Inledning

Det följande är ett försök till rationell rekonstruktion av det mänskliga samhället och av historien. Låter det befängt? I en kultur som, nominellt sett, domineras av naturvetenskapliga synsätt och metoder är det nästan ofrånkomligt. Hegel kom undan med det, fast det var ju i en annan tid präglad av en annan anda. Inte desto mindre kan det logiskt resonerande och spekulerande förnuftet lära oss mycket om oss själva och den värld vi lever i. Det finns i själva verket varken någon rent empirisk vetenskap eller några rent empiriska kunskaper. Det viktiga är att vi är medvetna om vad vi gör, om vilka våra motiv är, att vi är ärliga mot oss själva och andra och inte går till några överdrifter. Excesser i kulturrelativism och subjektivism av det slag som har utmärkt efterkrigstiden är djupt skadliga för kulturens reproduktionsförmåga och vittnar därtill ofta om bristande intellektuell hederlighet. Att begå misstag och att ha fel är en helt annan sak. Avvikelserna från sanningen, egna och andras, hjälper oss att se vari den består och underlättar för oss att närma oss den. Det var sofisternas överdrifter och gyckel som inspirerade Sokrates.1 Som svar utvecklade han en på en gång nyfiken och självkritisk förnuftsbaserad dialog som successivt arbetar sig fram mot större klarhet och sanning. Och som har sin glädje i denna verksamhet. Ty det är glädjen, inte lusten att kritisera och riva ner, som utgör det intellektuella samvetets kärna. Den som tänker med glädje är alltid beredd att erkänna sina misstag och gå vidare. Att försöka bli bättre. Att försöka bli sannare.

”Må vi aldrig”, som den heliga Teresa säger, ”tröttna på att ta emot.”2 Hon tänker här på vårt förhållande till Gud, men vårt förhållande till Gud måste återspeglas i vårt förhållningssätt till våra medmänniskor och till den värld vi lever i tillsammans. Vår beredskap att ta emot är prövostenen på vår egen inre sanningshalt.

I. Politiska formationer och naturliga grupper

Politiska formationer föregås av och förutsätter sociala formationer som inte är politiska. Det för vår del viktigaste exemplet på en icke-politisk formation är familjen, den av släktskap och gemensam uppväxt och aktivitet sammanhållna gruppen. Det sociala livet, så som vi måste tänka oss det, börjar med familjen.

Politiska formationer är unika för människan.3 Sociala formationer är det inte. Det finns många exempel på sociala formationer i naturen: bisamhällen och myrsamhällen, vargflockar, elefantflockar och delfinflockar. Kanske går det även att hitta exempel i växtvärlden. Ekologiska system, som skogar och sjöar, är dock av ett annat slag. Samspelet mellan ekologiska system och sociala formationer är ett ännu relativt outforskat fält.4

En icke-politisk social ordning kan karaktäriseras som naturlig. Den är framvuxen utan avsikt och plan. Om de processer som får den att bildas inte hindras av yttre krafter utvecklar den identifierbara genetisk betingade former. Ett bisamhälle ser ut och fungerar alltid på ett visst sätt. Detsamma gäller en delfinflock. Att kunna utveckla en fungerande organisation utan avsikt och plan är i många fall att föredra. Det är en på flera sätt mer ekonomisk och stabil lösning. Samtidigt som det är en mindre adaptiv och utvecklingsbar lösning är den inte utsatt för samma inifrån kommande risker som avsiktliga och viljestyrda lösningar.

En politisk formation är inte en naturlig social ordning, eftersom den förutsätter och utgör en reaktion på andra redan existerande och således primärare sociala formationer. Den politiska formationen uppstår inte spontant eller av sig själv. Det finns inga inre krafter som automatiskt får den att uppstå, utan den utvecklas genom avsikter och viljeansträngningar i förening med gynnsamma yttre omständigheter eller någon lycklig slump. (Det serendipiska momentet hos det medvetna livet ska inte underskattas.) Den baserar sig liksom de första verktygen på upptäckten av en möjlighet. Den tar sin början som en idé hos en agent.5 Den politiska formationen representerar steget från en social organisation till en annan och kvalitativt annorlunda.

