Franz Kafka (1883-1924) är en av den moderna erans stora författare, inte minst genom sin säregna variant av magisk realism. Det är på sitt sätt en magisk socialrealism, en mytosociologi där den moderna världens ockulta och obegripliga dimension lyfts fram. Märkliga saker händer i den moderna världens vardag, ”när Gregor Samsa vaknade en morgon ur sina oroliga drömmar, fann han sig liggande i sängen förvandlad till en jättelik insekt”. Processen och Slottet är lysande skildringar av byråkratin, även om hans huvudpersoner på ett ungefär är lika heroiska som Lovecrafts.

Ett mindre känt verk av Kafka är Brief an den Vater från 1919, ett massivt brev till den honom så väsensskilde Hermann Kafka. Det är ett fascinerande stycke litteratur, i gränslandet mellan brev och fiktion, även om flertalet föräldrar sannolikt inte vill få ett liknande från sina barn.

Kafka inleder brevet med att berätta att han alltid varit rädd för fadern, som i sin tur beskylls för att alltid ha anklagat sonen för ”coldness, alienation, ingratitude” och varit besviken på honom. Men ingen av dem är skyldig, de är helt enkelt väldigt olika och utfallet var givet på förhand. Franz identifierar sig med arvet från modern, han är en Löwy, hemlighetsfull och timid. Fadern är istället en Kafka, med ”the Kafka will to live, prosper and conquer”. Hermann var stor och stark, den unge Franz jämför sig själv med ett litet skelett. Men samtidigt som han menar att skulden inte ligger hos någon av dem utan snarare i skillnaden mellan dem, radas beskyllningarna mot fadern upp på ett närmast passivt aggressivt vis. Bitvis är det underhållande, Franz skriver bland annat att ”you called the employees ”paid enemies” och ”we were not allowed to slurp vinegar, you were.” Resonemanget är i grunden osunt när fadern beskylls för att ha förstört sonens möjligheter inom allt från karriär till äktenskap, samtidigt som han beskriver sig som ett misslyckande och besvikelsen som berättigad. Det är omöjligt att försvara sig mot Kafkas anklagelser, eftersom han utgår från Freud och menar att den förödande behandlingen var omedveten. ”You had always (unconsciously) held my ability to make decisions in low esteem and you now (unconsciously) thought you knew exactly what it was worth” skriver han bland annat.

Inflytandet från Freud, Strindberg och Weininger är tydligt. Den sistnämnde inte minst i parets relation till det judiska. Franz självbild för tankarna till Weiningers negativa skildring av den judiska mentaliteten, något som inte gäller bilden av Hermann. Det finns intressanta dialektiska resonemang i brevet, bland annat vad gäller hur Ottla kombinerade en Löwynatur med de bästa Kafkavapnen, eller skildringen av de tre sociala ”världar” den unge Franz föreställde sig (den egna, som slav under Hermanns lagar, den andra, en avlägsen sfär där Hermann befann sig som en kung, och den tredje, där andra människor levde lyckliga och fria liv). Även anklagelserna mot fadern vad gäller det judiska arvet är givande, han har nämligen haft tillräckligt mycket av sina rötter med sig för att ha ett självförtroende men för lite för att föra vidare något till barnen. ”Here too, there was enough Judaism, but it was too little to be handed down to a child, it seeped away even as you passed it on,” skriver Kafka. När sonen började intressera sig för sitt arv reagerade Hermann med att äcklas av det.

Sammantaget är det fängslande läsning, även om gränsen mellan självbiografi och skönlitteratur är svår att dra. Brevet är bitvis underhållande, en nedtonad version av Förvandlingen, där vi i förbigående får veta att fadern kanske inte alltid varit som han är, ”you were perhaps cheerier before your children (I especially) disappointed and depressed you at home”. Vi anar Larry Davidska karaktärer i stycken som ”in your armchair you ruled the world. Your opinion was right, any other was mad, eccentric, meshugge, not normal.” Men brevet har ett djup utöver detta, med resonemang kring psykologi, arv och relationer som för tankarna till Freud, Strindberg och Weininger. För vänner av Kafka, eller liknande författare som Celine och Vonnegut, är det kort sagt givande läsning. Brevet finns som pdf här: Letter to my father

Mer Kafka

Kafka och den moderna byråkratin
Franz Kafka och Slottet

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.