Ett centralt inslag i det postmoderna Västerlandet är den mjuka totalitarismen, i synnerhet i den akademiska världen där wokevänstern i vid mening inte sällan tagit över och tystat andra röster. Kärt barn har många namn, begrepp som ”cancel culture” används idag för att beskriva en tendens som redan Orwell kunde identifiera i den akademiska vänsterns själva väsen. I bakgrunden finns ständigt hot, om allt från utfrysning och strandade karriärer till fängelsestraff och våldsdåd, men många gånger behöver dessa inte gå från det implicita stadiet till det explicita. Människor är rationella och fullt kapabla till självcensur.

En intressant studie i sammanhanget är Cancel culture: Heterodox self-censorship or the curious case of the dog-which-didn’t-bark från 2023, av Pippa Norris från Harvard Kennedy School. Norris resonemang utgår från bland annat majoritet, minoritet, självcensur och spiral-of-silence (jämför här begreppet preferenskaskader, wokefenomenets ”galna år” byggde i hög grad på att människor genom media gavs intrycket att fenomenet var betydligt mer populärt än vad som var fallet). Resonemangen är intressanta i sig, även om de sannolikt underskattar självcensurens materiella grunder (ovan nämnda högst konkreta hot). Lika intressanta är Pippas analys av enkäter som 2000 akademiker från hela världen fått besvara (”new survey data collected from the second ECPR-IPSA World of Political Science survey (WPS-2023), monitoring the background and attitudes of almost 2000 political scientists living and working in around 100 countries worldwide”).

Resultaten är delvis de väntade. Bland annat finner Pippa att akademiker överlag är mer vänsterliberala än befolkningen i gemen, och att detta inte bara gäller i det post-industriella Väst. Samma tendens finns i konservativa länder i Tredje världen, även om den där inte är lika stark. Kopplingen mellan akademiker som klass och den byråkratisk-manageriella staten som försörjare gör att det inte är särskilt märkligt att de ekonomiskt lutar åt vänster. Att de även är ”liberala” i amerikansk mening är mindre självklart och tarvar en förklaring (jämför Moldbugs gamla konfliktbeskrivning mellan ”brahminer” och diverse utgrupper å ena sidan och konservativa ”vaishyas” å den andra, ”liberal” politik tenderar även att bryta ner familj och annat som sedan kan ersättas av just staten).

Mer oväntade var resultaten som tyder på att självcensuren och ”cancel culture” är ett västerländskt fenomen. Norris skriver om detta att ”in Western societies, heterodox scholars (identifying as social conservatives, as well as those seeing themselves as out-of-step with the predominant climate of opinion within their department) are most likely to practice self-censorship, hesitating to express controversial views. This pattern was evident in teaching and research, as well as in social media and other public venues.” I Väst är socialkonservativa i minoritet i den akademiska världen och de självcensurerar flitigt. Så är däremot inte fallet i Tredje världen, där ”liberaler” ofta är i minoritet i den akademiska världen. Norris skriver om detta att ”by contrast, in non-Western developing countries, characterized by more traditional moral cultures, self-censorship was not predicted by a scholar’s social values or subjective heterodox status”. Vi anar här, bland annat, den skillnad i temperament som gjorde att konservativa akademiker en gång i tiden tillät vänsterradikala studenter att göra ”den långa marschen genom institutionerna” medan de senare därefter stängde dörren för såväl konservativa som vita män. I förbigående kan här nämnas att akademiker med en stark tro på yttrandefrihet var mindre benägna att självcensurera.

Sammantaget är det en intressant studie, som ger ytterligare perspektiv på mjuk totalitarism, wokevänster och ”cancel culture”. Den låter bland annat ana att vi här har att göra med ett fenomen i skärningspunkten mellan biotyper, klasser och idé- eller religionshistoria. Woke är en post-kristen sekt, med övertygade anhängare, men de har också en stark koppling till den moderna, utvidgade staten och till sociala mellanskikt som klerker. Under perioder möter de motstånd och lider nederlag, och bidar därefter sin tid, men sekten kommer tillbaka så länge den samhällsform som möjliggör dess rekrytering finns kvar.