Sven Stolpe är en man som sedan sin död kommit att skymmas undan allt mer. Bland de senaste generationerna är det nog tämligen få som ens vet att han funnits. Det är på sin plats att påminna om honom.

Sven Stolpe (1905-1996) var under många år en av Sveriges mest välkända författare och kulturpersonligheter. Föga förvånande har han snabbt hamnat i skymundan. Svt har dock fortfarande en intervju med honom, tillgänglig från hemsidan här, och jag kan bara rekommendera alla att ta del av den. Stolpe hudflänger allt ifrån aktiespekulation till otrohet redan under de första minuterna av intervjun, och man får ett perspektiv på vidden av den totala kollaps som ägt rum i svensk debatt under de gångna trettio åren. Kunde någon uttrycka sig så här då? Fick man tycka saker i det här landet, utan att först knäfalla framför den politiska korrekthetens avgudabild och försäkra att man ”inte är sådan”? Oavsett hur många av mannens åsikter man delar, är det smått fantastiskt att tänka sig, att det faktiskt gick att säga något så när rimliga saker i svensk television för bara några decennier sedan. En man med otrolig pondus, och skarpt öga.

Till skillnad från många senare debattörer kan Stolpe också berömma sina mest extrema ideologiska motståndare – Jan Myrdal får heta modig, och vänstern som håller till runt tidningar som Clarté får en klapp på huvudet för att de slutligen kommit sig för att fördöma sovjetunionen. I grunden är dock tonen förkrossande hård mot det svenska ideologiska klimatet och de dårar – ”rödskägg” kallar Stolpe dem – som dominerar det.

Stolpe visar dessutom en synnerligen stark klarsyn när han siar om den nya människotyp som redan då var på frammarsch i Sverige genom ideologisk kulturvänsterextremism kombinerat med ett förfallande skolväsende. En icke-människa som i stort sett definieras genom att göra tvärs emot allt som någonsin betraktas som sunt.

 

Det här är inte tal om några "Nya Moderater" som utan kompass ger uttryck för någon sorts diffust missnöje med "sossarnas" politik, utan att ens i sin vildaste fantasi längre kunna ifrågasätta det förfall inom alltifrån intellektuell kapacitet till sexualnormativitet som blivit Sveriges främsta, och snart enda, politiska projekt. Det här är skarpsynt, men ändå lättillgängligt. Dessutom är det oerhört humoristiskt och underhållande.

 

På frågan om vad han vill bli ihågkommen för, svarar Stolpe: "Nej, jag vill inte bli ihågkommen. Det tror jag inte är någon risk, förstår du, att man bli ihågkommen i det svenska Sovjetväldet. Det kommer inte att finnas några kvar av oss, inte. Det kommer bara att fladdra stora rödskägg vart man går."

Låt oss inte ge honom rätt i det i alla fall.

——–

 

Än en gång, se intervjun.
En kortare biografi kan vara värd att sätta sig in i.
Annars finns en bibliografi i urval över Stolpes verk, som är omfattande och rör sig inom många fält, här.

 

 

Sven Stolpe 1929