Idag talas det inte sällan om att Sverige ska gå med i NATO. På ja-sidan står i synnerhet etablissemang och elit, nej-sidan är mer traditionellt folklig och har få vältaliga förespråkare i media. Det kan då vara värdefullt att betrakta frågan på djupet, bortom löpsedlarnas propagandistiska tjatter om ”Putins ditten och datten”. Ytterst handlar det om ett civilisationellt val, något geopolitikern Alexander Dugin beskriver i boken Last War of the World-Island.

Land eller hav

Dugin är geopolitiskt skolad, och återknyter till den inom geopolitiken återkommande distinktionen mellan land och hav, Behemoth och Leviathan, Rom och Kartago, Sparta och Aten. Till landmakten knyts en viss civilisationell modell, den tellurokratiska, till havsmakten en annan, den thalassokratiska. Det är möjligt att Dugin driver denna distinktion för långt, och gör den något mer metafysisk än den egentligen är, men det är ett givande perspektiv.

Tellurokratin, den kontinentala civilisationen, präglas av konservatism, holism, idealism, antropologisk kollektivism (narod, eller etnos, snarare än individer i centrum) och ”the values of faithfulness, asceticism, honor, and loyalty”. Sombart har beskrivit det som en heroisk civilisation. Thalassokratin framstår som mer individualistisk, men också som en köpmannacivilisation. Både Kartago och dagens USA domineras dessutom av oligarker, detsamma gällde Ryssland under den korta perioden i samband med Jeltsin.

I geopolitiken finns också en teori kring det eurasiska kärnlandet, ”the Heartland”. Med utgångspunkt i detta kan Eurasien domineras, och därifrån världen. Dugin beskriver geopolitikern Halford Mackinders teori om detta, och hur den dominerat amerikansk utrikespolitik sedan dess. Mackinder menade att amerikansk utrikespolitik måste förhindra framväxten av en kontinental makt, detta innebär bland annat att Ryssland måste splittras och att en tysk-rysk allians omöjliggöras. Dugin beskriver hur Mackinders arv och insikter ända sedan dess väglett amerikansk politik, medan ryssar och européer ofta varit betydligt mer förvirrade.

Geopolitisk historia

Nothing is lost until everything is lost.
– Curzio Malaparte

Dugin beskriver även hur dagens Ryssland historiskt växt fram, oavsett vilka ideologier det skett under. Han visar här på en kontinuitet, där bolsjevikerna hade en tydlig pro-tysk och kontinental inriktning. Dugin lyfter också fram deras tellurokratiska drag, med anti-bourgeoisie och ”spartanska” inslag. Detta är värdefull läsning för varje socialist, och kan bidra till en nödvändig omtolkning av vad man egentligen slogs för under det kalla kriget. Var det verkligen ”det klasslösa samhället” eller var det en alternativ civilisationell modell, det Dugin kallar civilization of Land? Detta torde vara omedvetet för många socialister och anti-imperialister, vilket förklarar den långa perioden av total förvirring och avfall efter Sovjets fall.

Dugin tar också upp den andra historiska tellurokratin, Tyskland, hennes historia och geopolitiska tradition. Oförmågan i både tyska och sovjetiska kretsar att enas mot thalassokratierna ledde till Tysklands fall, och det Dugin kallar ”den tredje modellens” marginalisering under lång tid. Efter detta levde vi i en bipolär värld, med två supermakter. Många i den sovjetiska ledningen var dock oförmögna att inse att det var mer än en ideologisk konflikt, och de höll därför fast vid en alltmer utspelad ideologi in i det sista. Man insåg, till skillnad från Mackinders arvtagare, sällan att konflikten var geopolitisk och civilisationell.

– teman från ”den tredje modellen” återkom inte sällan i realsocialismens konst och den nya vänsterns civilisationskritik

Dugin följer konflikten till Sovjets fall, något han beskriver som en unik historisk katastrof för den kontinentala makten, en ensidig kapitulation utan like i historien. En tid stod Rysslands själva existens på spel, och atlanticisterna infiltrerade landets ledning. Dugin följer hur nyliberala ekonomer genomdrev en för ryssarna katastrofal ”chockterapi”, och hur delrepublikerna en tid tycktes vara på väg att bryta sig ur landet. Detta ställdes på sin spets i Tjetjenien, Dugin följer också konflikterna där. Han menar att CIA och liknande där understödde wahhabiter, vilka genomförde terrordåd även utanför Tjetjenien. Intressant är den strategi Putin använde sig av, konfliktens ”tjetjenisering”. Han valde att alliera sig med tjetjenska national-traditionalister som Kadyrov och Noukhaev, mot bland annat wahhabiterna. I efterhand tycks detta ha varit en framgångsrik lösning.

Dugin följer Putins politik, både dess eurasiska inslag av rysk suveränitet och dess spel för gallerierna. Så kan Medvedev, med sin mer liberala framtoning, ha varit ett sätt att köpa tid. Men Dugin saknar en medveten geopolitisk princip även hos Putin. Där finns praktisk politik, som den ökade integrationen med grannländerna och utmanövrerandet av de oligarker som en tid tog över både naturresurser och politik. Men där saknas en välformulerad vision, ett tydligt geopolitiskt arv. Dugin är därför osäker på framtiden för Ryssland.

Sammantaget är det alltså värdefull läsning. Dugin tar upp den geopolitiska traditionen ingående, återknyter till Ratzel, Haushofer, Mahan, Mackinder, Brzezinski, Thiriart med flera. Detta är positivt, för medan makthavarna i USA är väl medvetna om den geopolitiska verkligheten och har en långsiktig plan präglas deras motståndare ofta av reaktiv förvirring och okunskap. Inte sällan tar de den amerikanska retoriken på fullt allvar.

Dugin presenterar också konflikten mellan Ryssland och USA som en civilisationell kamp, där läsaren erbjuds att göra ett val. Detta blir inte minst intressant för den svenske läsaren, då Sverige historiskt haft drag av både havs- och landmakt. Det Spengler beskriver som den preussiska andan, ”preussisk socialism”, har en lång historia i vårt land, folkhemmet för på många sätt tankarna till tellurokratin. De senaste decennierna har detta arv dock raserats, genom både kulturell och politisk amerikanisering (politisk korrekthet är här bara ett inslag av flera). Samtidigt som befolkningen i stort på många sätt uttrycker nostalgi och saknad efter det system och de värden som var det äldre Sverige. Att i det läget gå med i NATO framstår som ett logiskt steg om man vill fortsätta samhällets sönderfall och oligarkisering, men annars inte. För oss andra, oavsett om vi vill ett fritt Norden eller ett Sverige nära lierat med Dugins ”nya Rom”, finns det mycket av värde i Last War of the World-Island. Vi finner boken bland annat här:

Arktos

Vidare geopolitisk läsning

Halford Mackinder
Carl Schmitt – Land och hav
von Lohausen och spelet om Europa
Karl Haushofer om geopolitiken
Rudolf Kjellén – Stormakterna
William Engdahl – Full Spectrum Dominance