I analyserna av den historiska strömning för vilken wokevänstern enbart är ett uttryck bland flera finner vi fokus på både biotyper och klassintressen, vi finner också olika former av synteser av dem. Att vissa biotyper söker sig till vissa karriärer är exempelvis inte alldeles otänkbart, heller inte att klassresenärer formas av sina nya sociala miljöer. Fokus på bio- och personlighetstyper är oavsett vilket fruktbart, till en viss gräns, vi finner här sådant som forskning om förrädares psykologi,Lothrop Stoddards ”border-liners” och ”misguided superiors”, Edward Duttons begrepp spiteful mutants, Lobaczewskis patokrater, Nietzsches ressentiment och slavmoral, och Spandrells bioleninism. Vi anar här ett spektrum mellan en mer biologisk deterministisk pol och dess motsats, det finns kort sagt tendenser att fysiskt eller mentalt avvikande individer dras till skadliga miljöer men sådana förutsättningar kan hanteras på många olika sätt. Ett oskönt yttre eller en svår barndom kan leda till ressentiment men det kan också bidra till mognad och djup, delvis beroende på religiös och social omgivning. Det är inte osannolikt att den historiska kristendomen här ofta spelade en skyddande roll.
Intressant i sammanhanget är George Orwells tidiga verk Burmese Days, på svenska Dagar i Burma, från 1934. När man frågar ut ChatGPT om fenomenet ”going native”, inte alldeles obesläktat med etnomasochism och lojalitet med utgruppen, är Burmese Days en rekommendation som tidigt dyker upp. Det kan också finnas mer traditionella och antimoderna aspekter i fenomenet, James Lafond har skildrat hur en del allianser mellan indianer och vita hade sådana inslag, men det kan också handla om ett föreställt delat utanförskap, besläktat med Duttons mutanter.
Burmese Days utspelar sig i det koloniala Burma, där Orwell själv tjänstgjort som polisofficer. Det var en säregen social miljö, där en numerärt begränsad europeisk elit levde omgivna av miljontals asiater. I fiktiva Kyauktada är de sju till antalet och träffas i den europeiska klubben (”in any town in India the European Club is the spiritual citadel, the real seat of the British power, the Nirvana for which native officials and millionaires pine in vain”). Bland dem finner vi huvudpersonen, John Flory, på många sätt en marginell gestalt. Hans kännetecken är ett frånstötande födelsemärke i ansiktet, ett märke han är smärtsamt medveten om och som dominerar hans relation till andra människor. De andra medlemmarna i klubben utgör ett sällskap av pukka-sahibs, med tydligt markerade gränser gentemot asiaterna, men Florys lojalitet är mer kluven. Han umgås med en indisk läkare, doktor Veraswami, i en något säregen vänskapsrelation med övertoner av projicering. Doktorn vill bli medlem i europeiska klubben och beundrar det brittiska imperiet, han förebrår Florys kritik med orden ”Mr Flory, you must not speak so! Why iss it that always you are abusing the pukka sahibs, ass you call them? They are the salt of the earth. Consider the great things they have done — consider the great administrators who have made British India what it iss. Consider Clive, Warren Hastings, Dalhousie, Curzon. They were such men — I quote your immortal Shakespeare — ass, take them for all in all, we shall not look upon their like again!” Flory å sin sida finner en domesticerad tillfredsställelse i att kritisera de andra medlemmarna i klubben och imperiet som sådant inför doktorn, bland annat gör han gällande att ”the British Empire is simply a device for giving trade monopolies to the English — or rather to gangs of Jews and Scotchmen.”. Särskilt dådkraftig är han däremot inte, han ingriper inte aktivt i skeendet för att stödja sin vän när det behövs.
För doktor Veraswami behöver hjälp. En korrupt lokal potentat vid namn U Po Kyin intrigerar mot honom, Kyin är för övrigt en av flera mästerligt beskrivna karaktärer i boken. Hans intriger drar in även Flory, vilken han korrekt identifierat som feg. En brittisk vän gör doktor Veraswami svåråtkomlig, men Flory har som vän betraktat flera svagheter. Spelet mellan politik och psykologi är här väl skildrat och lika trovärdigt som resten av skeendet. Florys situation är i grunden omöjlig. Hans försörjning är beroende av imperiet och den ställning pukka sahibs där har, hans kritik förblir verbal och symbolisk. Hans försök att få närmare relationer till lokalbefolkningen försvåras samtidigt av hans ställning som just pukka sahib, något som blir tydligt i hans förhållande till sin lokala älskarinna. Han förstår inte henne och hon lika lite honom. Flory har dock en förmåga att projicera önskade känslor på andra, vilket blir direkt farligt när en ung Elisabeth Lackersteen kommer till Kyauktada.
Sammantaget är det en fascinerande berättelse. Flory är en mångfacetterad och trovärdig gestalt, i många avseenden tragisk och något av en Hamletfigur. Hans ambivalens till ingruppen är snarare naiv än direkt fientlig. Orwells förhållande till imperiet var mer realistiskt. Han hade en betydande förståelse för den brittiska elitens bekymmer och skrev bland annat att ”you could forgive the Europeans a great deal of their bitterness. Living and working among Orientals would try the temper of a saint. And all of them, the officials particularly, knew what it was to be baited and insulted”. Det burmesiska samhället framställs inte som överlägset det europeiska, tvärtom noteras dess stagnerande tendenser före kolonialismen. Doktor Veraswamis försvar av ett system där han är underordnad tar upp sådant som sjukhus och infrastruktur. Berättelsens mest rödglödgade rasist, Ellis, får för övrigt en oväntat mild behandling. Vi får veta att ”Ellis really did hate Orientals — hated them with a bitter, restless loathing as of something evil or unclean. Living and working, as the assistant of a timber firm must, in perpetual contact with the Burmese, he had never grown used to the sight of a black face. Any hint of friendly feeling towards an Oriental seemed to him a horrible perversity.” Både Ellis och Kyin utlöser raskravaller. Orwell motsäger egentligen inte tesen pukka sahibs driver, att tendensen från makt till legalitet och inkludering var steg på väg mot imperiets avvecklande. Kyin minns hur han som barn sett de fruktansvärda brittiska soldaterna närmast som halvgudar, något svårförenligt med demo- och byråkratiska tendenser. Bland de bestående intrycken finner vi Florys dilemma och det föreställda delade utanförskap som visar sig vara byggt på illusioner.
Mer Orwell
George Orwell som pro-natalist
George Orwell – Lejonet och enhörningen
Orwell och nyspråket
Om skribenten: Joakim Andersen
