter att upptäcka nya resurser och yttre hot som att upprätthålla samarbetsrelationer med fristående grupper. En social formation med tillräckligt med manliga medlemmar i rätt ålder för en organisation av detta slag har också större möjligheter att försvara sig mot angripare – eller att själv framgångsrikt angripa andra. Denna formation utgör m.a.o. förutsättningen för krigarrollens utveckling ur jägaren.6 Det faktum att vi inom en och samma sociala formation har att göra med mer än en självständig jaktflock innebär närmast med nödvändighet att den kommer att rymma mer än en manlig ledargestalt. Detta innebär med samma mått av nödvändighet en risk för konflikter och splittring. Det måste således finnas en hövding och hans ställning måste vara sådan att han normalt inte behöver försvara den eller motivera den. Om han ständigt måste försvara sin ställning kommer han inte att kunna uträtta någonting och hans beslut kommer att sakna den nödvändiga auktoriteten. Det måste vara självklart för gruppen att det är han som bestämmer eller, vilket kan vara ett adekvatare sätt att beskriva ledarens roll i dessa av släktskap och personliga relationer präglade grupper, att det är han som har det sista ordet. Hans ledaruppgift kommer att bli lättare att utföra och kommer att äga större potential i samma mån som hans ställning motiveras av något som står över honom själv, ja, rentav över den här och nu existerande gruppen. Föreställningen att hövdingen är en inkarnation av gruppens urfader eller att han hämtar sin kraft från en gemensam individ- och generationsöverskridande ande, vilken kan symboliseras av en totem, är ett par exempel på detta. Det kommer att finnas starka incitament för en grupp att utveckla föreställningar av detta slag. De kan vara ett resultat av ledarens egen karisma och av hans framgångar eller av att någon i gruppen, en shaman eller medicinman, har förmågan att kommunicera med tillvarons andliga dimension.

Hur stor behöver en grupp vara för att kunna bilda två jaktflockar? Femtio individer är knappast tillräckligt. I en grupp på femtio individer kan det finnas kanske mellan åtta till tolv män med de rätta fysiska förutsättningar. Om vi tänker oss att halva gruppen består av kvinnor och halva av barn och gamla kan omkring en fjärdedel utgöras av vuxna män. Det krävs troligen en grupp som är åtminstone dubbelt så stor för att bilda mer än en självständig jaktflock. Här står vi inför en lika intressant som svår fråga: är hundra individer eller däromkring den kritiska nivå som en grupp först måste uppnå innan en ledare med politisk begåvning kan framgå ur den eller kan en politiskt begåvad ledare skapa en sådan grupp genom en sammanslagning av två eller flera mindre grupper? Det finns inget som säger att inte båda vägarna kan vara framkomliga.

Vi har konstaterat att ledaren, d.v.s. en person med på en gång unika och i eminent hög grad situationsadekvata egenskaper, spelar nyckelrollen i den process som leder fram till bildandet av vad jag här i kontrast till de på biologiska grunder bildade gemenskaperna valt att kalla en politisk formation. Utan ledarens aktiviteter och utan de unika ledaregenskaper som gör dessa aktiviteter möjlig, dit bl.a. hör den långa strategiska blicken i kombination med den snabba taktiska uppfattningen men fr.a. den uthålliga och starka initiativförmågan, m.a.o. ”tron” eller ”övertygelsen”, kommer inget att ske. Personen är historiens drivkraft. Ingen annan historisk drivkraft finns. Personen är det grundläggande kulturella momentet. Det är ur interaktionen mellan personer som kulturen uppstår på naturens grund. Att ingen människa står ensam och att varje människas handlingar betingas av de yttre villkor under vilka hon formas till medveten agent och fattar sina beslut är självklart och behöver egentligen inte påpekas. Likafullt uppstår ingen historia, ingen historisk riktning, utan att en vilja influerar och styr och långsiktigt formar andras. Någon måste kunna urskilja en riktning för gruppen att röra sig i, vilket förutsätter såväl att man förmår uppfatta denna grupp som en helhet som att man kan sätta in denna helhet i ett målinriktat sammanhang. Någon måste kunna peka ut denna riktning, vilket inte är detsamma som att se den. Någon måste slutligen ha förmågan att sätta alla i gemensam rörelse i den utpekade riktningen, vilket inte är detsamma som något av det föregående. Endast en exceptionell ledarbegåvning förmår uppfylla samtliga dessa villkor. Att de namnlösa och för länge sedan bortglömda förhistoriska ledare som spelade en nyckelroll i folken tillblivelse mytologiserades och förvandlades till heroer är således knappast förvånande. Det var i denna form som minnet av deras avgörande insatser kunde bevaras och som det således kunde bibehålla något sin verkande kraft – fortsätta att inspirera, fortsätta att ”peka ut en riktning”. Myten är historiens begynnelse. Den är därtill alltjämt dess drivkraft och levande puls. Mytens lockelse består i den levande kraft hos förfädernas gärningar som den ännu bevarar, som den ännu förmedlar.

En parentes: De genuina element av kultur som vi kan iakttaga hos vissa djurarter, t.ex. hos kråkfåglar, betingas av det genuina element av personlighet som dessa varelser äger.7 Vi vill av olika skäl inte gärna se denna personlighet, men den finns där inte desto mindre. Vi känner en skygghet inför djurets blick. Om vi i denna blick anar en personlighet, anar någon som betraktar oss på ett sätt som påminner oss om hur vi betraktar oss själva, blir vår skygghet ännu större. Men att djur är utrustade med personlighet innebär inte att de utvecklar en kultur. Människans personlighet föregick hennes kulturutveckling och det finns ingen lag som säger att det senare måste följa ur det förra, än mindre att det måste följa på ett visst sätt och inte på något annat. Saken är mer komplicerad än så. Kultur är också en fråga om praktiska traderingsmöjligheter och om att de kulturella elementen måste ha något att tillföra den sociala organisationen. Det är därför kulturen är stadd i konstant förändring. Det är därför den kan brytas ner, lösas upp, försvinna.

