Häromdagen intervjuades Örebropartiets partiledare Markus Allard av den oberoende journalisten Malin Ekman. Allard och Ekman är intressanta både i sin egen rätt och som uttryck för den tilltagande konflikten inte bara mellan folk och etablissemang utan delvis även inom etablissemanget. Markus har en bakgrund inom Vänsterpartiet och Malin på Expressen och Svenska Dagbladet men båda har av delvis olika skäl gått sina egna vägar. I Malins fall handlade det om att etablerad media inte tillåter en nyanserad bevakning av amerikansk politik och den populism som representeras av MAGA.
Allard är då en intressant svensk gestalt, givet att det finns likheter mellan hans rörelse och MAGA. Båda kan förstås mot bakgrund av den konflikt mellan det manageriella etablissemanget och det bredare folket som beskrivs av Samuel Francis i Leviathan & Its Enemies och av Paul Gottfried i flera böcker om den terapeutiska staten. Francis rörde sig i en levande intellektuell miljö, genom bland annat James Burnham och Christopher Lasch finns ett tydligt inflytande från marxsk tradition. Så är även fallet med Allard, med bakgrund och skolning från marxistisk vänster. Intervjun är kort sagt intressant både för populistisk och marxistisk publik, inte minst då Markus får tillfälle att utveckla sina tankar kring några av de mest värdefulla områdena.
Ett par av dessa i Ekmans och Allards samtal är Allards klasskarta och syn på politik. I likhet med Marx identifierar han klasser och konflikter mellan dessa, men de båda skiljer sig åt något. Detta inte minst då Markus för in begreppet transferiatet i ekvationen, transferiatet är de ekonomiskt improduktiva skikt som lever på transfereringar av skattemedel. Han delar in dem i det lägre skiktet, som lever på bidrag och ofta är icke-svenska, samt det övre skiktet som har bättre betalda arbeten inom offentlig sektor. Delvis har dessa båda skikt gemensamma intressen. Allard uttrycker här att ”vänstern idag har ju bytt sin klassbas från att vara arbetarklasspartier, från att vara arbetarrörelse till att idag vara politisk representation av transferiatet.” Intressant är att även Marx skrev om dessa skikt, om än under andra namn. Det övre skiktet talade han om som ”ideologiska klasser” och ”improduktiva arbetare”, han beskrev ”den stora massan av sk ”högre” arbetare – som statstjänstemän, militärer, virtuoser, läkare, präster, domare, advokater osv” som inte bara improduktiva ”utan väsentligen destruktiva”. Man behöver inte dela Marx bedömning här fullt ut för att betrakta vissa yrken som ”väsentligen destruktiva”. Vad gäller det lägre skiktet av transferiatet torde de flesta känna till den marxska termen trasproletariat, det historiskt nya är att det idag med några undantag omvandlats till transferiat.
Allard beskriver en intressekonflikt mellan transferiatet och ekonomins produktiva skikt, han räknar dit arbetare inom offentlig och privat sektor och företagare. För den som kan hålla beskyllningarna om saint-simonism i schack är det en intressant indelning, embryot till ett historiskt block i gramsciansk mening, det är också en marxsk utgångspunkt för en populistisk politik. Detta inte minst då Allard kommit att starkare koppla detta till nationalism, vilket är fullt naturligt. Målet för de produktiva skikten är hur som helst att befria den produktiva ekonomin, produktivkrafterna för den som så vill, från onödiga skatter och byråkrati. Det finns uppenbara likheter inte bara mellan Allard och Marx här utan också mellan Allard och Curtis Yarvin, i synnerhet den sistnämndes neoreaktionära resonemang kring alliansen mellan brahminer, heloter och daliter.
Allards problemformulering och konfliktlinjer är relevanta och tydligare formulerade än Sverigedemokraternas. Det kan finnas klassanalyser undertecknad föredrar framför transferiatbegreppet, vilka antyds ovan, men retoriskt fungerar det och om målet är att bemöta tendenserna till det Wittfogel kallade orientalisering är det en användbar ansats. Även vad gäller synen på politik är Markus bakgrund i marxistisk vänster intressant. Han beskriver etablerad politik som introvert, tanken med Örebropartiet är en heroisk, extrovert politik. Örebropartiet representerar sina väljare, inte etablissemanget, och det innebär att konflikt blir naturligt. Anledningen till att Allard uteslöts från Vänsterpartiet sades då vara att han uttryckt stöd för vänsterradikala och, för att låna en term från etablissemanget, våldsbejakande Revolutionära Fronten. Idag beskriver han sin syn på massinvandring vid tidpunkten med orden ”det är också värt att säga att jag har ideologiskt varit en del av förfallet… jag var en total jävla idiot.” Resan bort från detta och till dagens positioner beskrivs ärligt i intervjun. Samtidigt är det uppenbart att han fortfarande har nytta av den marxistiska traditionens förmåga att tänka politiskt och organisera. Han beskriver det som en uppsättning verktyg, snarast en vapenarsenal, och dessa kan användas oavsett om man delar målet ”det klasslösa samhället” eller inte. Inte minst handlar det om en förmåga att tänka i termer av makt istället för bara idéer. I förbigående kan här nämnas att Ignazio Silone sade att ”the final conflict will be between the Communists and the ex-Communists”, ex-kommunister har särskilda förutsättningar i sammanhanget.
Intervjun är ett levande samtal och erbjuder även en bild av personen Markus Allard. Han är intelligent, kunnig och driven. Vid sidan av referenserna till Marx och Lenin dyker det upp mer nördiga hänvisningar till Fylke och Jorges Bestiarium. Markus beskrivs återkommande som både höger- och vänsterextremist, sanningen är att han inte är politiskt korrekt. Däremot finns ett patos som märks när han talar om fusk, korruption och övergrepp från etablissemangets sida, i synnerhet mot ”den lilla människan”. Här anar man både en stark empati och en frihetlig sensibilitet. Överhuvudtaget framstår Markus som en intressant, bitvis motsägelsefull, person. Det lakoniska ”jag är helt trasig mentalt” är inte direkt positivt att höra, och säger något om de närmast övermänskliga kraven på tid och engagemang för att kunna utmana etablissemanget (”det privata är politiskt” som bekant, ibland är utbrändhet strukturellt betingad).
Sammantaget är det alltså en givande och väl genomförd intervju. Ett redan positivt intryck av både Malin och Markus befästs, för Örebrobor kan det vara väl värt att rösta på Örebropartiet i riksdagsvalet. Den som tillhör vänstern bör däremot undvika intervjun, Allards engagemang kan smitta av sig. Inte minst då han vänder det bästa av den arga inom-vänsteristiska jargongen mot det system vänstern idag är en del av, i citatvänliga stycken som ”det är ju en maktfullkomlig elit som i alla aspekter av våra liv ska in med sina kladdiga fingrar och förstöra.”
Vi ser intervjun här: Markus Allard – svensk politiks största disruptor
Relaterat
Improduktivt arbete och ideologiska klasser
Klasskampens fader – Marx och Thierry
Lämna ett svar