Bildandet av den första politiska formationen är det första steget i kulturens utveckling. Det utgör inledningen på den historiska process som för människans del leder från rent biologiska livsformer och sociala organisationer till kulturbaserade och kulturstyrda. Den mänskliga kulturen utgör den gemensamma koordineringen och externaliseringen av autonoma mänskliga agenters inre. Den första form som denna externaliseringsprocess kan ta sig är den politiska formationen. Kulturen är en genom sociala interaktionsmönster frambringad och bibehållen gemensam medvetandeform. Den möjliggör mål och planer som är oberoende av den av människan oberoende naturen. Bland mycket annat är den således upphovet till ont och gott.

Förklaringen till varför kulturutvecklingen inleds med övergången från en icke-politisk till en politisk ordning är delvis en definitionsfråga. Om man definierar kultur som en gemensam externalisering och objektivering av den individbaserade och perspektivistiskt subjektiva livsvärlden kommer den att förutsätta en gemensam sammanbindande och samordnande organisation. Eftersom en gemensam livsvärld för sin funktionalitet och sitt fortbestånd kräver en stabil extern grund kräver den en social organisation med sådan grund. Innebär steget från en icke-politisk organisation till en politisk steget från en social organisation utan extern grund till en med en sådan eller rör det sig snarare om ett steg från en organisation med tunn och begränsad extern grund till en med en stark och stabil extern form med i princip obegränsade utvecklingsmöjligheter? Rör det sig m.a.o. om en mer stegvis utveckling eller om en radikal social mutation? Vi behöver inte ta ställning i denna svåra fråga. Detaljerna i övergången mellan de båda organisationsformerna är höljda i dunkel och vi kan inte resonera oss fram till full klarhet. De politiska formationerna spelar, oavsett hur man definierar dem, en central roll för den gemensamma livsvärlden. Den livsvärld vi är bekanta med och som vi kallar vår hade inte varit möjlig dem förutan.

En parentes: Har inte sociala insekter som bin, myror och termiter en gemensam livsvärld? Jo, förvisso, det vore orimligt att påstå något annat, men denna värld är inte någon externalisering av individuella livsvärldar, med alla de i olika grad fullständiga synteser och mer eller mindre starka spänningar mellan skilda perspektiv och aktiviteter som detta ofrånkomligen för med sig, utan den utgör det yttre praktiska uttrycket för en medfödd gemensam inre identitet. Inga sociala varelser, varken människor, insekter eller några andra, behöver en kultur för att förstå varandra, för att kunna kommunicera och samarbeta; dessa basala sociala förmågor tvärtom föregår kulturen och utgör en förutsättning för den, men medan det för människans del finns ett kulturellt incitament i och med att den kulturella dimensionen kan vidga och förbättra hennes kommunikationssätt och samarbetsmöjligheter, saknas detta i de sociala insekternas fall. De är, som Jean-Henri Fabre säkert skulle ha uttryckt det, fullkomliga sådana de är.

En politisk formation är lösningen på ett problem. Det problem som det är en lösning på har sin grund i beskaffenheten hos den befintliga sociala organisationen, i vissa begränsningar hos den, och kan inte lösas inom densamma. De aktioner som leder i riktning mot bildandet av en politisk formation bottnar i en konflikt och är initialt ett försök att hantera denna inom den befintliga organisationens ramar. Eftersom det är den existerande ordningen som ställer problemet kommer utgångspunkten alltid att vara att lösa det inom ramarna för denna ordning. När detta inte går förstärks spänningarna och en förändring av situationen blir allt nödvändigare. Den sociala innovation som blir resultatet när en lösning väl hittas kommer att på en gång bevara och omvandla den sociala organisationen. Den utgör m.a.o. en syntes. Det finns inget som på förhand säger att en lösning kommer att hittas eller att lösningen kommer att visa sig framgångsrik och bestående. Det ligger i den sociala nybildningens natur att den rymmer ett framträdande moment av slump och osäkerhet. Den utgör ett risktagande.

