Hela Europa ligger bakom mig. Norröver finns ingen civilisation värd namnet, bara hav. Tur har den som ser valar vända i viken, men sinnet är lika klart som det iskalla vattnet – här vid alltings gräns.

 ***

Min tredje resa till vårt broderland Island går till norra kusten, till staden Akureyri och dess dramatiska omgivningar. Det är fortfarande lågsäsong och förutom mitt ressällskap ser jag bara enstaka turister, mest amerikaner på stop-over på väg till eller från Europa. Nästan alla islänningar bor i Reykjavikområdet så regionen här uppe räknas trots sin blygsamma population som landets näst folkrikaste. Människorna lever av fiske, bergstopparna är täckta av snö och luften är arktisk. Det är som det ska vara.

Sommartid går det att vada över fjällforsarna och på vintern bär tjocka snötäcken över dem. Men just så här års, när vårfloden pågår och isarna smälter, kommer vi inte förbi dem utan måste ta omvägar. En sådan leder till spåren av ett smärre, geotermiskt utbrott, okänt och oaviserat. Över ett flera hundra meter stort område ligger gyttja, sten och stora grästovor utspottade ovanpå den kvarvarande snön. Här hade det varit farligt att befinna sig just när det skedde, kanske bara någon dag tidigare. Jätten Surtr svingar uppenbarligen sitt eldsvärd även här och det är inte långt till några av Game of Thrones svavelosande inspelningsplatser. Ice and fire.

Vid ett annat tillfälle förirrar vi oss långt upp i en svårtillgänglig bäckravin. Här har bara får varit tidigare, om ens det. På en kal bergvägg bredvid ett vattenfall ser vi ett halvmeterbrett och cirkelrunt hål. Mot bättre vetande klättrar jag dit för att undersöka det närmare. Det är en smal tunnel, rakt in i berget, helt torr, men lite för trång att krypa in i. Vem har gjort den och varför? Den ser inte alls ut att vara skapt av naturen, heller icke av människohand. Det är inte utan att man börjar tro på de lokala sägnerna om oknytt, troll och drakormar. Ön är lockande men faror lurar. På vägen tillbaka är jag snubblande nära att falla sex meter ner i forsen under.

Liksom nere i Reykjavik är det påfallande gott om vackra och stolta kvinnor här uppe. Kanske det keltiska inslaget gjorde susen på spinnsidan, från de många fruar och slavinnor som hämtades hit från Irland i Islands tidiga historia. Öns män framstår mer som skandinaver i allmänhet och konsumerar rikliga mängder alkohol under det mörka halvåret. Eller som vår kvinnliga ridguide lakoniskt uttryckte det: Man får skriva en låt, en bok, eller supa …

Efter bankkrisen för några år sedan har de styrande dock börjat lägga om den ekonomiska kursen i en mer självständig riktning och väntas införa begränsningar i privatägda storbankers rätt att expandera sin kreditgivning. Inte så poppis i alla läger, men ön andas nu av en framtidsoptimism som jag inte märkt av vid tidigare besök. Kanske är det nordiska ljuset sakta på väg tillbaka, trots allt.

***

Vi åker till Siglufjör∂urs nordligaste spets. Stora stenar rasar ner från de branta bergen, som varningssignaler från tursarna, men vi har inga ärenden upp dit idag. Vi har kommit för ut- och insiktens skull. Här finns ett lugn som inte låter sig rubbas av omvärldens oreda. Sommarsolen är uppe dygnet runt och norrsken lyser upp den långa vinternatten.

Mot lavaklipporna slår vågorna dag efter dag, år efter år – här, på den yttersta stranden.