Men att konstatera ledares nyckelroll räcker inte långt för att förklara de första politiska formationernas och därmed historiens uppkomst. Åtminstone två saker återstår att förklara: (1) hur antalet uppnår den kritiska massan och (2) hur ledaren övergår från att vara en unik person i en naturlig organisation till att bli en överpersonlig institution i ett samhälle. Båda dessa saker ligger utanför ledarens direkta inflytande. Svaren på dessa frågor blir med nödvändighet spekulativa. Kanske är det möjligt att med hjälp av avancerade datorprogram konstruera historiska modeller som kan generera olika tänkbara scenarier, men dessa modeller måste bygga på antaganden, dessutom en stor mängd sådana, och dessa antaganden kommer i sin tur att bygga på spekulationer.

Som svar på den första frågan ska jag föreslå den ekonomiska gravitation som kan uppstå kring ett lokalt resursöverflöd, vilket samtidigt som det får ett flertal oberoende grupper att söka sig till samma geografiska område för att under en tid slå sig ner där motverkar att de hamnar i några allvarligare konflikter med varandra om de rika och lättillgängliga resurserna. De upptäckta resurserna är så pass omfattande eller av en sådan karaktär att det kostar för mycket för de enskilda grupperna att försöka kontrollera dem i deras helhet. Floder och andra större vattendrag är ett historiskt relevant exempel på denna typ av resurser. I en situation som denna kan det finnas utrymme för en social konvergensrörelse som kan uppfattas och utnyttjas av en ledarpersonlighet. Jag tror inte att yttre hot är tillräckliga för att åstadkomma detta. Dels är de som regel kortvariga och nyckfulla och dels skadar och förstör de resurser, mänskliga såväl som materiella, varigenom de snarare begränsar än vidgar gruppernas handlingsmöjligheter. Fattigdom och tilltagande resursbrist verkar snarare mentalt slutande än öppnande på en social organisation. Som alternativ till en process där en gemensam ledare utkristalliseras skulle vi kunna tänka oss att en särskilt stark och dominant grupp tog befälet över de övriga, men eftersom vi enligt förutsättningarna har att göra med ett spontant sammanstrålande av självständiga mobila grupper kan ett dylikt försök lika väl leda till splittring och upplösning av de endast på yttre grunder sammanhållna grupperna. Omfattande och ihållande aggressioner från en dominant grupp motiverar de andra grupperna att ge sig iväg.

Där ett relativt stort och varaktigt resursöverflöd finns får de naturliga sociala gemenskapsinstinkterna tid att verka, t.ex. i form av relationer mellan män och kvinnor från skilda grupper. Där uppstår även möjligheten att utveckla nya samarbetsformer för att bättre kunna dra nytta av de existerande resurserna, t.ex. fiske med stora nät och infångandet och tämjandet av vilda djur. De hos den naturliga gruppen existerande krafterna får m.a.o. tid och möjlighet att verka i ett större sammanhang. Inte minst viktigt härvidlag är de utpräglat sociala umgängesformerna, d.v.s. de som ur ett snävt politiskt, religiöst eller ekonomiskt perspektiv kan framstå som de mest onyttiga av alla och som ett slöseri med tid och energi, t.ex. lekar och skvaller. Dessa sociala former är på en gång de friaste och spontanaste och de med på sikt störst sammanbindande verkningar.8 Förklaringen är enkel: de kommer inifrån, från personerna själva, från vad de själva känner och erfar som autonoma sociala individer, och de verkar direkt stimulerande och livgivande på dem som hänger sig åt dem. De har sin grund i lust och glädje. För de män som genom sin större mobilitet har tillägnat sig mera av de öppna viddernas ensamhet och förnuftets abstrakta rationalitet kan detta ibland framstå som ett mysterium. Den ensamme jägaren är den förste metafysikern…

Som svar på den andra frågan ska jag föreslå framväxten av en andlig dimension. Denna dimension kommer initialt att vara knuten till förfäderna och betingas av det levande minnet av dem. (Det finns onekligen något andlig hos minnet som sådant.) Den andliga dimensionen utgör en öppning i tiden som gör det möjligt för förfäderna att i en annan form än den ursprungliga ta sig tillbaka till nuet för att verka där. Denna form, som måste förstås i motsats till den ursprungliga kroppsliga, kommer då att definieras som i vår mening andlig. De bortgångna förfädernas närvaro i nuet och deras ingripanden i de efterlevandes liv utgör den primära andliga dimensionen.9 Genom denna dimension blir det möjligt för de efterkommande att kommunicera med sina förfäder, att fråga dem om råd och ta till vara deras kunskaper och krafter. Det är primärt från en dimension av detta slag som ledaren måste hämta den legitimitet som förvandlar honom från en person bland andra, om än starkare och inflytelserikare, till en representant för någonting högre och som ger honom den kraft som gör att hans ställning inte får ifrågasättas och att hans beslut alltid måste respekteras och följas.