En icke-politisk social formation förmår inte i sig rymma ett flertal självständiga och därför potentiellt konfliktframkallande formationer. Den icke-politiska formationen har i själva verket många och effektiva möjligheter att hantera konflikter mellan dess medlemmar. Den kan utesluta och fördriva en medlem från gruppen. Den kan döda medlemmen. Konflikter mellan konkurrerande ledarpersonligheter slutar ofta på något av dessa sätt. Men den kan inte inom sina gränser hantera konflikter mellan självständiga grupperingar. Det är häri dess naturliga begränsning ligger. Det sätt som en naturlig social formation hantera konflikter av detta slag på är genom delning. Några exempel: den förhistoriska människoflocken som delas i två när den blir för stor och kommer att rymma två konkurrerande ledarpersonligheter, bisamhället som bildar en svärm när det finns mer än en drottning i kupan, ungvargarna som lämnar flocken för att hitta egna revir när de har blivit könsmogna.6

Den politiska formationen har sitt ursprung i konflikter av detta personliga slag inom den icke-politiska gruppen och utgör ett försök att hantera dem utan att gruppen försvagas genom delning eller allvarliga inre strider. Som en följd av sitt ursprung kommer den politiska formationen därför att vara bärare av inre konfliktmöjligheter, av grupperingar som kan komma på kollisionskurs med varandra, av problem som tillfälligt har lösts men som kan komma uppstå igen i nya och oförutsedda former. På ett plan utgör dessa konfliktmöjligheter ett hot mot den politiska lösningens stabilitet och fortbestånd. På ett annat plan utgör de dess existensberättigande – den kraft varigenom den politiska lösningens egen kraft, dess vitalitet och anpassningsförmåga, består. Liksom konkurrensen eller tävlingen är en aspekt av överlevnaden är konflikten en aspekt av koordinationen. Det finns ett syfte med (nästan) allt.

Den politiska formationen är till sin natur en konfliktlösningsmetod. Som sådan är den (1) bärare av konfliktmöjligheter genom den lösning den har frambringat och (2) en verkande orsak till uppkomsten av nya konflikter. Konflikter mellan autonoma agenter med olika eller konkurrerande intressen är en lika naturlig sak som samarbete mellan agenter med gemensamma eller samstämmiga mål. Det kännetecknande för konflikter inom en politisk formation är deras överindividuella karaktär. Konflikterna uppstår inte mellan enskilda individer som sådana utan mellan (individer i deras egenskap av) representanter för olika grupperingar och deras intressen. En konflikt mellan enskilda individer som sådana är en konflikt på den underliggande sociala eller förpolitiska nivån. Att dessa konflikter kan ta sig kulturella uttryck, och måste göra det, är självklart, t.ex. att pojkar tävlar om vara nummer ett i fotbollslaget eller vuxna män om att ha störst inkomst och finast bil, men deras basala incitament är inte kulturellt utan biologiskt.

Av att den politiska formationens primära incitament är sammanhållning i syfte att undvika delning och försvagning följer att den från början är sammansatt av två eller flera naturliga formationer. Det innebär i praktiken att den första politiska formationen kommer att utgöra en klan, d.v.s. att den består av två eller flera med varandra besläktade familjer. Med klanen får vi en organisation där gemenskapen inom familjen förenas med solidariteten mellan besläktade grupper. Skillnader i status och inflytande mellan familjerna är en vanlig källa till konflikter. Detta fungerar i sin tur som ett incitament att utveckla formationen till att omfatta ytterligare grupper och fler nivåer. Det organisatoriska svaret på inomorganisatoriska konflikter är ökad organisatorisk komplexitet. Om detta sedan blir svaret i det enskilda fallet beror först och främst på de personliga egenskaperna hos organisationens ledare.

För att steget från en icke-politisk till en politisk formation ska kunna tas krävs i regel ett yttre tryck av något slag – ett hot eller en risk av ett så pass allvarligt och varaktigt slag att någon med ledaregenskaper kan gripa eller ges makten över ett antal självständiga naturliga grupper. För att denna organisatoriska lösning inte ska bli en tillfällig räddningsaktion måste det finnas något som gör kostnaderna för en splittring och återgång till tidigare förhållanden alltför hög. Denna kostnad kan bestå i försvagad motståndskraft mot yttre hot, i förlusten av de fördelar och samarbetsvinster som den nya organisationen medfört eller i ett hot från ledaren själv om fysiska repressalier. Ju fler av dessa kostnader som samverkar desto större förutsättningar har den nya organisationen att bestå. Generellt sett är de positiva fördelarna av ett samarbete sällan tillräckligt starka för att ensamma ge upphov till eller bibehålla en politisk formation. Hot och våld är, hur otrevligt det än låter, ett i det närmaste nödvändigt villkor för den politiska formationens fortbestånd. I synnerhet under den instabila period när nya institutionella former utvecklas. Acceptansen för denna maktutövning är nära förbunden med de omedelbara fördelar den ger upphov till – eller förefaller att ge upphov till.

