Debatten om massinvandringen är intressant bland annat eftersom den ena sidan tar upp sådant som den kraftiga ökningen av sexualbrott den lett till, medan den andra sidan ytterst sällan bemöter eller ens kommenterar detta objektivt sett tämligen tunga argument. Istället reduceras deras argument till att de förstnämnda är rasister och att massinvandringen fört med sig spännande mat. Detta illustrerar att vi har att göra med en fråga central för den hegemona ideologin och de aktörer som företräder den, istället för egentlig debatt får vi då illusionen av en debatt. I någon mån har vi också att göra med efterrationaliseringar snarare än argument, människor som egentligen inte haft något att säga till om vad gäller invandringen måste försvara den förda politiken utan att låtsas om att den förts, förs och fortsätter föras oavsett vad folkviljan anser om saken. De blir då tvungna att på egen hand komma på argument för det hela, och matargumentet är ofta det första de kommer på. Det antyder att maten är det enda positiva invandringsförsvararna förknippar med den djupgående demografiska förändringen av landet.
Matargumentet punkterar samtidigt det idag allt mer ovanliga kulturberikningsargumentet. På sin tid användes det för att motivera massinvandring utifrån att Sverige skulle berikas av ett antal nya kulturer (undertexten här var att den inhemska kulturen var lika tråkig och livlös som det svenska folket, men det sades sällan högt). Några decennier senare kan vi konstatera att de mest synliga kulturuttryck som Sverige berikats med är mat och gangstarap. Det förstnämnda är det mest ytliga kulturuttryck man kan föreställa sig, exotisk snabbmat som tuggas och konsumeras. Det sistnämnda betraktas generellt idag som ett problem, även om det är svårhanterligt givet den hegemona ideologin att kritisera gangstarapparna alltför tydligt. Sverige har kort sagt inte berikats av persisk poesi, kinesisk filosofi eller islamisk ekonomisk teori. I vad mån detta berodde på att svenskarna egentligen inte var intresserade, att de reellt existerande invandrarna saknade förmågan, eller något annat, låter vi vara osagt. Herrar som Ekelöf, Pound och Hermelin antyder däremot att sådan berikning var fullt möjlig utan massiva folkvandringar. Det är rentav möjligt att sådana folkvandringar försvårar det hela, intresset för islam bland svenskar har exempelvis inte gynnats av att det idag betraktas som en invandrarreligion.
Matargumentet är oavsett vilket ett intressant område att sätta tänderna i som utgångspunkt för en kulinarisk-ideologisk kulturanalys, även om vi nedan i ärlighetens namn tar ut svängarna mer än vanligt. Vid sidan av aspekten av yta och konsumtion kan noteras att den mat som konsumeras ofta är stark och/eller het. Vi anar här konturerna dels av en gastronomisk oikofobi, där husmanskosten konstruerats som tråkig, dels av den rasliga mytologi där vissa raser kodas som ”varma” och andra som ”kalla”. Inmundigandet av varm och/eller kryddstark mat blir då ett sätt för kalla folkstammar att symboliskt konsumera den varma ”Andre” (nordeuropéer associeras här oftast med sin kyliga hemvist, något som i en oikofob era sällan upplevs som positivt av de berörda). Dikotomin ”varma”/”kalla” leder för övrigt tankarna till den mellan ”blood-consciousness” och ”mind-consciousness” som D.H. Lawrence kartlade i Studies in Classic American Literature, även om de inte överlappar fullt ut.
Knutet till ovan nämnda dikotomi och symboliska konsumtion av ”den andre” finner vi den postkoloniala aspekten, kristalliserad i den standardiserade termen ”kompis” (eller mer sällan ”10 minuter boss”), vars spridning antyder att den mycket väl kan ingå i den upplevelse kunden betalar för. Detta utesluter inte att denna familjära relation medierad genom penningutbytet kan bli mer eller mindre genuin över tid, inte minst då pizzabeställningen för många svenskar är den enda mångkulturella upplevelse som är frivillig. Intressant är annars den starka standardiseringen på området exotisk mat. Samma pizzor och samma interiörer återkommer från norr till söder, det finns pizzerior, det finns kinakrogar och det finns sushirestauranger. Intresset för innovation och för djupdykningar i lokala mattraditioner förefaller begränsat, om än inte alldeles icke-existerande.
Avslutningsvis noterar vi de tydliga likheterna mellan matargumentet och den bibliska berättelsen om Jakob och Esau, där den senare sålde sin förstfödslorätt för ett mål mat. Bakom det idékomplex där yta, konsumtionssamhälle, standardisering, oikofobi och rasliga mytologier samexisterar finner vi en antropologi som inte är alldeles tilltalande.
Relaterat
D.H. Lawrence och anti-européerna
Almqvist och den svenska fattigdomen
Pizzaargument och matmaterialism
Om skribenten: Joakim Andersen
