Människor litar inte längre på sina egna erfarenheter. Eller på statistik, om den inte tolkats korrekt först. På något sätt har man lyckats rasiststämpla själva verkligheten, och få människor att bete sig därefter.

När man följer resonemang i tidningen, särskilt i dagar som dessa, och sedan hör dem återupprepas av förhållandevis intelligenta människor, då undrar man hur det är ställt. Vuxna människor tar upp kåldolmar och ett par hundra valloner som historisk parallell för att motivera en och en halv miljon människor från halva världen, man talar om ”raggarna på 50-talet” som jämförelse för att tona ner överfallsvåldtäkter, rån, misshandel och skolbränder på en enorm och tilltagande skala. Man gör sig så pass dum i huvudet att det är svårt att tänka sig att någon tar det hela på allvar.

På skoj eller på riktigt
I många fall är det naturligtvis så att man rent faktiskt inte tar det på allvar. För de som ideologiskt omhuldar invandringen handlar ovanstående problem, om man känns vid dem, om födslovåndor, likt de som sker vid varje revolution. Där man hyvlar faller det spån, och innan utopin kan inträda kommer det naturligtvis att uppstå slitningar. Sedan kan mångkulturen övergå till individualistisk-jämlik-fri globalkultur, på samma sätt som en gång sovjetsocialismen skulle avveckla sin egen stat och övergå i kommunism. Sedan, är nyckelordet.

För folk i gemen, till vilka även en del intellektuella torde räknas, är ovanstående resonemang knappast aktuellt. Varifrån kommer då benägenheten att ta till argument som knappt är grammatiskt korrekta? ”Vi gillar olika” – vad är det? GB-glace skulle knappast kunna komma på en mer infantil slogan. ”Vi äta glasset”.

Say wha-at?
Svaret på frågan hur detta är möjligt är lika enkelt som barockt: man har lyckats rasiststämpla verkligheten, eller rättare sagt stora delar av den. Liksom diskussion av problem, till och med de som drabbar nästan uteslutande minoriteter man menar sig vilja skydda (”hederskultur”, bug-chasing bland homosexuella osv), ständigt störs av tvära anklagelser om rasism, homofobi, etnocentrism och heteronormativitet, reagerar många på liknande sätt på både fakta och egna erfarenheter. De ovannämnda termerna är ord som, om de fråntas sin värdeladdning som härskartekniska begrepp, egentligen enbart innebär ett klassificerande av samtalspartnerns åsikter, och alltså inte är argument överhuvudtaget.

”Jag tycker vi borde ha en blandekonomi.”
”Det där är ju socialdemokrati! Diskussionen slut, jag vann, gå direkt i fängelse, utan att passera Gå.”

Sortera och förkasta
Att det räknas som god argumentation att hitta ett lämpligt fack att stoppa motståndaren i, och sedan stämpla honom med ett korresponderande begrepp, är förstås illa nog. Men det har alltså gått längre än så. Många har börjat reagera på enkla data om verkligheten med att känna att dessa data i sig själva är rasistiska. BRÅ torde vara paradexemplet, med sin selektiva statistik, och sin knäppa uppfattning att varje tolkning av deras statistik som innebär att den utomeuropeiska invandringen borde minskas är ”förenklad”.

Detta hör man också idisslas i media i varje annat sammanhang – Sverigedemokraterna, rasisterna och de obildade skånska bonnajävlarna har ”förenklade förklaringar”, som man kan bli mottaglig för om man inte är högskoleutbildad och bor i villaområde i en universitetsstad. Vad som är så mycket komplexare med att hävda att olika problem beror på ”diskriminering”, ”rasism” och ”utanförskap” vet ingen. Sant är att forskning som hävdar dylika saker ofta är så ogrundad och dåligt skriven att den är svårläst, men särskilt mycket mer avancerad än att studera samhället utifrån etniska aspekter är den då i alla händelser inte.

Ergo
Nåväl, det är i alla fall det som hänt: fakta och verkligheten – för vanligt folk även egna erfarenheter – har blivit rasiststämplade. Det skapar ångest, och en vilja att hitta en ”förklaringsmodell” som inte är förenklad. En där man kan återvinna sin förlorade självrespekt efter att ens son blivit rånad eller när man känner sig totalt alienerad från sitt närområde, genom att känna sig som en del av en grupp ”förtryckare” och ”rasister” som själva orsakat rånet eller upplever alienation på grund av egen intolerans. Psykologin är inte svårbegriplig, särskilt inte när alternativet är att själv stämplas som individuell rasist och bespottas för det.

Så kan man skapa ett samhälle där en jämförelse mellan Sverigedemokraternas valsedlar och Saudiarabien anses vara stor journalistik. Så kan man skapa ett samhälle där påpekandet att ”svenskar också begår brott” inte bemöts med svaret: ”jo, men de gör det i sitt eget land.” Så kan man skapa ett land nästan bara värt att skämmas över.