Häromdagen skrev Lennart Svensson om författaren Lars Gustafsson. Eftersom recensionen var intressant införskaffade jag därefter Gustafssons essäbok Den lilla världen från 1977. Den innehåller läsvärda essäer om bland annat den legendariska Jättemalen i Bo Gryta, om barndomens minnen, om musik och om varför man stundom talar med sig själv. Gustafsson är ofta träffsäker i sina reflektioner kring sådant som hör den ”lilla världen” till, så skriver han exempelvis om avunden att det är en steril synd eftersom den bygger på viljan att vara någon annan. ”Avund är att ha missat poängen” skriver han.
Gustafsson om svenskarna
Gustafsson skriver också intressant om det svenska. Han tar upp hur svenskar tidigare hanterade konflikter, genom att ”slå i dörren”. Den hastigt och ljudligt igensmällda dörren visade att kontakten nu var bruten, ett sätt att hantera konflikt som skiljer sig från många andra kulturers. Gustafsson spårar detta tillbaka till att vår kultur är en bykultur snarare än en stadskultur:
…och i byns trånga krets av människor är det naturligtvis en kännbarare sanktion att sluta tala med någon än att smäda honom.
Gustafsson skriver också att vi urbaniserats, och att slåendet i dörrar börjat försvinna. Men man kan misstänka att en del av arvet från bykulturen ännu kan identifieras i behandlingen av exempelvis sverigedemokrater. ”Jag vill inte prata med er, dörren är stängd.”
Verkligt intressant i en skissering av den svenska folkpsykologin är Gustafssons reflektioner kring självförtroendet. Gustafsson skriver:
Albert Engström och det sällsamma i att hans bild av svenska folket som töntigt och löjeväckande kunde accepteras som ett slags nationell sanning.
Gustafsson påminner här om tidigare skildrare av svenskarna, vilka ofta funnit att de saknar en känsla för sina positiva sidor. Han knyter det, till skillnad från bland annat Heidenstam och Kjellén, till socio-historiska faktorer:
Den sårade värdigheten i ett överhetssamhälle, ett där allting kom uppifrån; den borgerliga revolutionen, rösträtten, Saltsjöbadsavtalen. Ett folk som aldrig byggde barrikader på gatorna.
– Carl Larsson
Jag är i grunden tveksam till den beskrivningen, svenskarna har varit framstående vad gäller att organisera sig även om det sällan lett till våld. Men avsaknad av våld är inte samma sak som passivitet. Oavsett detta är grundtanken i resonemanget värdefull, så vi fortsätter. Gustafsson knyter det också till den svenska alkoholkulturen, och menar att svensken super med näven knuten i fickan.
Verklig sprängkraft finns i Gustafssons analys av vad denna brist på nationellt självförtroende har för konsekvenser. Essän gavs ut 1977, så det rör sig om ansatser men värdefulla sådana. Så oroar sig Gustafsson för en ful nationalisms framväxt i Sverige:
Det finns en underström av isolationism, av falsk nationalism, också i Sverige… det konstiga utlandet förhånas gärna i bisatser.
Och det är nu det hela blir högintressant. Gustafsson fortsätter:
Det egna landets socialpolitik kontrasteras mot den europeiska utbygdens förfall.
För hur utvecklades denna inställning efter 1977? Finns det ett samband med den ”statsnationalism” Fredrik Lindström beskrivit, med synen på Sverige som ”humanitär stormakt” och grannländerna, i synnerhet Danmark, som underlägsna? Svaret på frågan är givetvis ”ja”, vilket innebär att massinvandringspolitiken och en hel del annat är uttryck för falsk nationalism, för osäkra svenskars försök att vara ”bäst i klassen” när det gäller att anamma 1968 års idéer. Därav också intresset för att peka ut de som är ”sämst i klassen” både på hemmaplan och i utlandet. En historiskt ovanlig form av national- och socialchauvinism kort sagt.
Detta innebär förövrigt att SD och MP på flera sätt är varandras spegelbilder, uttryck för två former av nationalism. Vilken som är sundast är en annan fråga. Gustafsson betraktar i varje fall bristen på svensk självkänsla som något osunt och farligt. Han skriver:
Det är ur den atmosfären, där man själv accepterar att avbildas som karikatyr och finner det lustigt, som främlingshatet växer. Där det djupa naturliga självförtroendet finns, där har man också råd att tillåta andra en egenart… den rätta nationalismen bygger på grundmurat självförtroende och behöver inte göra andra mindre än vad de är.
Gustafsson övergår här från ett intressant folkpsykologiskt resonemang till ett högst relevant folkpsykiatriskt. Svenskarna har som folk en osund relation till sig själva, och för allas skull är det hög tid att arbeta på ett sunt nationellt självförtroende.
Relaterat
Lennart Svensson – Lars Gustafsson som skönlitterär författare
Mer folkpsykologi
Fredrik Lindström och den svenska statsnationalismen
Magnus Stenbock -en svensk reaktionär
Almqvist och den svenska fattigdomen
”Vad är egentligen svenskt?”
Rudolf Kjellén och det svenska kynnet
von Heidenstam och det svenska lynnet – excerpter
Det svenska folklynnet
Om skribenten: Joakim Andersen