Denna ledarställning, hur hög den än är, är emellertid aldrig ovillkorlig. En ställning som motiveras av en andlig dimension är alltid, p.g.a. denna dimensions högre och större makt eller m.a.o. helighet, förbunden med vissa krav som måste uppfyllas. Om ledaren bryter mot dessa regler och tabun förlorar han sin andliga legitimitet och måste, om möjligt, söka försoning, utföra offer eller göra bot, för att på så sätt återupprätta den. I varje legitimering av makten ryms en mekanism för att delegitimera den. Bakom varje ledares vilja finns en annan vilja som kan upphäva eller omintetgöra den. Varje fungerande politisk formation rymmer denna dubbla vilja i någon form. Ju tydligare ledarens vilja är, ju tydligare dess politiska roll är, desto tydligare är också denna viljas motsats.

Den som väl har blivit ledare, som utsetts hövding för en klan och erhållit andlig legitimitet, skulle nu kunna lämna sin ställning i arv till en son. Han kunde få idén (någon måste vara den första) att den andliga legitimiteten kan förenas med den biologiska kraften hos släktskapen. Detta sätt att förena de kulturbildande krafterna med de biologiska, att förena den politiska formationens dimensioner med den naturliga gruppens, är en avgörande drivkraft i den kulturella utvecklingen och återkommer i många olika former. Men med en institution som arvet har vi redan lämnat diskussionen av historiens drivkrafter bakom oss och övergått till en diskussion av de faktorer som ger de politiska formationerna deras stabilitet och får dem att fungera, d.v.s. som definierar en kultur – och som skiljer en kultur från en annan. Det finns många olika sätt att upprätthålla en ledarinstitution på. Arvet mellan far och son är ett, omröstning mellan familjernas främsta företrädare är ett annat, gudomlig utkorelse av en präst eller annan religiös auktoritet är ett tredje, hjältens prov och prövningar ett fjärde. Vart och ett av dessa alternativ är förbundet med olika kulturformer, där det sistnämnda tänkvärt nog präglas av på en gång mytens uråldrighet och modernt meritokratiskt tänkande. Den fysiska kampen mellan utmanare kan ses som en återgång till icke politiska former, men när väl en politisk ledarinstitution uppnått stabilitet och legitimitet som sådan kan även denna konfliktslösningsmetod användas. En kamp mellan en ung manlig utmanare i flocken och den äldre ledaren är endast på ytan detsamma som envigen mellan två politiska ledarpersonligheter. Denna envig kan ta den ”civiliserade” formen av en valkampanj mellan två ideologiskt definierade presidentkandidater. Efter att ha bevittnat ett antal sådana kan man längta efter litet uppfriskande barbari.

När en politisk formation väl bildats och uppnått sådan stabilitet att den förmår långsiktigt influera och sätta sin prägel på skeendena kommer den fortsatta sociala utvecklingen att ske inom den politiska formationens ramar. Ledaren står alltjämt i fokus för intresset. Det är ledaren eller ledarpersonligheten som mest direkt påverkar och styr det övergripande skeendet. Men de faktorer som i sin tur motiverar och styr honom, som sätter ramarna för hans handlingsmöjligheter, är inte längre begränsade till sådant som antal och autonomi (rörelsekapacitet), geografiska förhållanden och tillgång till naturresurser. Till naturliga faktorer som dessa kommer nu de kulturella faktorer som börjar framträda och ta form inom den politiska ordningen och som i sin tur kommer att verka styrande och formande på den. Samtidigt som den politiske ledarens handlingsmöjligheter är större än familjeöverhuvudet i den naturliga gruppen är de faktorer han måste förstå och ta hänsyn till också flera. Och ju längre den politiska utvecklingen framskrider desto fler blir det. När de kulturella faktorerna förändras, när nya tillkommer och gamla försvagas och försvinner, ändras förutsättningarna för ledarens agerande. Dessa förändringar utgör den avgörande faktorn bakom uppkomsten av nya politiska formationer.

Ledaren har i denna situation alltid två val: (1) att motsätta sig och motarbeta de förändrande krafterna eller (2) att försöka dra nytta av dem och kanalisera dem i sådana banor att de stärker och utvecklar samhällets existerande strukturer. Eftersom kulturella förändringar ofrånkomligen påverkar den politiska formationen, det frågan gäller är hur mycket och i vilka avseenden, får en ledare som ser sin ställning hotad av dem ett incitament att välja alternativ 1, medan den ledare som istället ser en möjlighet att utnyttja förändringarna i syfte att stärka sin ställning får ett incitament att välja alternativ 2. Det ”progressiva” valet att bejaka förändringar förefaller ofta som det mer rationella framför det ”konservativa” valet att motsätta sig dem. Detta beror på att förändringar är oundvikliga inom en kulturbunden social organisation och på att omdömet om ett val som bra eller dåligt alltid fälls i efterhand. Medan situationen ännu utvecklar sig och ingen vet hur det kommer att sluta framstår konservativa beslut ofta som mer balanserade och förnuftigare än de radikala beslut som med tiden kanske visar sig ”få rätt”. Förändringskrafter som s.a.s. står i antalets tjänst, som är intimt sammanflätade med befolkningstillväxten, exempelvis jordbrukets utveckling och den industriella mekaniseringen, kan inte hindras av några politiska krafter och inte hanteras inom den existerande politiska formationens ramar, men vilka former de kommer att ta sig och vilka nya funktioner de ger upphov till är ännu en öppen fråga. Sådant kan därför påverkas och styras en framsynt ledare som har helhetens välgång för ögonen. Helhetsperspektivet är under alla omständigheter ett nyckelvillkor för varje bestående politisk framgång. Den ledare som ger efter för frestelsen att prioritera sin egen eller elitens (maktbasens) ställning framför helhetens intressen kommer med sina beslut och åtgärder att få de sociala spänningarna att växa i styrka och omfattning. Vi återkommer här till vikten av exekutiv politisk makt. Ledaren måste ha auktoritet och styrka nog att kunna reformera sin egen maktställning och göra sig av med politiska medarbetare som hindrar honom från att göra vad han måste. Alternativt: medlemmar av den maktbärande eliten måste ha mod och handlingskraft nog att ersätta en svag eller destruktiv ledare med en annan och bättre för att på detta sätt återställa den exekutiva maktens kapacitet.

