Svenskarna har i flera avseenden gjorts urarva, det gäller inte minst okunskapen om den inhemska intellektuella och politiska miljö som gick under namnet unghögern. Till den räknades bland annat geopolitikern Rudolf Kjellén och den produktive Adrian Molin, så även filosofen Vitalis Norström (1856-1916). Norström skrev bland annat om Nietzsche, Ellen Key och vår inhemske Christopher Jacob Boström. Hans Masskultur från 1910 är ett läsvärt stycke kulturkritik, där samtida tänkare som Leopold Ziegler, Werner Sombart, Friedrich Nietzsche och Rudolf Eucken dyker upp.
Norström definierar inledningsvis begreppet kultur, med orden ”kultur är den af en viss grad af civilisation betingade frigörelse af andlig kraft, som röjer sig i en mångfald lifsyttringar, genomträngda och sammanhållna af en starkt enhetlig, tydligt förnimbar anda.” Han konstaterar här vidare att ”ingen äkta, från andra former tydligt skiljbar kultur saknar en världsåskådning, i hvilken folk och folkgrupper koncentrera de allmännaste, i strängaste mening gemensamma dragen i sitt kynne.” I likhet med Evola noterar han västerlänningens aktiva kvalitet och österlänningens mer beskådande. I jämförelse med Evola eller Spengler är det hela dock något rudimentärt.
Distinktionen mellan kultur och natur är central för Norström, det är genom att behärska naturen människorna kunnat grunda städer och få utrymme att skapa kultur. Slagkraftigt noterar han angående detta att ”friheten har faktiskt intet starkare värn än det samhälle våra fäders osägliga arbete och kamp afvunnit naturen. På det huset spottar mången, som däraf hägnas och som utan detta skulle nödgas bo bakom en buske.” Men i det moderna samhället växer det fram en inre natur väl så överväldigande som en gång den yttre (jämför Ortega y Gassets tankar om ett inre barbari i det moderna samhället). Norström skriver om detta att ”den omedelbara naturen bereder oss alldeles icke längre de största svårigheterna. Det gör i stället civilisationen själf, då den skapar liksom en ny natur, hvilken lägger sig kring oss som en tvångströja.” Det handlar bland annat om de ekonomiska lagarna, om teknologin och samlevnaden i storstäderna.
Som kulturkritiker är Norström inte sällan träffsäker. Han citerar extensivt Sombart, inte minst vad gäller det moderna yrkeslivets alienation. Vi får bland annat veta att ”arbetet löses alltmer från sammanhanget med den arbetandes personliga lif och intresserar egentligen blott för hvad det afkastar. Härigenom blir det med nödvändighet intresselöst och tråkigt.” I likhet med Adorno menar Norström att tillvaron pendlar mellan produktion och konsumtion, ”i pendelsvängningen mellan mekaniskt arbete och sinnlig njutning kommer det moderna lifvets naturliga rytmik till sitt trognaste uttryck.” Kopplat till detta ersätts den äldre dikotomin gott-ont av det moderna begreppsparet lidande-njutning. Vi blir materiellt rikare men andligt fattigare, Norström talar bland annat om ”en hotande desorganisation af vårt eget själslif, där mångfalden och växlingen hålla på att öfverflygla enheten och ron” och ”ruset af en blott yttre (teknisk) kultur, som lämnar den inre människan tom och otillfredsställd”. Kopplade till den ovan nämnda världsåskådning som en kultur har är Norströms återkommande skildringar av splittringen och desorganiseringen i den moderna kulturen (”äfven på vetenskapens fält för vår kultur alltså inbördes krig”). Form ersätter innehåll, ”den moderna kraft- och masskulturen betecknar en afgjord förskjutning i allt åt lifvets kvantitativa sida.” Surrogaten för det andliga livet ”heta massa och rusning”. Norström vänder sig också mot sidor av den moderna kapitalismen, där frihetslagar förvandlats till naturlagar och ”guld börjat flyta i samhällets ådror i stället för blod”.
Så långt påminner Norström om kulturkritiker från både högern och vänstern. Intressant är dock att hans analys av samtiden inte gör halt där. Istället menar han att det nyss nämnda är destruktiva ytfenomen. Under den ytan pågår det andra processer där den moderna kulturen ”allt tydligare framträder som renodlad mänsklighetskultur, en omätlig väfnad af klart medvetande och fast vilja.” Han skriver om detta att ”våra dagars människa har en intensivare lifs- och personlighetskänsla än någon annan tids”. Detta hänger samman med hans originella analys av spelet mellan liberalism och konservatism. För Norström är liberalismens hörnstenar ”människovärdet, den enskildes rätt till fri rörelse och till fri gestaltning af sitt lif, det enskilda initiativet”. Liberalismen är kulturtendensen, konservatismen är samhällstendensen, ”vår tidsålder karakteriseras af kulturtendensens obestridliga öfvervikt öfver samhällstendensen”. Konservatismen företräder de organiska gemenskaperna som familj, nation och kyrka. Slagkraftigt skriver Norström om dessa att ”om man från samhället subtraherar hemmets, familjens, folkets, kyrkogemenskapens anda, så står kvar ungefär ett handelshus eller en fabrik.” Han ser dem som värdefulla, liberalismen felar när den vill avskaffa dem. Kärnfullt konstaterar Norström att ”det ligger långt mera kärna och sena, långt mera hälsa och glädje i själfva det väl vårdade nationalhatet än i den rena impotensen att hata å sitt lands vägnar.”
En intressant följd av Norströms dikotomi mellan konservatism och liberalism, samhälle och kultur, är att socialismen framstår som ett mellanparti, ett ”mixtum compositum — med oren färg och mekanisk struktur”. Norström talar här om ”socialismens lån från höger och vänster”. Det är delvis en överspelad analys, delvis fruktbart givet att vår tids ”vänster” inte är nämnvärt socialistisk i historisk mening. Norström ser socialismen som en berättigad reaktionsform mot vissa överkulturens verkningar, men ”såsom allmän lifsåskådning är socialismen våra dagars antikrist , emedan den kränker såväl kulturens fria mänsklighet som samhällets organiska natur.” Vi känner här igen unghögerns syn på socialismen som legitim del men illegitim i anspråken på att utgöra en helhet. Något oväntat givet att Norström var konservativ är beskrivningen av slutmålet för den pågående fasen, ”frambrytandet af en gemensam världskultur , hvilken verkar sprängande och upplösande på de historiska samhällena, och som framför annat skänker vår tid dess säregna kynne.”
Reflektionerna om spelet mellan masskultur och ”klart medvetande och fast vilja” var inte unika för Norström, de ingick i en europeisk dialog där bland annat Jung och Ortega y Gasset tog del. Jung kunde betecknas som avantgardekonservativ, han skrev om den verkligt moderna människan som relativt ovanlig. Gasset företrädde en liberalism som var radikalt aristokratisk. I jämförelse med dem framstår Norström som tämligen svensk, de berör oavsett vilket snarlika teman. Masskultur är fortsatt ett givande stycke kulturanalys, även om vissa delar torde upplevas som passerade är det en återkommande högertanke att det finns legitima inslag i liberalism, konservatism och socialism.
Vi läser Masskultur bland annat här: Litteraturbanken
Relaterat
Rudolf Kjellén – Ur anteckningsboken
Carl Jung och den moderna människan
Ortega y Gasset – Massornas revolt
José Ortega y Gasset om massmänniskan, staten och Europa
Werner Sombart och den tyska socialismen
Werner Sombart och bourgeoisien
Om skribenten: Joakim Andersen