Det finns vänner och fiender även i det förpolitiska tillståndet, när människan lever organiserad i naturliga grupper, ja, det kan rentav hävdas att denna uppdelning i vänliga och ovänliga makter utgör den naturliga gruppens ontologi. Omvärldens fientlighet, det främmande och oberäkneliga hos den, är som antytt den viktigaste förutsättningen för övergivandet av den naturliga gruppen till förmån för bildandet av politiska formationer. Den politiska formationen utgör inte bara ett stärkande av gruppens motståndskraft mot hotande makter i omvärlden utan innebär också ett minst lika viktigt lokalt och begränsat upphävande av distansen/fiendskapen mellan separata familjegrupper genom att de integreras i en ny helhet och utvecklar fasta samverkansformer. En gammal gränslinje mellan vän och fiende, eller mellan bekant och obekant, upplöses för att istället ersättas av en ny – vilken därigenom blir ett tänkbart mål för framtida politiska strategier.

Ett återkommande problem för den politiska formationen är att många av de positiva konsekvenser den har för helheten är indirekta och först uppenbarar sig på längre sikt. Detta gäller i särskilt hög grad för de viktigaste och mest genomgripande konsekvenserna. Ledarens agerande betingas av insikten om dessa långsiktiga konsekvenser eller åtminstone om vissa av dem. Andra ser dem däremot inte eller vägleds av kortsiktigare agendor. Ledaren behöver inte vara någon Moses, men vi måste tänka oss att han för att bibehålla sin position måste kunna se litet längre och tänka med litet större konsekvensdjup än övriga gruppmedlemmar. Inget långsiktigt ledarskap är möjligt utan tillgång till tvångsmedel och det är sällan möjligt att realisera det utan att dessa medel faktiskt utnyttjas.7 Behovet av en kombination av andliga och intellektuella resurser med fysisk handlingskraft och våldskapital har förmodligen på ett ganska tidigt stadium gett upphov till politiska formationer där den fysiska maktutövningen skilts från det andliga och intellektuella ledarskapet och ålagts en grupp krigare underställda hövdingen. Kombinationen av hög intelligens och stort våldskapital tycks på närmast fysiologiska grunder vara en sällsynthet.

Acceptansen för ledarens ställning och maktutövning är nyckelvillkoret för den politiska formationens stabilitet och framtidsutsikter. Acceptansen har i teorin att göra med de fördelar och nackdelar, eller vinster och förluster, som den politiska formationen ger upphov till. Dessa är i sin tur en konsekvens av interaktionen mellan politiska och icke-politiska sociala element. I praktiken finns det sällan någon helt faktabaserad grund för acceptansen. Det är en omständighet som kan verka såväl stabiliserande som destabiliserande på den politiska formationen. Det ger utrymme för olika former av retorisk och emotionell påverkan från ledarskapets sida, men öppnar också för kortsiktiga eller rent irrationella missnöjesyttringar. Till en skicklig ledares främsta egenskaper hör att kunna övertyga andra om fördelarna med att följa honom och nackdelarna med att inte göra det. Om hans karisma är tillräckligt stark och om löftet är stort kan han få dem att följa honom på en fyrtioårig ökenvandring.

Det medel genom vilket steget från en icke-politisk formation till en politisk tas är ledaren, d.v.s. en enskild aktör som är tillräckligt handlingskraftig, kunnig och skicklig för att lyckas genomföra och konsolidera omstruktureringen. Ledaren kan vara en social innovatör, uppfinnaren av nya sociala verktyg, t.ex. av en ursprungsmyt där hans förfader spelar en framträdande roll eller av en uppsättning lagar,8 men han kan lika gärna var en eklektiker som lär av andra och utnyttjar deras exempel. Det enda som betyder något i sammanhanget är om ledarens val av tillvägagångssätt fungerar och den politiska formationen börjar bildas. Avgörande här är som sagt acceptansen för ledaren som person och aktör. Grunden för acceptansen finns hos förutsättningarna för den naturliga sociala organisationen. En politisk organisation som stärker den naturliga sociala organisationen stärker sig själv. En politisk organisation som försvagar den naturliga organisationen försvagar sig själv.