Kulturens eller m.a.o. de hos samhället självständigt verkande gemenskapskrafternas inflytande på politiken, d.v.s. den på våldsmakt grundande styrelsen, innebär inte någon förändring eller förminskning av ledarpersonens betydelse. Politisk handling är medveten handling, avsiktlig och målinriktad, och yttre faktorer kan spela rollen av såväl hinder som medel för sådan aktivitet. Utan dem är hur som helst ingen handling möjlig. Den första politiska formationen har sin förutsättning i antalets tillväxt och i gynnsamma geografiska och resursmässiga förhållanden, d.v.s. i faktorer som ingen enskild aktör har något inflytande över men som en ledarperson kan identifiera och inse hur de bäst kan utnyttja. På samma sätt förhåller det sig med de kulturella faktorerna. Vi har här att göra med processer hos den sociala gemenskapen i dess helhet. Samtidigt som alla sociala agenter deltar i dessa processer och påverkar dem, var och en på sitt sätt, har ingen enskild aktör makt över dem. Ledarpersonen är den som bäst förstår deras politiska potential och är bäst på att utnyttja den. Det är själva definitionen på en ledarpersonlighet. Det måste finnas någon/några som kan anlägga ett övergripande perspektiv på samhället och förmår agera rationellt utifrån detta, som t.ex. har kapacitet att reflektera över vad religiös missionsverksamhet kan leda till och förstår vilka konsekvenser inflyttningen av folk med främmande språk och seder kan att få, för att den politiska formationen ska kunna bestå och för att ett ny politisk formation på ett organiskt sätt ska kunna framgå ur den gamla.

Till de huvudsakliga och övergripande kulturella faktorerna hör först och främst: (1) den politiska ordningen eller maktordningen, (2) religionen eller den gemensamma kulten och riten, (3) den ekonomiska produktionsordningen, (4) den tekniska eller omvärldsomvandlande förmågan, (5) de berättelser som är knutna till gemenskapen och dess historia samt (6) fritiden med de lekar och nöjen som hör till den. Det väsentliga är inte främst dessa faktorer var för sig utan hur de samspelar med varandra och tillsammans bildar en dynamisk enhet, d.v.s. bildar en levande kultur.

Det kan påpekas att faktor 1 och faktor 6 utgör varandras motpoler. En intelligent politisk ledare ser detta och drar slutsatser av det. En ledare med trygg auktoritet bejakar fritiden och dess möjligheter och gör lekar och spel, exemplifierade av alltifrån antikens olympiska spel och medeltidens riddartorneringar till dagens fotbollsmästerskap och oktagonala tvekamper, till samhällsstärkande krafter. En svag ledare oroas och skräms av lekens synbara oordning och lättsinne, av spelens våldsamheter och bristande respekt för det civila samhällets lagar och uppförandenormer, och gör allt han kan för att kontrollera dem. I den mån han lyckas kommer han att försvaga samhällets sociala dynamik och kreativitet eller m.a.o. dess vitalitet. Jag återkommer ofta till detta: glädjen ger livet mening, förvisso är det så, åtminstone i ett efterperspektiv, men den är fr.a. ett tecken på att livet är meningsfullt, d.v.s. på att vi står i en närande och växande relation till vår omvärld. Inställningen till fritiden och leken är alltid och överallt ett av de tydligaste kriterierna på en ledares personlighet och en viktig indikation på vad vi har att vänta av hans styrelse. Den ledare som bejakar folkets fria tid bejakar sina undersåtar egenliv. Han ser dem inte som ett medel för staten utan staten som ett medel för dem. Såvida han inte i diaboliskt skarpsinne har tagit ytterligare ett steg och insett att folket verkar bäst som ett medel för helheten genom att inte behandlas som ett sådant.

Av de uppräknade faktorerna är 3 och 6 starkast förbundna med den naturliga ordningen, med de biologiska relationerna och krafterna. Av samtliga faktorer är 3 den som har de största egna drivkrafterna och den starkaste och självständigaste inre ordningen. Den ekonomiska produktionsordningen är den faktor som tydligast styrs av sin egen rationalitet och som alltså är minst beroende av de andra faktorerna. Faktor 6 är i viss mening en kaosfaktor. Dess ordning är oordningen, den i stunden och för stunden genom spontan och oplanerad interaktion frambringade ordningen, och den uppträder som sådan utanför de andra ordningarna och i ett motsatsfyllt samspel med dem. I den naturliga ordningen står intressant nog faktorerna 3 och 6 nära varandra och samspelar intimt med varandra. Faktor 3 är förutsättningen för faktor 6 och faktor 6 är på flera sätt meningen och syftet med faktor 3. Människan lever inte av bröd allenast, men hon behöver det för att orka dansa och sjunga och skämta. På detta sätt vävs ordning och oordning, arbete och fritid in i varandra, motiverar och möjliggör varandra och sätter gränser för varandra. Under den politiska ordningens utveckling har dessa faktorer kommit att skiljas från varandra och glidit allt längre och längre isär, tills de i gestalt av lönearbete och semester kommit att uppfattas som varandras oförenliga motsatser. De har blivit delar av en stelare och komplexare struktur där de inte kan interagera och ge mening åt varandra på samma sätt förr. De har istället hamnat i ett spänningsförhållande till varandra och därigenom även till de övriga faktorerna. Detta är, enligt min mening, en av de huvudsakliga källorna till de spänningar och konflikter som uppstår inom de politiska ordningarna sådana vi känner dem. Den ekonomiska rationaliteten har frikopplats från sin existentiella motivering och dimension. Leken och fritiden har blivit en negativ reaktion på de andra faktorernas förtryckande och begränsande verkningar istället för att vara en bejakelse av arbetets och skapandets resultat. De har kommit att utgöra en frestelse och lockelse bort från det ekonomiskt produktiva liv som utgör deras förutsättning och inre motivation.10 Leken och fritiden har börjat ta sig asociala eller socialt nedbrytande former.

