En följd av svenskarnas amerikanisering är ointresset för det såkallade ”östsverige”, svenskarna i Finland, Estland och Ukraina framstår som ointressanta jämfört med dem i London och New York. Vi kommer återkomma både till estlandssvenskhetens försiktiga renässans och det finlandssvenska arvet framöver, för här finns mycket intressant och värdefullt. Man kan samtidigt notera att mycket av värde gick förlorat med brytningen mellan riks- och östsvenskhet, möjligen handlar det om ett historiskt trauma som lett till en vidare förträngning. Så föll arvet från Topelius och Runeberg senare i glömska i Sverige, och den inspirerande heroiska tradition som Tigerstedt och Gripenberg representerat ersattes i finlandssvensk politik snarast av politisk korrekthet.
Fänrik Ståls sägner
Förtig hans ätt, nämn ej hans stam,
Välv ej på den hans brott;
Må ingen rodna för hans skam,
Den drabbe honom blott.
Den, som förrått sitt land, han har
Ej ätt, ej stam, ej son, ej far.
– Sveaborg
Johan Ludvig Runeberg (1804-1877) ses ofta som Finlands nationalskald. Han är idag mest känd för nationaleposet Fänrik Ståls sägner, där han skildrar kriget mot Ryssland 1808-1809. Det är ett nationalromantiskt verk, där man kan identifiera flera röda trådar som fortsatt är av värde. Så finner vi hos Runeberg en skildring av det lilla landets försvar mot det större, en skildring av ett ”folk i vapen” som torde tilltala varje antiimperialist.
Mer än leva, fann jag, var att älska
mer än älska är att dö som denne
– Molnets broder
Intressant är också den beskrivning av den militära världen Runeberg ger. Det talas inte sällan i indo-europeisk forskning om de tre sfärerna, där den i bred mening militära sfären har sina egna regler och sina egna ideal. Ibland talar man rentav om krigarens ”egen lag”, vilken kan komma i konflikt med det övriga samhällets. Exempelvis genom att vända sig mot skuldslaveri, eller som buckanjärer befria och rekrytera förslavade män. Den potential och det värde krigaren kan se hos andra män är inte nödvändigtvis samma som kapital och byråkrati ser.
Hos Runeberg blir detta mycket tydligt. I den militära värld han skildrar är pengar och social bakgrund ointressant, det är mod och solidaritet som värdesätts. Det framställs på ett både vackert och sorgligt vis i Molnets broder, där en föräldralös, fattig gosse växer upp att bli en hjälte som stupar i försvaret av hembygden. Om detta skriver Runeberg:
”Björnen”, sjöng han, ”föds till skogens konung,
furan växer opp att pryda heden;
mänskobarnet, om till kraft och storhet,
om till flärd och stoft det föds, vet ingen.”
Det är i handling människan visar vem han eller hon är. Detsamma gäller den Sven Dufva som är klent begåvad och ”gjorde allt på tok”. Men när det gäller är det Sven som inte släpper ”någon djävul över bron”, om vilken det konstateras att ”så skall en finne slåss”. Man kan hos Runeberg ana något av den, i brist på bättre namn, ”national-maoism” som återkommer både hos Tigerstedt och Susitaival, det är alltså raka motsatsen till ståndshögfärd. Samtidigt som Runeberg också ger många exempel på aristokrater som utmärker sig i kriget. Det gäller exempelvis Döbeln, vilken beskrivs som ”en hedning” och ”fritänkare”, men vars karaktär gör honom till en hjälte.
Ära, skyldighet, wilja
– Döbelns valspråk
Man kan notera att krigarens respekt för mod, lojalitet och heder kan utsträckas även till motståndaren. Så tillägnar Runeberg en dikt åt ryske Kulneff, ”han kysste och han slog ihjäl, med samma varma själ”. Denne motståndare kunde den finska soldaten respektera:
Och syntes blott hans kända drag,
då grinade av välbehag
mot björnen från kosackens land,
hans bror från Saimens strand.
I vårt land har den militära sfären i hög grad förlorat sin autonomi och underkastats värden vilka inte ens är allmänt omfattade bland folket i övrigt. Historiskt har istället det omvända ofta ägt rum, där militära värden delvis spridits bland folket i stort. Det är inte bara på slagfältet som heder, mod och övervinnande av de lägre drivkrafterna kan vara av värde. Man kan här tala om en positiv militarism (liksom givetvis, i vissa sammanhang, om en negativ).
Så kan Runeberg hylla även de civila som deltar i kampen för Finland, både Lotta Svärd och landshövding Wibelius. Hans dom över de som ledde, och i hans ögon misskötte, kriget är däremot hård.
Samtidigt finner vi hos Runeberg en livssyn som för tankarna både till Eino Kailas ”djupandliga” ideal, där vi handlar ärligt i djupaste mening, och Almqvists ideal i Den svenska fattigdomens betydelse. Här är det istället det karga men älskade Finland som står i centrum, liksom ”den äkta finnen”. Men Kailas och Almqvists livssyn känns igen:
Vårt land är fattigt, skall så bli
för den, som guld begär,
en främling far oss stolt förbi;
men detta landet älska vi,
för oss med moar, fjäll och skär
ett guldland dock det är.
– Vårt land
Sammantaget är det alltså ett epos med många inspirerande och fortsatt värdefulla inslag. Det är också ett epos som åldrats väl, bitvis för Runebergs skildringar tankarna till Tolkien. Vid läsningen av Runeberg påminns man däremot om att vårt samhälle nästan helt förlorat den poetiska dimensionen, särskilt genom förlusten av poesi skriven med Runebergs värden i centrum. Den poetiskt lagde kan finna inspiration i Fänrik Ståls sägner när han eller hon vill återge poesin dess plats.
Fänrik Ståls sägner på Projekt Runeberg
Relaterat
Sarastus
Lennart Svensson – ”Okänd soldat”: en operativ verklighet
Almqvist och den svenska fattigdomen
Eino Kaila och djupdimensionen
Lämna ett svar till Kronolog Avbryt svar