Det finns i ursprungssituationen inga andra medel tillgängliga med vars hjälp steget från icke-politisk organisation till politisk formation kan tas än ledaren själv. I praktiken innebär denna utveckling ett steg från familjen till klanen och från fadern/den äldste till hövdingen. Men ledaren som medel försvinner inte eller blir obsolet i och med den fortsatta politiska utveckling. Ledaren är tvärtom en integrerad del av den politiska formationen. Den politiska formationen är som sådan beroende av ledaren, av det personliga elementet, och den beslutsförmåga och de aktiviteter som är kopplade till honom. När ledarelementet hos den politiska formationen försvagas så försvagas även den. Nya politiska formationer kan innebära nya ledartyper och ledningsmetoder, men ledarelementet kommer fortfarande att finnas kvar. Det politiska är personligt. När det upphör att vara det upphör det att vara.

Politiska formationer har, liksom alla andra sociala ordningar, en självständig inre kraft som inte kan reduceras till eller förklaras utifrån de element som ingår i formationen och som den (så gott det låter sig göras) organiserar till ett samverkande helt. Om den inte ägde denna helhetens kraft skulle den inte kunna existera. I den politiska ordningens fall är denna kraft till stor del knuten till ledaren. Samtidigt som ledaren är en drivkraft i bildandet av den politiska ordningen är det den politiska ordningen som ger ledaren hans position och handlingsmöjligheter.

En politisk formation kan till skillnad från en naturlig social ordning ha ett medvetande i form av en överindividuell idéstruktur.9 Syftet med denna idéstruktur är typiskt sett att förklara varför formationen finns och vilket syfte den har, hur den har uppstått och varför den är beskaffad som den är samt att motivera varför den måste respekteras och bibehållas intakt. Denna idéstruktur är nära förbunden med ledarens person och maktutövning. Den innovative ledaren kan själv vara den som har skapat denna struktur eller väsentliga delar därav. När den politiska formationen konsoliderats och stabiliserats, bl.a. tack vare den förklarande och motiverande idéstrukturen, kan den bli mindre beroende av ledaren och andra enskilda aktörer, eller åtminstone mindre direkt beroende av dem, och alltså utveckla en form av självständigt liv. Detta är en generellt sett positiv utveckling eftersom den möjliggör en mångsidigare och verksammare organisation, men till riskerna hör att det kan försvaga ledningens auktoritet och handlingsmöjligheter. Som den politiska formationens på en gång gemensamma och självständiga (i betydelsen av var och en av de enskilda individerna oberoende) medvetande spelar denna idéstruktur en framträdande roll i den fortsatta kulturbildningsprocessen. Genom sin övergripande och självständiga roll förmår den integrera nya föreställningsmässiga element i en funktionell helhet. En av många orsaker till spänningar och konflikter inom den politiska formationen är när idéstrukturen inte kan eller inte vill integrera nya föreställningsmässiga element i sig trots att de ökar i utbredning och inflytande. Den egentliga konflikten här består mellan idéstrukturens övertygande kraft och dess sanningshalt. Dess förmåga att övertyga är socialt och politiskt viktigare än dess sanning, men det finns en svårbestämd gräns för hur långt man kan avlägsna sig från sanningen innan man förlorar kontakten med sig själv och inte längre vet vart man är på väg eller varför.

Noter

Om skribenten: Jonas Åberg

Jonas Åberg är född och uppvuxen i ett annat Malmö. Han är utbildad bibliotekarie och har arbetat i ett tiotal år som sådan. Filosofi och politik är två områden som alltid har engagerat djupt – det första av lust, det andra av irritation. Under några år var han doktorand i filosofi. Politiskt är han konservativ med libertarianska böjelser, eftersom han tror att historien och kulturen inte skapas av folket utan genom det av kreativa ledare. Jonas Åberg härstammar från skånska bönder och köpmän, vilket han givetvis är stolt över. Kulturellt sett känner han sig närmare besläktad med den grekiska och romerska antiken – i dess av tidens gång raffinerade form – än med sin samtid, och han anser att beundran inför mänsklig storhet är ett nyckelvillkor för själslig sundhet och vitalitet. Den som inte förmår se upp till andra människor kommer att förakta sig själv – medvetet eller omedvetet. Och den som föraktar sig själv kommer att avsky livet. Medan kärleken till livet tar sig uttryck i konservativa synsätt och värderingar tar sig livshat uttryck i politisk radikalism. ”För dem som mäktar det är världen god”, skriver Ekelund. Det kan låta som ett riskabelt passiviserande motto. Den som försöker leva upp till det vet bättre.