En teori om de politiska formationerna omfattar två moment: (1) en förklaring av de politiska formationernas uppkomst, d.v.s. utvecklingen av en politisk formation på den naturliga organisationens grund, och (2) en förklaring av hur och varför nya politiska formationers utvecklas på de äldre politiska formationers grund. Vi har försökt antyda hur en politisk formation uppkommer och vad detta innebär. Hur tas då steget från en politisk formation till en annan och kvalitativt annorlunda?

Även i denna process står ledaren eller personer med ledaregenskaper och ledarambitioner i fokus. Varje politisk formation har en grundstruktur som betingas av de biologiska faktorna hos den naturliga gruppen och av hur dessa faktorer är relaterade till varandra inom ramarna för de kulturella funktioner och interna maktrelationer som utmärker den. Till dessa faktorer hör: (1) de biologiska släktbandens styrka och inflytande över de enskilda familjemedlemmarna, (2) familjernas storlek och deras antal, (3) familjernas grad av autonomi i relation till den politiska makten, (4) antalet nivåer och graden av enhetlighet hos den på familjernas beskaffenhet grundade samhällshierarkin, (5) det relativa antalet autonoma individer på respektive nivå. Det kan för tydlighets skull tilläggas att den utpräglade individualismen hos moderna liberala samhällsformer inte utgör ett annullerande av faktor 4 eller dess betydelse. Individualismen är tvärtom ett uttryck för hur familjens försvagade roll återverkar på samhällshierarkins beskaffenhet och hur den verkar upplösande på den.

Till dessa biologiska faktorer kommer de faktorer som har den politiska formationen som sin förutsättning och som tar form först i och genom den. Vi kallar dessa faktorer för kulturella för att skilja dem från de naturliga. Medan de naturliga faktorerna är gemensamma för alla politiska formationer, oavsett var och när de uppträder, kan de kulturella variera både till art och antal. Till dessa faktorer hör: (1) ledarens ställning i relation till sina underlydande, (2) religiösa riter och föreställningar, (3) skrivna lagar, (4) oskrivna etiska principer och uppförandenormer, (5) sedvänjor och traditioner rörande det praktiska vardagslivet, (6) verktyg och tekniska kunskaper, (7) produktionssätt, (8) regler och mönster för konstnärlig gestaltning, (9) statens organisation och formerna för dess maktutövning, (10) militärens ställning och organisation, (11) offentliga tävlingar och spel m.m. Denna uppräkning skulle uppenbarligen kunna göras mycket mer omfattande och detaljerad, men huvudsyftet med listan är att konkretisera vari de kulturella faktorerna består och antyda hur de kan variera och skilja sig från en politisk formation till en annan. De bakomliggade krafter som därvidlag spelar störst eller mest direkt roll är genetiska skillnader mellan befolkningarna i kombination med geografiska avstånd och hinder.11 Varje folk söker att utifrån sina förutsättningar frambringa en stabil och funktionsduglig politisk formation. Varje politisk formation har i kraft av sin stabilitet och funktionsduglighet sitt värde. Den bör värderas på denna grund, eftersom det bara är så det går att ta hänsyn till och på ett korrekt sätt värdera de processer som lett fram till den. Till de omvärldsfaktorer som kan pröva en politisk formations värde hör mötet med andra politiska formationer. Oavsett om detta möte sedan blir konfliktfyllt eller kommer att präglas av samarbete.12

De förändringar som äger rum inom en politisk formation och som kan leda till uppkomsten av nya typer av formationer har sin grund i relationerna mellan de naturliga och kulturella faktorerna och i de tryck och spänningar som kan uppstå hos dessa relationer. Vi har redan nämnt befolkningstillväxten som en viktig faktor. Befolkningen fortsätter som regel att öka inom de politiska formationernas ramar, p.g.a. av det kvantitativt växande samarbete och den kvalitativt ökande arbetsdelning de möjliggör, och detta tvingar dem därför att utveckla nya former för att hantera det växande antalet autonoma individer. En annan faktor som är väl så betydelsefull är den autonoma individens rörelseförmåga, vilken kan påverkas av sådana saker som uppfinnandet av nya rörelsemedel; tämjandet av hästen är ett illustrativt och konsekvensrikt exempel, eller av upptäckten av nya geografiska områden att förflytta sig till. Ökad individuell rörelseförmåga innebär ökande möjligheter, men det ställer samtidigt nya krav på den politiska organisationen – krav som den inte har någon möjlighet att undandra sig utan som den måste lära sig att hantera om den vill bestå. Det faktum att en politisk organisation måste acceptera och i någon form bejaka de krafter och förändringar som s.a.s. kommer underifrån, som har sin grund i den naturliga ordningen, är en källa till många dramatiska politiska skeenden. Ett relativt enkelt sätt att bejaka en snabb folkökning på är ju aggressionen mot andra folk. Att välja denna metod är särskilt frestande för den politiska ledningen eftersom det kan framstå som ett sätt att bevara eller rentav stärka de rådande maktförhållandena.13

