Bland 1600-talets mest framträdande politiska filosofer räknas idag Thomas Hobbes och John Locke, Robert Filmers postuma betydelse förbigås ofta. Filmer (1588-1653) företrädde kungadömet av Guds nåde, hans inflytande var stort men kungamaktens gudomliga ursprung har under de senaste århundradena genomgått en viss marginalisering som legitimeringsgrund. Filmers mest kända verk, Patriarcha, gavs ut efter hans död och är ett givande stycke idéhistoria.

Kärnan i Filmers argumentation är att kungars rätt är instiftad av Gud sedan Adams dagar, ”not then how the Children of Adam, or of any man else can be free from subjection to their Parents: And this subjection of Children being the Fountain of all Regal Authority, by the Ordination of God”. Han ger exempel både från Bibeln och Rom. Kungadömet är i grunden en familj och kungen dess fader, med de rättigheter fadern har i såväl judisk som indo-europeisk historia. Filmer nämner här bland annat att ”these Acts of Judging in Capital Crimes, of making War, and concluding Peace, are the chiefest Marks of Sovereignty that are found in any Monarch”. Vi rör oss här för övrigt nära Schmitts begrepp suverän och undantagstillstånd. Vi rör oss också nära en etnopluralistisk världsåskådning, där de olika folken är att likna vid olika familjer. Hos Filmer går detta så långt att han betonar att efter Babels språkförbistring rådde trots allt identitet mellan folk, språk och politisk ordning, ”at the Confusion of Tongues there were 72 distinct Nations erected, all which were not Confused Multitudes, without Heads or Governors, and at Liberty to chose what Governors or Government they pleased; but they were distinct Families, which had Fathers for Rulers over them; whereby it appears that even in the Confusion God was careful to preserve the Fatherly Authority, by distributing the diversity of Languages according to the diversity of Families”.

Men Filmer nöjer sig inte med att ponera att kungars makt är absolut och av Guds nåde. Han argumenterar också för att det är det bästa systemet (”it is hard to say whether it be more erroneous in Divinity, or dangerous in Policy” säger han om demokratin). Den demokratiska friheten leder enligt Filmer till sin egen motsats, ”the greatest Liberty in the World… is for a people to live under a Monarch. It is the Magna Charta of this Kingdom, all other shews or pretexts of Liberty, are but several degrees of Slavery, and a Liberty only to destroy Liberty.” Här finns en teori där psykologi och politik kombineras, Filmer menar att massans strävan efter frihet grundas i och förvärrar låga passioner. Han skriver angående detta att ”such Mischiefs are unavoidable, and of necessity do follow all Democratical Regiments; and the Reason is given, because the Nature of all People is, to desire Liberty without Restraint, which cannot be but where the Wicked bear Rule; and if the People should be so indiscreet, as to advance Vertuous Men, they lose their Power”. Massan tenderar att välja dåliga ledare eftersom de anar att hedervärda ledare skulle inskränka deras makt. Andra styrelseformer än monarkin orsakas av ”Wantonness, Ambition, or Faction of the People” och de leder till olycka och blodsspillan. Överhuvudtaget är Filmer negativ till massan, ”the Multitude”, och teorier om samhällskontrakt den kan ingå.

Patriarcha är ett gediget stycke retorik, Filmer vänder bland annat liberalernas tro på frihet mot dem själva. De kan inte ha invändningar mot att han kritiserar dem, givet att ”if such as Maintain the Natural Liberty of Mankind, take Offence at the Liberty I take to Examine it, they must take heed that they do not deny by Retail, that Liberty which they affirm by Wholesale”. Jämför yttrandefrihetsdebatten och frågan om att tolerera de intoleranta. Filmer för också metapolitiska resonemang, där han noterar att grundprinciperna i motståndarideologier är värda att angripa. Han skriver angående detta att ”if they did but Confute this first erroneous Principle, the whole Fabrick of this vast Engine of Popular Sedition would drop down of it self”, jämför debatten om ”blank slatism” idag. Patriarcha innehåller flera kärnfulla citat, som ”there were kings long before there were any laws” och ”God doth but use and turn mens Unrighteous Acts to the performance of his Righteous Decrees”. Stycken som ”all Laws are of themselves dumb, and some or other must be trusted with the Application of them to Particulars, by examining all Circumstances, to pronounce when they are broken, or by whom” är förvånansvärt aktuella och för tankarna till både Francis anarko-tyranni och Carl Schmitt.

Det finns vissa likheter mellan Filmers monarki av Guds nåde å ena sidan och den samtida neoreaktionen och Hoppe å den andra. Bland annat i resonemanget att kungar har ett mer långsiktigt perspektiv och ser sig som ”ägare” av riket snarare än tillfälliga ledare (”therefore, if not out of Affection to his People, yet out of Natural Love to Himself, every Tyrant desires to preserve the Lives, and protect the Goods of his Subjects, which cannot be done but by Justice”). Dåliga kungar tenderar därför att vara mindre skadliga än dåliga politiker. Samtidigt finns det grundläggande skillnader gentemot Hoppe och Yarvin. Filmers försvar av kungens rätt bygger primärt på Guds nåde, inte på praktiska fördelar. Det är för övrigt sannolikt att en monarki som bygger på praktiska överväganden snarare än genuin tro på att den är av Guds nåde inte är stabil, monarkens avförtrollning har reella konsekvenser.

Det finns sammantaget flera styrkor i Patriarcha, bland annat synen på riket som en utvidgad familj, kopplingen mellan kosmisk och politisk ordning och kritiken av samhällskontraktet som idé. Samtidigt är den absoluta kungamakt Filmer försvarar bara delvis förankrad i indo-europeisk tradition, det är ett steg i riktning mot den orientaliska despotismen. I jämförelse med mer genuint traditionella motsvarigheter är det ett uttryck för degeneration, det saknas även en distinktion mellan massa och folk. Ett stycke intressant idéhistoria är det oavsett, inte minst genom påminnelsen om familjens särställning.

Relaterat

Alexander Jacob – Nobilitas
Hans-Hermann Hoppe – från aristokrati till monarki till demokrati
George Fitzhugh – Cannibals All

Om skribenten: Joakim Andersen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.