Under veckan har Dublin skakats av protester mot den invandringspolitik som bland annat lett till att en asylsökande nu står åtalad för våldtäkt av en tioårig flicka. Dramatiska scener har spridits på sociala medier, där bland annat kvinnor från lokalsamhället skällt ut polisen, Gardai, där irländare till häst angripit polisens linjer, och där polisen brutalt slagit ner på demonstranterna. Om det inte varit just för att protesterna handlar om invandringens konsekvenser hade de varit oemotståndliga för stora delar av vänstern, då de inkluderar allt från polisbrutalitet och upplopp till irländare och hårdföra republikanska grupper som IRSP. ”Irishmen – wild, headstrong, fanatical Gaels. If one has not seen the Irish, one does not know them. Give me two hundred thousand Irishmen and I could overthrow the entire British monarchy” för att citera Engels. Etablissemanget har samfällt försökt kväsa det folkliga motståndet mot den okontrollerade migrationspolitiken, bland annat genom polisvåldet och genom att media både hängt ut upploppsmakare med namn, bild och adress och tonat ner den våldtäkt som utlöste det hela.
Vi har tidigare berört liknande utbrott av folklig vrede efter liknande illdåd, bland annat i texter som Kort om Irland, Kort om de brittiska raskravallerna och Kort om Ballymena. Mer teoretisk är Klass och folk i brittisk politik.
Vad upploppen i Dublin påminner oss om är inte minst irländarnas ovanliga förutsättningar i mötet med folkutbytets konsekvenser. De är ett av få folk i Europa med en kolonial historia, vilket ger dem goda möjligheter att förstå vad som pågår och en historia av motstånd. Användandet av begreppet ”plantations” för att beskriva de olika ”flyktingboendena” som placeras i ovilliga lokalsamhällen är ett uttryck för detta, och återknyter explicit till hur folkomflyttningar användes historiskt som vapen. Samtidigt kom den irländska nationalismen inte minst att representeras av vänsternationalister, jämför Baskien och Wales, något som är både en styrka och en svaghet. Sinn Fein har snabbt anammat woketrender avseende bland annat invandring, dock har vi under protesterna kunnat se hur mindre grupper av republikaner som Irish Republican Socialist Party och Fronta Poblachtach valt folkets sida. Oavsett vad man i övrigt anser om marxistiska IRSP och deras historia är deras analys av invandringen en av de främsta inom dagens vänster. Utgångspunkten är att folket ska äga landet, ”we declare that the Nation’s sovereignty extends not only to all men and women of the Nation, but to all its material possessions, the Nation’s soil and all its resources, all the wealth and all the wealth-producing processes within the Nation”. När så inte är fallet kommer invandringspolitiken att utformas på ett sätt som gynnar andra aktörer på folkets bekostnad, ”Irish workers who do try to challenge wages, rent or conditions, can be threatened with replacement by a foreign worker”. IRSP analyserar också hur kapitalisternas intressen formar olika politiska grupper, inklusive ”anti-fascister” men även invandringskritiker som egentligen inte är särskilt intresserade av att minska invandringen eller kritisera systemet (”this is why so many politicians elected on the promise of reducing immigration ultimately do nothing”).
IRSP med flera aktörer påminner oss samtidigt om att organisering och klass-/folkmedvetande har en tidsaspekt. Det irländska etablissemanget har haft flera år på sig att utforma den invandringspolitik som nu riktas mot folket, men folket har först nyligen fullt ut börjat agera. Det finns individer som Keith Woods och Conor MacGregor, mindre grupper som Fronta Poblachtach och An Páirtí Náisiúnta, och det finns folkligt missnöje, men det finns än så länge inga större institutioner eller organisationer. Det är också oklart i vad mån motståndet når mellanskikten, i hög grad tycks det vara ett arbetarklassfenomen (klassföraktet är också tydligt i kritiken av protesterna på sociala medier, där ”unemployed” används som skällsord). Än så länge är protesterna att likna vid postmoderna bondeuppror, de flammar upp med jämna mellanrum men har svårt att effektivt belägra elitens befästa centra (då fysiskt, idag snarare metapolitiskt). Samtidigt har Irland speciella förutsättningar givet folkets historia och starka organiska gemenskaper och lokalsamhällen, tidsaspekten kan också i vissa avseenden spela folket i händerna. Detta inte minst då folkutbytet gått så snabbt i just Irland att det blivit extra tydligt för folket (erfarenheterna från övriga Väst av massinvandring är också relativt välkända).
Språkpolitiskt sätter händelserna i Irland också fingret på behovet av en metapolitisk vokabulär för att beskriva bakgrunden, jämför behändiga begrepp som anarko-tyranni och det stora utbytet. Det folkliga sunda förnuftet beskriver det träffsäkert, ”makthavarna tar in och försörjer män från hela världen och nu ofredar de kvinnor och barn och vi vill inte ha såna ”boenden” i närheten av våra hem och våra barns skolor”. En möjlig formulering för andra sammanhang kan vara att den irländska eliten av politiskt-ekonomiska skäl importerar och försörjer en fuidhirklass av främmande män. Begreppet folkhem bygger underförstått på att folket äger sitt hem, och importen av en fuidhirklass avser att bryta, delegitimera och omöjliggöra den relationen. ”Målet med invandringen var aldrig att invandrarna skulle bli irländare utan att irländarna skulle bli invandrare” så att säga. istället för en horisontell, organisk och ömsesidig relation mellan folk och elit (”folkgemenskap”) eftersträvas genom fuidhirklassens introducering en vertikal, atomiserad och manageriell relation. Detta projekt bedöms vara så viktigt att inga kostnader är för höga, dessa kostnader betalas för övrigt av de infödda genom skatten.
En aspekt av projektet är ökad otrygghet och ett antal vansinnesdåd, vålds- och sexualbrott. Deras antal kan inte exakt förutsägas, men de är en strukturell del av projektet. Orsakskedjan är tydlig, och även om de ansvariga elitskikten inte själva direkt mördar eller våldtar individuella irländare är deras ansvar också det. En lämplig term för detta är inte alldeles enkel att mynta. Man kan tala om riskgenererande migrationspolitik, man kan också tala om stokastisk brottslighet, medierat våld eller etablissemangsdrivet strukturellt våld. Inget av alternativen är optimalt, men ett behändigt begrepp hade varit användbart. Det folkliga sunda förnuftet och dess språk är i dessa sammanhang non grata i offentligheten. Detta påminner oss om ytterligare en aspekt av de mestadels fredliga protesterna, likheterna med de folkliga erfarenheterna av motståndet mot tvångsintegrationen i USA under 1960-talet. De människor och lokalsamhällen som upplevde detta har snart sagt aldrig representerats i populärkulturen, deras röster har varit tystade (jämför Gramscis term classi subalterni). Det gäller för övrigt även hela etniska grupper, som de sydafrikanska afrikanderna, Nordirlands protestanter och tyskarna efter Andra världskriget. Om irländarna förlorar kampen om sina hem kommer även deras upplevelser att tystas ner och avhumaniseras. Men deras historiska förutsättningar är andra än de förstnämnda, inte minst äger de rum under en fas av tilltagande motstånd i hela Aftonlandet.
Om skribenten: Joakim Andersen