I historien kan det ofta se ut som om de politiska förändringarna enbart äger rum på det kulturella planet, att de utspelar sig inom och mellan de kulturella faktorerna. Det finns förvisso gott om inomkulturella spänningar och konflikter, t.ex. mellan en kung och hans arvingar eller mellan olika trosriktningar inom en kyrka, men det är svårt att se hur denna typ av krafter ska kunna få några konsekvenser för helheten utan att samspela med de demografiska faktorerna. Det är också svårt att se hur de demografiska faktorerna ska kunna få politiska konsekvenser (konsekvenser för den politiska formationen) utan att samspela med de kulturella faktorerna. Om bina i bikupan dör förlorar bikupan sin funktion och mening. Den är inte längre en bikupa utan lämningarna av något som en gång var en sådan Den är ett objekt för en biarkeolog. Om bikupan förstörs skingras bisamhället och om det inte lycka hitta en ny samlande och skyddande ytterstruktur går det under. Människans fall är förvisso mera sammansatt och motsägelsefullt, men det är inte principiellt annorlunda.

Varje grund (för ledaren och makten) är förbunden med vissa politiska medel. Det är dessa medel som definierar den politiska formationen och skiljer en politisk formation från en annan. Syftet med dem alla är dock detsamma: att (1) upprätthålla ledarens ställning och (2) bibehålla styrelsens funktionalitet. Eftersom politiken är personlig finns det skäl att skilja mellan dessa delsyften. En framsynt ledare prioriterar de medel som primärt verkar för att bibehålla maktstrukturen och stärker på så sätt indirekt sin egen ställning. En mer självcentrerad ledare, som inte sätter helheten främst utan tvärtom betraktar den som ett medel för att upphöja och förhärliga sig själv, kommer att fokusera för mycket på att upprätthålla sin egen ställning och riskerar därigenom att försämra styrelsens funktionalitet. Det blir en ond cirkel som (ju förr dess bättre) slutar med hans undergång. Det finns många exempel på detta i historien.14 Att hävda att syftet med de politiska medlen är någonting annat än att bibehålla och stärka överheten, att påstå att demokratin t.ex. vill något annat än monarkin, att den som politiskt system djupast sett syftar till något annat och artskilt, är en missuppfattning som är svår att ta på allvar. Dylik demokratisk eller ”liberal” ideologiproduktion är i själva verket ett led i strävan att behålla makten, eller i en maktkamp mellan olika ledarpersoner och system, och således en aspekt av demokratins strävan att legitimera och stärka sig själv. Som sådana är dessa grepp och medel givetvis fullt legitima, liksom det är det när en kung hävdar sitt gudomliga ursprung eller sin gudomliga utkorelse. Frågan gäller snarare om politiska lögner och fantasier är på sikt produktiva och stabilitetsfrämjande.

Den grund som en ledares ställning vilar på kan såväl utmanas som ifrågasättas. Eftersom tillvaron är en process måste även kulturen och basen för ledarens ställning vara det. Vid en utmaning ifrågasätts inte själva grunden, den tvärtom accepteras av utmanaren. Vad utmanaren typiskt sett gör är att hävda att han bättre motsvarar grundens krav och att han därför kommer att bli en bättre ledare för den politiska formationen än den nuvarande. Att ledarens ställning kan utmanas är viktigt för den politiska formationens bestånd och vitalitet. Det finns därför ofta fastslagna former för en sådan utmaning, t.ex. principer för bördsrätt eller demokratiska val. Genom att utmaningen aktualiserar grunden och gör den politiskt mer relevant kommer den således att stärka dess betydelse. När grunden ifrågasätts förhåller det sig tvärtom. Utmanaren opponerar i detta fall genom att hävda att grunden för ledarens ställning saknas eller är otillräckligt, att den bygger på falska föreställningar, är påhittad eller omoralisk, och därför måste ersättas av en annan och bättre. Som av en händelse är utmanaren i tillfälle att erbjuda en sådan bättre grund. En utmaning som riktar mot själva grunden istället för mot ledarens person är normalt endast möjlig i en situation där det redan råder kulturella spänningar och den politiska formationen uppvisar bristande funktionalitet på viktiga punkter. Ett ifrågasättande av den politiska formationens ideologi utgör en farlig situation, eftersom det lika väl som att leda till bildandet av en ny och starkare formation kan få till följd att formationen splittras och att kulturens försvagas och sjunker ner till ett tidigare stadium. Romarrikets (mycket utdragna) fall är i gängse historieskrivning ett exempel på en dylik politisk degeneration.15 Det är svårt eller rentav omöjligt att kontrollera händelseutvecklingen i en revolutionsartad situation som denna och de som framgångsrikt lyckas ifrågasätta grunden för en politisk formation riskerar att hamna i en situation som de varken har förutsett eller önskat.16

Det finns en viktig strukturell likhet mellan utmaningen och ifrågasättandet: i båda fallen handlar det om en person eller grupp av personer som vill gripa makten och överta ledningen av den politiska formationen. Om de yttre villkoren är de rätta kan såväl en utmaning riktad mot ledaren som person som ett ifrågasättande av grunden för hans makt leda till att grunden förändras eller förskjuts. Detta kan i sin tur vara förenat med framväxten eller bildandet av en ny politisk formation, t.ex. att aristokrati ersätts av monarki eller att monarki ersätts av demokrati. Ett indirekt ifrågasättande av grunden genom en utmaning av ledarens person ökar därvid chanserna för att denna utveckling ska ta sig organiska istället för revolutionära former. En sådan form av ifrågasättande är dock inte alltid möjlig och det utgör inte heller alltid något attraktivt alternativ för en ambitiös ledarperson, eftersom det inte sätter honom själv i fokus för händelseutvecklingen på samma sätt som ett mer direkt ifrågasättande gör.

