”Nature is healing” är en återkommande fras inom den internetbaserade högern, nyttjad som kommentar på allt från bilder av hustakskoreaner till avsaknaden av rap på topplistorna. Under den ironiska ytan finns en känsla för metakulturella eller -estetiska tendenser bort från ”the Great Awokening”, ofta lika intressanta som den rena partipolitikens. Det finns flera sådana tendenser att urskilja för den hugade, från kroppspositivismens diskreta reträtt och countrymusiktrenden till den vite mannens försiktiga återkomst i reklam och film och bättre regional representation i senaste Miss France. För än så länge är det försiktiga tendenser, krusningar på ytan snarare än revolutioner, även om de bär på möjligheten till det senare.

Ett exempel på dessa krusningar är Burberrys byten av logga 2018 och 2023. Det anrika brittiska lyxvarumärket övergav 2018 sin traditionella symbol, med en riddare till häst, till förmån för en minimalistisk variant. Detta låg i linje med en strävan bort från historia och heraldik, mot det abstrakta och minimala som i hög grad kan ses som det estetiska uttrycket för globalismen (jämför eurokratins karaktäristiska bildspråk på bland annat mynt). Riddaren kom åter till heders 2023, symboliken förklaras av Burberry med orden ”imbued with symbolism, it represents protection, innovation and our forward-looking spirit. The banner reads ‘Prorsum’ which translates from Latin to ‘Forwards’, signalling the company’s direction of travel.” Som enskild händelse är det främst positiv kuriosa, men det kan också ses som en del av en större vågrörelse (eller ”vibe shift”). Det återstår att se när eurokratin och andra större företag följer Burberrys exempel (och det avgörande lackmustestet, om de zoomorfa kylarprydnaderna får en renässans). En intressant text om Burberrys byte är oavsett vilket Nu och då på Stiliga hem.

En annan krusning i etern är den inledningsvis nämnda nedgången för rapgenren. Det är en komplex process, bland annat kopplad till det som kallas ”N*** Fatigue”, en mer eller mindre tillfällig mättnad av den amerikanska afromanin men även faktorer som försämring av genren och dess olämplighet som bakgrundsmusik under en historisk fas präglad av tilltagande allvar. Vi återkommer till ”utmattningen” framöver, en aspekt av processen är oavsett vilket att countryn gjort comeback. Mest framträdande här är Post Malone och Beyonce, men de är inte ensamma. Intressant är att Tom Hanks son, Chet Hanks, känd för den inom högerkretsar ikoniska raplåten White Boy Summer, också sadlat om genremässigt. Hans nya projekt, Something Out West, är tämligen klassisk country, även om gestikuleringen är fortsatt rapinfluerad (jämför Carl Jungs omdöme om amerikanerna). You Better Run är bra country, med återhållen energi och melodier som fastnar, även om det hela främst är intressant just som ett tecken i tiden.

För den metapolitiskt sinnade pro-natalisten sparar vi givetvis det bästa till sist. Vi avser som alla säkert redan anat att Greta Gris nu fått ett syskon, vilket ökat familjen Gris TFR till 3.0.

Relaterat

White Boy Summer
Kort om Sydney Sweeney
Countrycomeback

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.