Vapen i traditionen

Joakim Andersen

Vapen i traditionen

En viktig fråga i vårt tidevarv är hur man som traditionalist bäst kan leva traditionen. Vi har på bloggen tidigare hävdat att politisk verksamhet till försvar för folk och tradition kan vara ett sätt att leva traditionen. Att återupptäcka sina fäders tro, och att exempelvis bli hedning, är ett ytterligare sätt (det är då viktigt att hedendomen är något man lever, genom livssyn, högtider firade i samfällighet med andra och personliga riter). Att vistas mycket i naturen, och själv återupptäcka den miljö som bidrog till att skapa våra fäders kultur (Blod och Jord i det egna livet), att lära sig traditionella hantverk, mjödbryggning eller folkmusik, är fler sätt. Julius Evolas bok Ride the Tiger berör ju också detta ämne.

Ett lite kuriöst exempel, men ändå intressant, ges i följande text, där temat rituella, magiska och besjälade vapen tas upp. Det kanske inte är något som var och en ägnar sig åt (jag vill helst slippa kommentarer i stil med ”jag läste texten om rituella vapen och nu har jag ett par magiska knogjärn, jag har döpt dem till Parveldräpare och Hippieskände”), men texten ger i vilket fall som helst en inblick i en svunnen mentalitet, och den betydelse hantverk och ens personliga vapen hade i den:

http://forum.skadi.net/showthread.php?t=57271

Webblogg Oskoreis syn på rätten att bära vapen återfinns här:
http://oskorei.webblogg.se/010606063747_vapentraditionalism.html
http://oskorei.webblogg.se/290606095716_dagissamhlle_och_hundrasism.html

Vapen i traditionen

Joakim Andersen driver sedan 2005 bloggen Oskorei. Han har akademisk bakgrund med samhällsvetenskaplig inriktning och ideologisk bakgrund som marxist. Denna bakgrund kommer idag till uttryck i ett intresse för idéhistoria och ett fokus på strukturer snarare än personer och grupper (motståndaren är kort sagt den nya världsordningen, inte muslimer, judar eller andra grupper). Under årens lopp har inflytandet från Marx kompletterats med bland annat Julius Evola, Alain de Benoist och Georges Dumezil, då marxismen saknar både en hållbar teori om det politiska och en antropologi. Idag identifierar Joakim sig inte fullt ut med någon etikett överhuvudtaget, utan betraktar fixeringen vid bland annat den tänkta konflikten mellan ”höger” och ”vänster” som något som skymmer vår tids verkliga frågor. Hans blogg har även fortsatt ett idéhistoriskt fokus, och introducerar gärna utländska strömningar för en svensk publik.

Svar

mirotanien

11 december, 2013

Intressant. Jag har sett dig nämna till exempel Jackson Pollock och abstrakt expressionism förr. Möjligen syns ett av hans verk på bilden. Och abstrakt konst är alltså dålig, figurativ konst bra? Hur är det med Umberto Boccioni då, futurist som 1911 målade ”Stato d’animo”? Är denna abstrakta konst helt förkastlig? Är den tämligen abstrakta Sophia Delaunay dålig? Är den svenske GAN som förvrängde sina motiv rätt friskt, är det urartad konst?

Själv är jag emot dagens überintelletuella, intetsägande och ibland sinnessjuka konst (som ”Piss Christ”). Men inte all modern konst är dålig. Nonfigurativ konst kan ha sina poänger den med. Nog föredrar jag även själv de mer föreställande dragen i modern konst, men till exempel futurismens formexperiment var ju allvarligt menade, experiment för att kunna uttrycka kraft och rörelse. Och även om jag inte alltid gillar fururismens röriga bilder så får man ju medge att de hade liv. Och rörelse.

Svara
1. Markus Andersson
  
  11 december, 2013
  
  I mina ögon bytte futuristerna ut människans och naturens sensualism mot maskinens, stålets och industrins sensualism. En del av dessa verk hade visserligen rörelse och möjligen motorns och vevaxelns liv men det levande livet och människan själv är frånvarande, åtminstone som människa av kött och blod. Svårt att jämföra en bil med en häst, men personligen håller jag på hästen. Min poäng med föredraget var dock inte att bestämma vad som är bäst eller sämst, urartat eller inte, utan att belysa en långt gången politisk styrning av konstscenen. Och konstnärer som Sophia Delaunay, Gan mfl, skulle knappast ha så stora namn utan denna styrning.
  
  Svara
  1. mirotanien
    
    11 december, 2013
    
    Tack för svaret. Dagens konstvärld är onekligen ideologiserad i överkant. Man har klämt ut allt det roliga och i onödan svartmålat all realism och figurativ konst.
    
    För framtiden hoppas jag dock att högersinnade människor inte automatiskt förkastar sådant som hyllas i dagens kulturliv, som reportageböcker, glasarkitektur och ”den lekfulla attityden” (fr. jouissance). Saker som dessa kan ges liv av en arkeofuturistisk ande också.
    
    Man kan säga: konst är inte en exakt vetenskap och konstnärlig frihet bör få finnas i varje konstliv, även ett radikalkonservativt och arkeofuturistiskt.
    
    Svara
    1. Markus Andersson
      
      11 december, 2013
      
      Tack själv, i stora drag håller jag med dig, inte minst i kravet på konstnärlig frihet. Men låt oss komma ihåg att ” den lekfulla attityden” är något som kanske blommar allra bäst då den slagit rot i en traditionell jordmån.
      
      Svara
zeno

11 december, 2013

”smaken liksom baken…”
en ungdomsbekant berättade historien om när två konstnärer trätte om vilken av de två som var den ”bättre”
för att avgöra saken anordnades en tävling som en gång för alla på ett objektivt sätt skulle avgöra tvisten – två STORA cirklar sattes upp och sen gällde det att med endast ögats hjälp markera centrum
själv håller jag dalkullornas avbildare och monet som ”störst” bildkonstnärer(tror att det är ”ljuset” i konstverken som påverkar mig)

Svara
1. Markus Andersson
  
  11 december, 2013
  
  Kanske vore det mer intressant att ha en tävling om vilket verk som är bäst på en utställning där man ställer ut amatörers, barns, apors och världsberömda moderna och äldre verk huller om buller och maskerar alla signaturer. Sedan kunde man ha en omröstning där så många olika yrkeskategorier och samhällsskikt som möjligt fick vara med och rösta.
  
  Svara

Vapen i traditionen

Svar

Lämna ett svar till zeno Avbryt svar