Huruvida makten förändras genom succession, utmaning eller subversion (ifrågasättande) beror inte på de personer som är involverade i maktskiftet och deras talanger utan på den politiska formationens beskaffenhet. I de båda första fallen är det avhängigt av att det finns institutionella former för succession respektive utmaning. I subversionens fall beror det på i vilket skick den politiska formationen befinner sig, på hur väl de bärande institutionerna fungerar och på deras motståndskraft mot oönskade (osystemiska och oavsiktliga) förändringar. Om en politisk formation är dysfunktionell och fallfärdig så faller den. Men detta skeende kan vara så utdraget och successivt att ingen lägger märke till det. Rom kan än en gång tjäna som exempel. En politisk formation kan försvinna utan att någon uppmärksammar det förrän det redan är ett faktum. Både successionen, som definitionsvis äger rum utan strid, och utmaningen, som definitionsvis gör det, om än inte nödvändigtvis i form av fysiskt våld, utgör således ett hälsotecken. När ett maktskifte äger rum på något av dessa sätt innebär det att den politiska formationen fungerar ”som tänkt” och att den har acceptans hos dem vars kulturella tillvaro formas av den, d.v.s. av folket.

Den starkast möjliga formen av acceptans för en politisk formation är när den betraktas som så självklar att det inte finns några tänkbara alternativ till den. Denna maktens eller överhetens självklarhet är det normala i det traditionsbundna samhället. ”Det är så här det är och så här det alltid ska vara, för det är så här det alltid varit” är en statsteori så god som någon. Successionen är kongenial med det traditionella samhället, eftersom detta sätt att förnya makten på minimerar konflikterna och bidrar till att bibehålla samhällshierarkin intakt.17 Eftersom självklarheten är ett tillstånd som man inte kan träda in i medvetet, men väl genom upplysning träda ut ur, och då en gång för alla, är denna omedvetenhetens ideologi stärkande och handlingsbefrämjande så länge den får verka ostörd men sårbar för yttre inflytelser, t.ex. i form av kunskap om andra styrelseformer.

De politiska diskussioner och ideologiska motsättningar som är typiska för ett demokratisk samhälle skulle mot denna bakgrund kunna tolkas som ett svaghetstecken – som ett tecken på att de politiska institutionerna inte är optimalt utformade eller inte längre fungerar som de ska. Men om det verkligen förhåller sig så beror av arten av de ideologiska meningsmotsättningarna och de diskussioner som de ger upphov till. Är de skenbara, en yta som är till för att dölja maktens verkliga beskaffenhet, eller äkta? För att besvara denna fråga räcker det inte med att se hur pass allvarliga och ärliga de personer är som deltar i debatterna och åsiktsstriderna. De kan vara hur övertygade som helst om att de är politiska aktörer på riktigt och att vad de säger och gör är av reell politisk betydelse. Den romerska senaten trodde att den ägde makt långt efter att den hade förlorat sina politiska funktioner. Partierna i en modern partidemokrati lider av en motsvarande illusion. De ser inte sig själva som ett medel för andra intressen. De förnekar att de fungerar snarare som en passiv kuliss än som en aktiv kraft. Även när ett partis följare vet att de styrs uppifrån och att besluten fattas i rum dit de inte har tillgång identifierar de sig med sitt parti och med de synsätt och värderingar som det är bärare av. Ett politiskt system som har kapaciteten att ägna sig åt politisk teater av partidemokratins avancerade slag är förmodligen starkare än man tror. Det skådespel som omger makten, som förhärligar den i en traditionell monarki eller förgråar den i en modern byråkrati, är en del av den. Det system som har gett upphov till yrkespolitikern, den som livnär sig på politiken, har samtidigt gett upphov till fenomenet med politiker som spelar politiker för att få betalt för det.18 Det finns en cynism i denna handel med åsikter och övertygelser som skadar den äkta idealismen, d.v.s. den genuina övertygelsen om de politiska ideologiernas inneboende sanning och värde vilken är ett vitalitetsvillkor för ett politiskt system vars legitimitet och successionsmekanism vilar på rösträtt och på det fria ordets övertygande kraft.

