Fjodor Dostojevskij (1821-1881) räknas med rätta som en av den moderna erans stora författare. Hans även till sidantalet mäktiga verk som Bröderna Karamazov förenar psykologi och metafysik, där metafysikens betydelse för det mänskliga psyket och samhället i stort tas på allvar. Strävan efter mening och efter Gud spelar en avgörande roll för Dostojevskijs karaktärer. Han hade själv i ungdomen varit radikal, i en krets som påminner om den för bakuninister bekanta Sergej Netjajevs nihilistiska, och dömts till både avrättning och sibirisk exil. Dostojevskij kom att finna sin mening i kristendomen, men minnet av ungdomstidens revolutionära bekanta var inspiration till romanen Onda andar från 1872. Det är ett fascinerande stycke litteratur, på samma gång en inblick i människans sökande efter mening och en skildring i hur nihilistiska idéer bryter ner ett samhälle.
Onda andar utspelar sig i en rysk stad under andra halvan av 1800-talet. Persongalleriet är omfattande och skildras inkännande och inte sällan ganska underhållande. Inledningsvis är det en tämligen idyllisk stad, händelserna påminner om en dokusåpa med sin fängslande blandning av skvaller och humor. Men det är en dokusåpa med djup. Gradvis ger sig främmande influenser till känna, gradvis börjar oroväckande saker äga rum. För mycket ska inte sägas om exakt vilka händelser, men det kan bland annat läsas som en skildring av hur det Evola kallade subversionen flyttar fram sina positioner. Det börjar med ateism och rubbningar av etikett och språk, det leder sedan logiskt vidare mot mord och uppror. Inte minst spelar här en attityd av hånfull distans in, igenkännbar bland annat från både boomer- och x-generationerna.
Dostojevskijs hantering av kopplingen mellan liberalism och radikalism är litterärt effektiv. I centrum för handlingen står Stepan Trofimovitch, en medelålders intellektuell som anammat både idéer och fraser från Frankrike. Han skildras på ett underhållande sätt, och är i många avseenden harmlös. Men det finns brister i hans personliga ekvation, brister som i kombination med hans idéer påverkat den yngre generationen. Bland annat har han brustit som lärare och som förälder, och berättelsens två drivande subversiva gestalter kan båda räkna Trofimovitch som en sorts far (till detta kommer hans ansvar för Fedka och Liza). Några karaktärer utan brister finns inte, men de hanterar dem på olika sätt. Betraktat med utgångspunkt i förhållandet mellan liberalism och radikalism är romanen intressant, liksom i förhållandet mellan personlighet och idéer. Samtidigt är de många personerna helgjutna och övertygande, de reduceras inte till karikatyrer. Flera av dem är representanter för olika idéer, snarlikt det Evola beskriver som race of spirit. Vi har den desillusionerade men karismatiske aristokraten Stavrogin, i flera avseenden nära Nietzsche och ”bortom gott och ont”, på väg mot personligt sönderfall. Vi har den övertygade revolutionären Verkhovenskij, och det inte sällan frustrerande människomaterial han har att arbeta med. Där finns givetvis Trofimovitch, driven i hög grad av fåfänga och egentligen kanske inte så villig att se följderna av sina idéer, liksom hans kvinnliga mecenat och deras trasiga relation. Bland de mest intressanta finner vi Kirillov och Schatov. Kirillov tar ateismen och nihilismen till en slutpunkt, bara genom att han tar sitt eget liv anser han att människan kan befrias från rädslan för döden (”there is no God — I am God”). Schatov representerar istället en slavofilt färgad kristendom, bland annat i ett tal där han träffsäkert tar upp de intellektuellas tveksamma förhållande till det egna folket. Han säger att ”you can’t love what you don’t know and they had no conception of the Russian people” och ”you’ve not only overlooked the people, you’ve taken up an attitude of disgusting contempt for them, if only because you could not imagine any but the French people, the Parisians indeed, and were ashamed that the Russians were not like them. That’s the naked truth. And he who has no people has no God.” Schatov har i ungdomen varit lika fascinerad av den karismatiske Stavrogin som Verkhovenskij och Kirillov, men tagit sig vidare.
Sammantaget är det ett mästerverk. De många rösterna, inslagen av humor, och den träffsäkra psykologin, bland annat vad gäller förhållandet mellan Trofimovitch och hans mecenat, gör den svår att lägga ifrån sig. Den kan också läsas som en metahistorisk beskrivning av subversionen, dess drivkrafter och dess metoder (jämför Shafarevich). Romanen erbjuder även en fascinerande studie av samspelet mellan psykologier och metafysiker, vilket innebär att det är svårt att ta psykologer som tonar ner det senare på allvar efter att man läst Osaliga andar. Den rekommenderas kort sagt varmt.
Vidare läsning
Demons (Gutenberg)
The Imaginative Conservative – Dostoevsky’s “Demons” Is a Novel for Our Times
Tablet Magazine – Dostoevsky’s Demonologies of Terror
Relaterat
Seraphim Rose och nihilismen
Whittaker Chambers – Witness
Om skribenten: Joakim Andersen
