Det sägs ibland att vi passerat peak woke, att wokefenomenet nu nått sin kulmen och likt tidvattnet drar sig tillbaka. ”With the right kind of eyes you can almost see the high-water mark — that place where the wave finally broke and rolled back” för att citera Hunter S Thompsons beskrivning av hur 1960-talskulturen kraschade. Likheterna är flera mellan då och nu, bland annat den vänsterterror och afromani som beskrivs i verk som Days of Rage och idag motsvarats av en ny terrorvåg och BLM. Detsamma gäller den negativa syn på lagar kring sexuell myndighetsålder som var utbredd i vänstern under den förra fasen men sedan diskret placerades i det så kallade minneshålet. Det finns också skillnader, under den förra vågen fanns det fortfarande tjänstemannamiljöer av klassiskt borgerlig typ men idag har managerskikten sedan decennier formats av den vänster som ledde fram till wokefenomenet, 1960-talets pre-wokemiljöer hade även ett betydande judiskt inslag men situationen är mer komplex idag. Historien antyder vad som pågår just nu, wokeskikten har mött flera motgångar, inte minst bristen på folkligt stöd, precis som efter 1968 kommer de att dra sig tillbaka och slicka sina sår. Internt kommer de fortsatt hålla sina idéer och sentiment vid liv, och vidareutveckla dem inför nästa våg, vissa av dem kommer radikaliseras ytterligare och bestraffa det folk som inte anammade deras idéer (jämför anabaptismens Zwaardgeesten, ”svärdsinnade”, i synnerhet Batenburgarna efter Münsters fall).
Som synes är det ett användbart perspektiv att betrakta woke religionshistoriskt och -psykologiskt, det är i många avseenden en sekt vi har att göra med (ett kätteri, eller rentav ett kätteri inom ett kätteri, närmare bestämt den post-protestantiska sekularismen). Sekten har kopplingar till den metahistoriska vänster Igor Shafarevich beskrivit, men också till den moderna staten, akademin och den klass som kallats bland annat manageriatet, byråkratin och PMC. Med den moderna staten får vi de blivande managerskikten, intimt knutna till den akademiska värld som formar dem. Här anar vi varför Marx talade så tyst om byråkratin som klass och istället ville koppla vänstern till arbetarklassen, vänstern är managerskiktens avantgarde snarare än proletariatets. Det innebär att talet om peak woke är på samma gång sant och osant. Det är sant att den här fasen kulminerat, men de miljöer och de skikt som är bärare av wokesentimenten och -idealen bidar sin tid, och de bemannar stora delar av det Althusser kallade den ideologiska statsapparaten (skola, akademi, media, kyrka et cetera). Att anta att vi nu vunnit och kan vila på våra lagrar vore att ta ut saker i förskott.
En intressant analys av hur vänstern kommer hantera wokefenomenets bristande popularitet gör Carl Benjamin, även känd som youtubern Sargon of Akkad, i videoessän The Post-Woke Left: An Examination. Benjamins utgångspunkt är att vänstern insett att woke är impopulärt och kommer tona ner det som strategi, men att de fortsatt är woke. Det gäller inte minst deras syn på invandring som en mänsklig rättighet och en nödvändighet för att upprätthålla systemen. De är i färd med att ompositionera sin retorik, från explicit woke till vänsterpopulism, de 99% mot de 1%. Benjamin konstaterar att den rent ekonomiska definitionen av dessa två poler inte motsvarar människors egna identiteter och kamouflerar reella konflikter bland de 99%. Hans djupare analys av världsbilden kring massinvandring som rättighet är också intressant. Wokevänstern betraktar världen utanför Väst som ett inferno, från vilket vi måste rädda människor. De betraktar samtidigt Väst som ett ålderdomshem, där vi behöver bruna kroppar för att ta hand om oss, Benjamin talar här om ”the brown mans burden”. Intressant blir det också när han tar upp deras syn på varför det finns ”dåliga människor”, de menar att fattigdom och strukturer ligger bakom (detta gäller dock inte när de ska förklara ”vita rasister” kan noteras). Benjamins analys är här bitvis orättvis, vänsterns världsbild är inte fullt så primitiv som han gör gällande (kapitaletlogiken förklarar exempelvis varför en del rika människor också kan vara ”dåliga”). Men som helhet är det en givande analys, Carl bemöter flera av deras påståenden kring välfärdens behov av invandring och att ”de rika” snarare än massinvandringen höjt hyrorna. Han menar också att det är troligt att den gamla wokevänstern under en betydande framtid fastnar i ett politiskt ghetto med begränsat folkligt stöd. Bland deras svagheter finns oförmågan att erkänna engelsk identitet och oviljan att minska invandringen. Även i Sverige är detta svagheter som en post-woke vänster kommer ha, även när den presenterar sig som vänsterpopulistisk kommer den bära på woke sentiment och idéer som utan större svårigheter går att locka fram för borgare, nationalister och andra som debatterar den.
I grunden är den alltså inte post-woke i egentlig mening, den har av taktiska skäl tonat ner en impopulär retorik. Intressant är även relationen mellan post-woke populism och historisk marxism. Det handlar idag snarare om att omfördela och administrera, inte om att förändra produktionsförhållandena. Den vänsterpopulism som finns på bordet är snarare ett managerprojekt än ett uttryck för att ”arbetarklassens frigörelse måste erövras av arbetarklassen själv”. Arbetarklassen är objekt snarare än subjekt i ett sådant projekt, även om det är fullt möjligt att ”arbetarklassen själv” alltid var fungerande retorik snarare än fungerande realpolitik (manifestets schema för produktionssättens undergång läses som ett stycke elitteori, där övergången till socialismen faller utanför). Vi har vid det här laget noterat att Marx inte bara tog fel på vilka kombattanterna var och missade/osynliggjorde byråkratin, han felbedömde även styrkeförhållandena (vilket tidsaspekten låter ana, de första kommunisterna trodde i likhet med de första kristna att världsomvandlingen kunde äga rum under deras egna livstider). Att managerskikten verkar för sina intressen under vänsterpopulismens tecken kan alltså vara fullt rationellt, även om Sahra Wagenknecht visar att vänsterpopulismen inte behöver vara woke.
Vi ser Carls analys av postwokevänstern här: The Post-Woke Left: An Examination
Om skribenten: Joakim Andersen