Den vi numera kallar en populist är, när beteckningen är allvarligt menad och inte bara fientlig eller hånfull retorik, en man som är förankrad i den naturliga ordningen och som hämtar sin kraft och inspiration främst från den, från det biologiska ursprunget, istället för (enbart eller främst) från kulturen och dess institutioner. Donald Trump är idag det ofrånkomliga exemplet. Att förbindelsen med den naturliga ordningen har sina risker och i en högkulturell kontext kan få allvarliga negativa konsekvenser exemplifieras av en annan historisk ledargestalt: den evinnerlige Hitler. De tyska nationalsocialisternas Fürer var en uppförstorad flockledare och det tyska folket under hans kommando en uppförstorad jaktflock. I sin uppförstorings kraft saknade flocken inre balans och yttre måtta. I dramatisk kontrast till den naturliga jaktflocken, som jagar med återhållsamhet, som inte dödar i onödan, som vördar det döda djurets ande och på alla sätt försöker leva i harmoni med den stora och nyckfulla (moder) natur som människans tillvaro är avhängig av,19 tror sig den ideologiska jaktflocken mäktigare än allting annat och låter sig inte stoppas av någonting. Den politiska jaktflocken, den militanta partiorganisationen, är den naturliga flockens raka motsats. Det är inte individen och kollektivet som utgör det sociala livets egentliga antiteser, utan det anonyma kollektivet, kollektivet som massa, och dess motsats den av personliga band sammanhållna gruppen – vid den första polen upplöses individen, vid den andra får hennes liv värde och mening. En populistisk ledare som Trump är av ett annat och mera måttfullt slag och kan genom sina levande band till den naturliga ordningen åstadkomma lösningar på politiska problem som ingen annan har modet eller styrkan att ta sig an. Han kan inom ramarna för en politisk ordning präglad av passiv våldsutövning, i form av t.ex. ekonomisk omfördelning från ”starka” till ”svaga”, socialt destabiliserande gränspolitik, massmedialt verklighetstillrättaläggande och domstolsunderstödd åsiktsrepression, välja att använda mer traditionella och direkta former som hans överciviliserade (formalistiska och legalistiska) motståndare saknar den mentala styrkan att hantera: drastisk humor och överhetshån, domstolstrots, avsiktliga och systematiska värdegrundsövertramp, direktkommunikation med supportrar via nya media, organiserandet av den stora men disciplinerade folksamlingen…20 Han kan på detta sätt, genom att kanalisera den naturliga ordningens krafter, dit främst människans spontana frihetsbegär och hennes lika spontana känsla av etnisk gemenskap hör, i former som utan att bryta mot de maktbärande institutionerna själva bryter med det sätt som de för tillfället utnyttjas på, komma att (oavsiktligt) förnya och vitalisera den politiska formationen.21

Det finns intressanta saker att säga om den andliga dimensionen, om hur den har skilts från familjekulten och de personliga relationerna och institutionaliserats i en för hela folket gemensam religion, d.v.s. i en eller annan form av kyrka, och hur denna kyrka sedan genom den process som brukar kallas sekulariseringen successivt har ersatts av massmedierna och deras gemensamma flödesvärld av nyheter och underhållning och åsikter om dessa nyheter och nöjen – och hur dessa mer eller mindre nationella medier genom den synbarligen ostoppbara tekniska utvecklingen inom elektronik och datorprogrammering inom en snar framtid kan komma att ersättas av en på artificiell väg frambringad global social virtualitet, till vilken alla som vill utnyttja de elektroniska kommunikationsmedlen kommer att höra och av vilken de alla kommer att vara beroende. Vad vi här har att göra med är en kontinuerligt pågående civilisationsprocess vars innersta drivkraft utgörs av en strävan att hantera en av den naturliga ordningens mest fundamentala drivkrafter: människans autonomi, d.v.s. utvecklingen av den förmåga till egenrörelse som markerar steget från symbiotiskt spädbarn till självständig (och kanske ensam) person och som i människans personlighetsutveckling representerar en ännu viktigare gränssituation än själva födelseögonblicket. Personligheten föds när människan kan ge sig själv andlig föda genom aktiv interaktion med omvärlden. De politiska formationer som försökt hantera människans frihet genom våld har kommit att präglas av våld. De formationer som försökt göra det på ideologisk väg, genom att frambringa en gemensam föreställningsmässig eller ideologisk sfär, har kommit att präglas av intellektuella diskussioner och meningsbrytningar, av religion, filosofi och vetenskap – och av den inre förändringspotential som ligger i den fria och öppna diskussionens natur. Det är först i industrialiseringens och mekaniseringens relativa överflödssamhälle som det blivit möjligt att i stor skala locka människor till underkastelse, inordning och lydnad genom materiella belöningar – och hot om dessa belöningars indragande.22 Människans rörelsemöjligheter i detta samhälle är större såväl kvantitativt som kvalitativt (fler individer kan röra sig mer som de vill, vilket innebär en potentiellt mer kaotisk situation) än i någon tidigare samhällsform och metoderna för kontroll måste utgå ifrån detta faktum och ta hänsyn till det. Kontrollmetoderna kommer i sin tur att prägla formerna för individernas motstånd. Ty motstånd uppstår alltid där människans naturbetingade möjligheter inskränks av yttre krafter. Vårt samhälle kan således komma att få se asketens och korsriddarens återfödelse: den som väljer inre belöningar framför yttre respektive den som väljer att offra sitt liv för en högre sak.23 Återigen: det personliga och individuellt mänskliga motståndet mot en politiska formation har sin källa i den naturliga ordningen. Både asketen och korsriddaren är andligt besläktade med jägaren/stigfinnaren och schamanen som söker sig bort från sin grupp för att träda in i det nya och okända. Som vågar och som utmanar sig själva och världen. Som omsätter sin frihets möjligheter i ett nytt slags risktagande. Detta handlingssätt är i sig ett uttryck för människans andliga dimension – för att hon alltid är någonting mer än sig själv. Steget in i det nya och okända är alltid ett steg in i en andlig dimension.24 Friheten är förutsättningen för detta steg.

Förhållandet till människans autonomi är den enskilt viktigaste faktorn för att förstå de politiska formationerna och deras utveckling. Den politiska formationens av den själv endast delvis kända och förstådda huvudsyfte är att styra och ge form åt människans autonomi – och således åt den andliga dimensionen. Men utan den underliggande autonomin, om den förtrycks eller förkvävs, faller den politiska formationen sönder. Autonomin är samhällets kommunikationsprincip. Språkets grund och incitament. Den är förutsättningen för du och jag.

Men vi har nu oss själva ovetandes övergått från att diskutera de politiska formationernas allmänna egenskaper till att ägna oss åt specifika formationer och deras institutionella förutsättningar och problem. Fortsätter vi på den vägen kommer vi aldrig ut igen!25

Noter