Det är uppenbart att det existerar en klar skillnad mellan det "sedvanligt nationella" och det som kommit att klassas som "det identitära". Utan att göra anspråk på någon officiell talesmannastatus tänkte jag titta lite närmare på några av skiljelinjerna.
Syftet med denna text är inte att starta någon gaphalsdebatt, och även om jag själv naturligtvis har starka åsikter i de flesta av frågorna, ska jag göra mitt bästa för att ge en relativt rättvis bild. Jag är dock medveten om att det knappast torde lyckas fullt ut, så alla är välkomna att komma med korrigeringar (eller kanske snarare tillägg) i kommentarsfunktionen. Någon pajkastning kommer inte att accepteras (oavsett vad jag annars kan ha för åsikt om exempelvis NS kommer jag alltså inte att släppa igenom något tjafs om "dumma skinnskallar" och liknande), men både nationella och identitärer som menar att jag missat något, är som sagt mer än välkomna att påpeka vad och varför. Att beskrivningen av nationella perspektiv ofta är kortare än den av de identitära har mer att göra med att nationalsocialistiska åsikter är mer välkända (och alltså kan undersökas också på andra ställen), samt att det identitära generellt sett faktiskt är krångligare att förmedla.
De två strömningar jag här tar upp är alltså å ena sidan den identitära, förstådd som den världssyn som kommer till uttryck här på motpol och i exempelvis Nordiska Förbundets identitära manifest. Å andra sidan tar jag upp nationalsocialistiska och närbesläktade strömningar, eftersom detta förefaller vara det största alternativet inom den "radikala högern" (ett begrepp som är mer än ofullständigt, men ändå får tjäna som överordnad term här). Kulturnationalister, sverigedemokrater och andra göre sig alltså icke besvär att söka efter sina åsikter i texten nedan syftar jag på nationalsocialism och näraliggande fenomen när jag skriver "nationell", inte på nationalism i allmänhet. Jag är medveten om att detta är långt ifrån okontroversiellt, och att det exempelvis existerar fullt demokratiska eller på annat sätt icke nationalsocialistiska individer som definierar sig som "nationella". Icke desto mindre kommer jag att använda begreppen helt utbytbart nedan, eftersom exempelvis många demokratiska versioner av det "nationella tänkandet" är att betrakta som kompromisser, där det nationalsocialistiska "blandats upp" med demokratisk politisk metod eller teori.
Grundsyn ras och identitet
En nationell grundsyn innebär att man anser att den biologiska rasen är den främsta, egentligen enda, principen bakom mänskligt samhällsliv. För nationalsocialismen är rasen detsamma som klassen är för marxismen, och individen är för liberalismen. Exakt hur långt detta förs varierar förstås i sin enklaste form menar man att politiken till fullo ska inriktas på att förbättra rasens egenskaper genom olika medel, och att detta (givet människans biologiska grund) kommer att leda till förbättringar på alla andra områden. I fall där detta tagits längre menar man dessutom att varje tanke och varje idé ytterst måste falla tillbaka på en biologisk grund, och att även om två personer av olika ras skulle dela en och samma tanke, måste den ha sitt ursprung hos en specifik ras. Det finns med andra ord renodlat "judiska" idéer och renodlat "germanska" idéer, något som helt betingas av respektive folkgrupps biologiska förutsättningar, och därtill uppstår då "bastardidéer" genom raslig blandning. Mot detta kan man också lite bättre förstå de anklagelser för "judiskhet" som riktats mot identitära det handlar om att man menar att vissa typer av tankar ("intellektualism" och liknande) definitionsmässigt är judiska, oavsett om de i varje enskilt fall har någon direkt koppling till judisk kultur och identitet, och inte om att man menar att identitärer skulle vara judar i ordets bokstavliga mening.
I det identitära tänkandet har man en verklighetsuppfattning baserad på fler faktorer. Medan få eller inga identitärer skulle förneka att det existerar betydande biologiska skillnader mellan olika etniska grupper och att dessa med nödvändighet har eller borde ha betydelse för hur man väljer att strukturera världen betraktar man inte den "biologiska rasen" som primär i sig själv. Den utgör en del av vad det innebär att vara en etnisk grupp och ett samhälle, och en del av vad det innebär att vara en individ. Föreställningen att biologin kan målas över genom social ingenjörskonst och universalistiska individideal av typen "alla människors lika värde" förkastas likafullt i det identitära tänkandet men man fokuserar också man på fler och andra typer av förklaringsmodeller för verkligheten. Bortsett från att många identitärer har en religiös världsbild, vilken innebär att det primära i tillvaron i sin helhet blir något helt annat än en biologisk klassificering, är det som alla identitärer har gemensamt ett fokus på identiteten.
Detta begrepp, identitet, är att förstå som det en människa är, både biologiskt och kulturellt. Man talar här om människan som del av en familj, av en lokal gemenskap, av ett folk och slutligen av en stat. Skulle identitärer använda sig av begreppet "ras", något som åtminstone hittills inte varit särskilt aktuellt, skulle det vara i ordets traditionella, "förvetenskapliga" mening. Där uppfattades det som en samlingsterm för alla de aspekter som utgjorde en folkgrupp där det biologiska var implicit, givet att den blandning som förekom vanligen inte var av den arten att den på ett radikalt sätt förändrade gruppens utseende, eller åtminstone inte dess fundamentala karaktär.
