Den italienske traditionalisten Julius Evola är en värdefull bekantskap, inte minst om man är intresserad av självförbättring och kulturkritik från höger. Evolas sista bok var Ricognizioni, nyligen översatt till engelska som Recognitions av Arktos förlag. Det är en guldgruva av värdefulla artiklar skrivna av en äldre Evola, bland annat tar han upp viktiga gestalter som Vilfredo Pareto och Carlo Michelstaedter. Han analyserar också ämnen som olika människotyper, den moderna erans intresse för magi, de sibyllinska oraklen och relationen mellan Orient och Occident. Att läsa Evolas texter kan liknas vid att dricka rent vatten från en glasklar källa, det är på samma gång tydligt och klart och ger ett högre perspektiv på saker och ting. Evola påminner oss bland annat om vilken degenererad historisk produkt den moderna ”högern” är.

Ett exempel på detta är Evolas beskrivning av den sociala kategorin ”arbete”. Dagens ”höger” har anammat vänsterns synsätt och vokabulär här, och bland annat myntat idealet ”arbetslinjen”. Alla ska ”arbeta” och de flesta mänskliga aktiviteter är ”arbeten”. Evola hade här tillgång till en betydligt rikare begreppsapparat, och ett traditionellt människoideal. Med utgångspunkt i det menade han att arbete i egentlig mening är en samling lägre aktiviteter, ett nödvändigt ont. Evola skrev om detta:

It is known that classical antiquity attributed a negative value to work in its proper and legitimate, meaning material, sense: labor could be equated almost with suffering and with punishment, and the verb laborare signified ”to suffer”.

Liknande negativ historia har ord som trabajo och Arbeit. Rent arbete, labor, såg alltså antikens människor som ett nödvändigt ont, något fria män överlät på slavar. Labor var dock inte den enda kategorin i sammanhanget, Evola nämnde också otium och opus. Här för han tankarna till Bernard Stiegler och Byung-Chul Han. Många mänskliga aktiviteter är inte labor, utan otium eller opus. Intellektuella eller religiösa aktiviteter, att läsa, att kontemplera, att studera, detta är otium och enligt antikens människor en viktig del av ett värdigt människoliv. Vid sidan av otium tog Evola också upp opus. Slaven arbetar, ägnar sig åt labor, den frie mannen gör ett arbete, opus. Här finns en kvalitativ skillnad, en fri hantverkare ägnar sig åt opus snarare än labor. Här hamnar Evola nära den unge Marx tankar om alienation, han skrev att i ”arbetarstaten” degraderas arbetet ytterligare, ”it has lost and has had to lose in exceedingly wide sectors its personal and qualitative character as ”a work”, so far as to sink even lower along the scale of activities worthy of a free man, which are exercised not for pure necessity or merely for the prospect of gain”.

Här påminner Evola oss om hur det som tidigare var kall, professioner, skrån, har reducerats till ”jobb”. Präst, militär, polis, tjänsteman, bonde, hantverkare, sotare, läkare och många andra mänskliga aktiviteter var historiskt något helt annat än ”jobb”, och inte utbytbara eller ens jämförbara med varandra. Om man inte tar Marx utopi med mannen som ”jagar på morgonen” och ”ägnar sig åt filosofi på kvällen” på allvar, alltså en radikal brytning med själva arbetsdelningen, så är detta återupprättande av opus och opifex ett värdefullt mål oavsett om man är vänster eller höger. Evolas påstående att ”arbetarklassen är bara en lägre del av helheten” kan säkert försvåra det, men här är han potentiellt värdefull som kultur- och civilisationskritiker även för vänstern.

Överhuvudtaget kan man göra en givande jämförelse av Evolas perspektiv och delar av vänsterns. Han bidrar med en begreppsapparat som står högre än talet om ”arbeten” oavsett vad det handlar om, samtidigt som han står både nära och långt ifrån arbetskritikerna. Nära genom den negativa synen på labor/”jobb”, långt ifrån genom insikten att ”arbete är ett nödvändigt ont” och den pessimistiska synen på människor i gemen. I synnerhet kan man jämföra Evola med Adorno här. Något som summerar mycket av den moderna världen är pendlingen mellan de sociala kategorierna ”jobbet” och ”fritiden”. ”Jobbet” är den degraderade, på mening tömda tiden man offrar för en inkomst. Detta även om inslaget av opus även idag är större än man kan tro, många människor har yrkesstolthet och heideggeriansk Sorge under arbetsdagen (konflikten mellan labor och opus gör dock att de senare ofta utnyttjas och blir utbrända). Det Adorno visade är att genom kulturindustrin har labor invaderat även ”fritiden”, båda har blivit i grunden passiva aktiviteter. Detta har att göra med bland annat den trötthet efter jobbet som Byung-Chul Han beskrivit. Marx talade om arbetets intensifiering som ett sätt att öka exploateringen av mervärde, detta är idag en verklighet inte minst i de sektorer som måste hantera ökad belastning med oförändrad eller minskad personalstyrka (exempelvis vård och skola). Man kan här också nämna konformism och statusjakt, resultatet är i varje fall att, med Adornos ord, ”amusement under late capitalism is the prolongation of work.” Det befinner sig långt från både otium och opus, människor ”dygnar” passivt TV-serier istället för att själva leva. Den ofta gotiske Marx jämförelse av kapitalismen med en vampyr som suger liv från människor är här ofta adekvat, men Evola bidrar med ett högre perspektiv än det rent materiella, en differentierad antropologi och en användbar begreppsapparat.

Sammantaget är Evolas kärnfulla och glasklara beskrivning av kategorin ”arbete” värdefull och givande. Man kan med utgångspunkt i den minska inslaget av, metafysiskt sett passiv, labor i sitt eget liv, genom att finna värdiga aktiviteter både på arbets- och fritiden. Man kan också utgå från begreppen labor, otium och opus i en samhällskritik, där de kan användas för att skapa ett bättre och mer människovärdigt samhälle. Flera av texterna i Recognitions bekräftar Evolas värde även som samhälls- och kulturkritiker, artikeln om arbetet är en av dem. Boken rekommenderas kort sagt varmt, översättningen är en kulturgärning av rang.