De sjunkande födelsetalen i den utomafrikanska världen är på många sätt en ödesfråga och som följd därav ser vi framväxten av en pro-natalistisk rörelse. Målet är att vända trenden, så att de olika folken kan överleva och frodas. Elon Musk och andra i den amerikanska tech-högern har lyft frågan, politiker som Ungerns Orban och det kinesiska kommunistpartiet har genom praktisk politik brottats med den. Samtidigt är det inte någon ny fråga, redan under första halvan av 1900-talet reagerade politiker och intellektuella på fallande födelsetal. Bland dessa fanns i Sverige ”makarna Myrdal”, Alva och Gunnar, i det kommunistiska Sovjet var ledarna tvungna att konfrontera samma problem. Vi kan dra vissa lärdomar av deras försök att lösa det.

En givande artikel i sammanhanget är Communist Prontalism på Arcotheriums substack Not With A Bang. Det är en läsvärd substack, bland ämnen som tagits upp tidigare finner vi ”nonlinear ethnic niches”, alltså hur massinvandringen leder till ett kastsamhälle där olika etniska grupper tar över olika professionella och ekonomiska nischer. Problemen med ”kvalificerad invandring” har tagits upp, liksom babyboomen.

Artikeln om pro-natalismen i de realsocialistiska staterna, i synnerhet i Sovjet, är högst intressant. Vi får bland annat veta att bolsjevikerna inledningsvis genomförde flera reformer kring äktenskap, abort och sexualitet. Relativt snart sjönk födelsetalen, vilket var ett realpolitiskt bekymmer i en hotfull omvärld. Stalin ingrep därför genom att bland annat försvåra abort och skilsmässa samt införa högre bidrag till mödrar. Arcotherium noterar att den post-stalinistiska pro-natalistiska sovjetstaten hade flera likheter med mer samtida pro-natalistiska stater i Väst. Även Östtyskland tas upp som exempel på en relativt framgångsrik politik i det forna östblocket, där man inte minst lyckades använda bostadspolitiken för att få invånarna att tidigarelägga familjebildning och minska andelen kvinnor utan barn. Hemligheten var statens kontroll över bostadsmarknaden, för att kunna flytta hemifrån till egen lägenhet var de unga tvungna att ha familj och barn. Något som inte tas upp i artikeln är den östtyska familjepolitikens riktade eugeniska inslag, där man strävade efter att högutbildade kvinnor skulle få barn (vi har skrivit om det tidigare i artikeln Volkmar Weiss och befolkningscykeln). Både den sovjetiska och den östtyska pro-natalistiska politiken kollapsade i samband med realsocialismens fall, de var heller inga fantastiska framgångssagor utan främst relativt effektiva.

Verkligt framgångsrikt var istället rumänske Ceausescus politik, där kombinationen av förbud mot aborter och månatliga kontroller hos gynekolog ledde till en på kort sikt markant ökning av barnafödandet (”TFR nearly doubled from 1.9 to 3.7 in a single year” noterar Arcotherium). Bland nackdelarna kan nämnas de överfulla rumänska barnhemmen, liksom en dramatisk mödradödlighet. På längre sikt anpassade rumänerna också sitt handlande efter den nya lagen, vilket innebar att fertiliteten sjönk men fortsatt var högre än i Bulgarien, Ungern och Ryssland. En möjlig bieffekt var för övrigt att Ceaeusescu var den enda östledaren som miste livet i samband med regimens fall.

Med utgångspunkt i de ovan nämnda exemplen finner Arcotherium att rena ekonomiska bidrag är minst effektivt medan förbud mot preventivmedel och aborter är mest. Medaljer till mödrar, bostadspolitiska ingrepp och förbud mot skilsmässor befinner sig däremellan. Detta är ett dilemma, eftersom det är de minst effektiva insatserna som dagens västliga pro-natalism främst bygger på. Ett ytterligare dilemma här är att den grupp som genom skatter finansierar ökade bidrag till mödrar är gruppen gifta män, Arcotherium menar här att det sannolikt är mer effektivt att rikta pro-natalistiska bidrag till män. Intressant i sammanhanget är även det dilemma han tar upp med större bidrag till nyblivna mödrar när de äger rum i länder med etnifierade underklasser. Risken är betydande att man får en märkbart ökad fertilitet i dessa grupper men inte lika märkbar i övriga. Diskussionen kring starkt religiösa grupper med många barn, som amish, haredijudar och holländska kalvinister är också läsvärd. Att underlätta för dessa grupper att själva undervisa sina barn är ett möjligt pro-natalistiskt inslag, ett impopulärt sådant i den terapeutiska staten dock. Deras framgångsfaktorer kan oavsett vilket vara väl så inspirerande som Stalin och Ceaeusescu.

Sammantaget är det en läsvärd artikel, där flera natalistiska utmaningar och möjliga lösningar tas upp. Den är kort sagt en bra utgångspunkt för egna reflektioner kring ämnet.

Relaterat

Communist Pronatalism
Not With a Bang

Kris i befolkningsfrågan
Volkmar Weiss och befolkningscykeln
Från realsocialism till nationalkommunism

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.