Nick Land är en av vår tids mest intressanta tänkare, bland annat som en av den neoreaktionära strömningens intellektuella fäder. Efter återkomsten till offentligheten har han genomfört flera intervjuer, inte minst med Benjamin A Boyce om högern som trikotomi. Synsättet myntades ursprungligen av Spandrell, något Land också nämner i intervjun, i den landska definitionen innebär det att högern har tre delar. Det finns mellan dem en aspekt av intressegemenskap i schmittiansk eller spelteoretisk mening (gemensamma fiender), men gemenskapen går i grunden djupare än så.
Trikotomins delar är den teknokommersiella, den etniska och den teonomiska. Det teknokommersiella perspektivet skulle kunna representeras av Elon Musk och ”techbros”, det etniska av Jared Taylor och dagens identitärer, och det teonomiska av Lawrence Auster och dagens kristna nationalister. Land är medveten om att det finns flera konflikter mellan dessa tre sfärer, ett exempel är inställningen till H1B-visumet. Teknokommersialisterna hade ett intresse av att importera ”kvalificerade arbetare”, det etniska intresset var arbeten åt amerikaner. Men samtidigt förenas de av en fiende så resursstark att de tvingas till samarbete, denna fiende är den samtida ”vänstern”. Spelteoretiskt uttrycker Land detta som att en seger för den gemensamma fienden kommer ha närmast existentiella konsekvenser för alla grupper i trikotomin, det är möjligt att repressiv lagstiftning, import av väljare och liknande i så fall permanentar fiendens makt. Även om de andra sfärernas intressen och perspektiv är ointressanta i sig för en enskild medlem av den framstår det också som tydligt att den gemensamma fienden använder angreppen på dem som vapen. Land beskriver här hur det även för teknokommersialister och teonomiker måste vara uppenbart att fienden använder ”fientlig befolkningspolitik” eller ”konstruerad ny demografi” som ett vapen, ett vapen som ökar deras väljarbas. Även ateister bör kunna identifiera hur fienden skapat en motreligion som aktivt används som ett vapen, och en konstruerad motekonomi som överför enorma resurser från den produktiva ekonomin till en kontrakapitalistisk ekonomi av politisk aktivism, NGO:s, finansiering av väljargrupper och liknande. Det ligger kort sagt i trikotomins intresse att motverka ”vänsterns” vapen på alla dessa tre områden, både demografin, motreligionen och motekonomin. Land är dramatisk i sin formulering av denna intressegemenskap, man hänger ihop eller man hänger var och en för sig. Grunden för en fungerande allians här är förmågan att ha ömsesidigt respektfulla samtal, med axiomet ”koalitionen måste överleva”, och insikten att kostnaderna för kompromisser understiger kostnaderna för förlust. I vad mån detta synsätt kan tillämpas även på svenska förhållanden, mer specifikt Tidölaget, är en intressant fråga.
Land rör sig i resonemangen kring trikotomin bortom den rena realpolitiken. Han beskriver sig själv som hemmahörande i en angloprotestantisk whigtradition, vars delar alltså motsvarar trikotomins (angloetnicitet, protestantisk teologi, whig-kapitalism). De hänger intimt samman. Den angloprotestantiska whigtraditionen kunde bara uppstå i den angliska folkgruppen, med dess unika egenskaper. Där ingår hög IQ, men minst lika avgörande är en låg nivå av etnocentrism. Land betraktar detta som en biologisk egenskap och tar upp vår gamla favorit HBD Chick och Hajnallinjen. Besläktat med den nya högerns begrepp biokultur är Lands tal om en kulturell och genetisk återkopplingsslinga. Den låga nivån av etnocentrism kan i vissa historiska situationer vara ett problem, men under andra faser har den kunnat ge upphov till omfattande tillitssystem, engelsk protestantism och modern kapitalism. Resonemangen här är intressanta givet inte minst att vi som skandinaver delar många av de egenskaper Land beskriver och brottas med samma problem. Land hänvisar i sammanhanget till E Michael Jones, som även han, i likhet med Weber och Evola, ser en koppling mellan kapitalism och protestanter. Och judar, kan tilläggas, Land är i likhet med Jones intresserad av relationen mellan engelsmän och judar. Han tar upp likheterna mellan den kryptojudiska erfarenheten och kapitalismens formella relationer, där man spelar en roll på en marknad. Land har även tidigare tagit upp förhållandet mellan högern och judenheten, vilket han ser potential i. Detta dock utan att bli politiskt korrekt, han talar om judars högre etnocentrism som en möjlig styrka när de ”Stephen Milleriseras”, och menar att Europa generellt har bättre judar än USA vilket förklarar det större inslaget av antisemitism i amerikansk höger. Som fingervisning om högern och judenheten antyder Lands praktik här en ärlig men ömsesidigt respektfull dialog som vägen framåt. Resonemangen kring den angloprotestantiska traditionen är intressanta, bland annat menar han att både den ”osynliga handen” och ”det naturliga urvalet” hänger samman med det angloprotestantiska synsättet. Han nämner också att han anser en providentiell strömning i historien mer sann än den sekulära historieskrivningen.
Om den angliska biokulturen är den biologiska grunden för whigtraditionen finns det en punkt där överbyggnaden börjar underminera basen. Låg etnocentrism och universalistiska system leder till en invandringspolitik som på sikt inte bara tränger undan biokulturen utan även hotar de tillitssystem den skapat. Många invandrargrupper röstar som bekant för ”vänstern” och är enligt Land mer eller mindre oemottagliga för de synsätt liberalismen förutsätter. Liberalismen har kort sagt en etnisk grund, vilket också betyder att vi antiliberaler enligt Land är ”liberalismens sista hopp” och ofrivilliga försvarare. Vi förstår det liberala samhällets skörhet och förutsättningar bättre än liberalerna själva (jämför Schumpeter). Sammantaget är det en givande konversation Land och Boyce bjuder på, de tar bland annat upp Kina som på samma gång kapitalistiskt och icke-kapitalistiskt (jämför Wittfogels beskrivning av orientalisk despotism). Även den politiskt och moraliskt relevanta frågan om hur de befolkningsgrupper som försörjs genom DEI, SNAP och liknande ska kunna hjälpas tas upp, Lands mening här är att DEI ofta avlönar dem för att aktivt skada USA och att det vore bättre att betala dem för att inte göra något alls. Det är inte säkert att man fullt ut delar hans slutsatser, de frågor han ställer är oavsett vilket viktiga och resonemangen om kopplingen mellan biokultur, religion och liberalism är intressanta. Positivt är även hans optimistiska tankar kring hur ett inte särskilt etnocentriskt folk kan inse behovet av viss etnocentrism för att försvara sina intressen.
Vi finner intervjun här: nick land, in calmversation
Relaterat
Om skribenten: Joakim Andersen
