Nyligen har Richard Jomshof väckt upprördhet i det etablerade Sverige genom att kalla först Anders Lindberg och sedan Magdalena Andersson för quislingar. Detta mot bakgrund av att socialdemokraternas praktik såväl demografiskt som politiskt flyttar fram islamisters positioner, kort sagt kortsiktiga vinster för partiet och dess ledarskap till priset av långsiktiga skador för Sverige. Föga förvånande har stora delar av etablissemanget reagerat på Jomshofs utspel genom att ta avstånd på olika vis, bland annat har det hela beskrivits som ”hotfullt” och ”osvenskt” (i förbigående påminner detta om hur vänstern anammar en något mer borgerlig eller apolitisk retorik när borgerligheten ska fås att göra gemensam sak mot exempelvis SD, jämför Gramscis senso comune). Detta har i sin tur gett SD tillfälle att påminna om att socialdemokratin här kastar sten i glashus, SD har under lång tid beskrivits som ”nazister” av etablerade röster, inte minst socialdemokratiska sådana, utan att det kallats varken ”hotfullt” eller ”osvenskt”. Men så representerar SD också det som i senmarxistisk teoribildning kallas classi subalterni, underordnade sociala skikt uteslutna från maktstrukturerna. När etablissemanget angriper dessa skikt och deras representanter är det ”business as usual”, det omvända är ett hot mot demokratin.
Det hela är på ett sätt en storm i ett vattenglas, det är svårt att se etablerade reaktioner på Jomshof som annat än tränade skådespelares arbete för brödfödan. Möjligen är den genuina känsloreaktionen att det är fräckt när sådana som Jomshof använder begrepp etablissemanget har monopol på. Samtidigt erbjuder det givetvis några ledtrådar till vår samtid. Boris Benulic har identifierat det hela som uttryck för det svenska etablissemangets brist på historiekunskaper och bildning, ”när ledar- eller kulturskribenter eller politiker ska använda en historisk referens eller liknelse så hamnar de alltid i perioden 1933 till 1945”. Även Jomshofs referens till norsk historia bekräftar den hegemona ideologins historieskrivning, då dess mytologi utgår från just Andra världskriget, samtidigt som det är ett försök att kooptera vissa av dess element och vända dem mot det liberala etablissemanget. Det kommer inte lyckas fullt ut, givet den något ojämlika kontrollen över kommunikationsmedlen, men SD:s pågående projekt att koppla vänstern till den moderna antisemitismen tycks främst vara riktat till filosemitiska elitskikt.
Jomshofs utspel är intressant från två perspektiv. För det första bekräftar och förstärker det en felaktig mytologi och historieskrivning. En komplex situation reduceras i efterhand till valet mellan Gott och Ont, där geopolitiska analyser som inte landar i rätt slutsatser är a priori otänkbara. Att exempelvis antyda att Europa var världskrigens egentliga förlorare, att valet för de flesta mindre nationer stod mellan vasallstatus under en av tre stormakter, eller att många såg Tyskland som Europas försvarare mot det sovjetiska hotet blir då bara olika uttryck för ”nazism”. I längden är detta ohållbart, i vad mån dagens situation gynnas av att man tar den debatten före eller efter regimskiftet är en annan fråga som kommer besvaras olika av olika aktörer. För partipolitiker som Jomshof bör den sannolikt undvikas helt, de subalterna klassernas representanter kan inte vara alltför generösa med sina transgressioner mot den hegemona ordningen.
Mer intressant är att Jomshof med sitt utspel sätter ord på något av det som ”inte får sägas”, nämligen att den politik som idag förs är ett förräderi mot Europa och hennes folk och att flera av de drivande är just förrädare. Forskning tyder på att sådana har avvikande psykisk struktur, sovjetiska spioner sökte exempelvis efter individer utan närvarande och goda fadersfigurer när de letade potentiella rekryter i Väst. Vår tids förräderi har samtidigt en demografisk aspekt som de flesta tidigare förräderier saknat, det riskerar rent konkret leda till ett Europa utan européer på sikt. Alexander Wolfheze använder i sammanhanget det teoretiskt träffsäkra begreppet ”hostile elites”, om målet är att likt Kautilya spela ut fienderna mot varandra en i taget är det möjligt att det mer flexibla ”förrädare” är att föredra retoriskt.
Oavsett vilket är det positivt att det nu tycks vara rätt historisk fas att sätta ord på förräderi, samtidigt som det hela illustrerar den inte alldeles enkla balansgång SD har att gå mellan rollen som representanter för classi subalterni och borgerligt regeringsmaterial.
Relaterat
En not om den akademiske fadermördaren
Whittaker Chambers – Witness
Dostojevskijs Onda ondar
Lämna ett svar