För närvarande ser man att det i samhället som kanske snabbast fallit sönder under de gångna decennierna är sådant som familjen och de lokala gemenskaperna, ordningar som är nödvändiga för att på ett meningsfullt sätt kunna ifrågasätta den allt mer totalitära demokratiska staten. Denna koppling är naturligtvis en av grundorsakerna tilll att de så ivrigt angrips och rivs ner varje identitet som inte är knuten till den demokratisk-kapitalistiska maktutövningen och dess universalistiska människoideal och mjuktotalitära stat är givetvis ett hot mot samma maktutövning, och bortsett från att identitärer ser sådana oberoende identiteter som värden i sig själva, är denna taktiska aspekt också en orsak till att identitärer till stor del fokuserar på just lokal identitet och konkret, reell samhörighet. Det handlar med andra ord om att först och främst försvara tanken på att delar av vår varelse är givna och måste gå före intellektuella konstruktioner och ideologiska projekt, och sedan om att konkret omsätta denna princip i verklighet, och återupprätta alla de goda sidor av den traditionella världen som gått förlorade.
Nationell problemdefinition
Att den moderna staten urartat, och att demokratin i sin nuvarande form är en parodi på vad verklig samhällsbyggnad innebär, är uppfattningar både nationella och identitärer hyser. Massinvandring, offentlig sexualisering, jämställdhets- och jämlikhetsfixering, relativism, nihilism och politiskt hyckleri är bara några av de problem bägge grupperna betraktar som centrala. Vad gäller de bakomliggande orsakerna skiljer de sig dock grundligt åt.
För nationalsocialismen, både den klassiska och den modernare, är historiens grundläggande princip en kamp mellan "arier" och "semit", mellan "german" och "jude". Den nordiska delen av Europa är, definitionsmässigt och givet av sin ras (enligt rasbegreppet jag ovan förklarat) involverad i en kamp på liv och död med det "orientaliska", förstått i första hand som "Juden". Judar, drivna av en i vissa fall instinktiv, men i andra fall helt och hållet medveten, vilja att förinta det nordiska folket (liksom alla andra folk) har enligt det nationella synsättet sedan många århundraden arbetat i Europa för att riva ner hennes försvar, dekonstruera hennes rasuppfattning och förslava hennes folk först under kristendomen (här råder givetvis delade meningar men de versioner av nationalsocialismen som godtar kristendomen gör det alltid med någon form av reservationer, och förnekar antingen Jesu judiskhet, eller vill på annat sätt "rena" kristendomen från dess judiska aspekter genom att exempelvis avskaffa det Gamla Testamentet), sedan under kommunismen och kapitalismen och samtliga andra politiska och ideologiska åskådningar (utom nationalsocialismen).
Alla, eller rättare sagt de flesta, världsåskådningar som existerat de senaste århundradena anses alltså ha sprungit ur judendomen, antingen indirekt eller helt och hållet, och "judar", förstått som ett kollektiv, menas kontrollera i stort sett alla verksamheter som har med dessa institutioner och ideologier att göra. En av judarnas främsta metoder för att skada de nordiska folken anses idag vara massinvandringen till Europa i enlighet med det ovan sagda menar de nationella att den biorasliga integriteten är så central för ett folk, att varje "uppblandning av blodet" leder till samhälleligt sönderfall, medan bevarandet av dess renhet, eller renandet av det, leder till samhällelig utveckling. I och med att judar ses som instinktiva och organiserade förstörare av samhället, är det genom att så att säga ”förgifta blodet” de agerar för att förinta de europeiska folken. Denna föreställning är, än en gång, grunden för den nationalsocialistiska samhällssynen och problemdefinitionen.
Identitär problemdefinition
I det identitära finns denna radikala syn på judendomens absoluta roll inte. Man anser att Europa inte i första hand är utsatt för ett mordförsök, utan ett självmordsförsök. Medan det ska mycket till för att helt förneka sambanden mellan judar och problematiska och för Europa destruktiva åskådningar allt ifrån marxismen och freudianismen, över Frankfurtskolan till ett stort antal "europafientliga" individer och grupperingar idag ska det lika mycket till för att däri se någon medvetet regisserad, och därtill allomfattande, plan. Ännu svårare skulle det för identitären vara att se att alla, eller ens de flesta, judar skulle vara drivna främst av en vilja att "förstöra" samhället omkring sig. Att judar alltsedan tidigmodern tid tenderat att stödja multikulturella samhällen har helt logiskt haft att göra med tanken att de, om de inte utgör den enda avvikande gruppen i ett samhälle, löper mindre risk att utsättas för antisemtism (något som på senare tid har visat sig vara fullständigt felaktigt). Deras inblandning i olika destruktiva ideologiska rörelser kan lika gärna förklaras exempelvis med en långtgående tradition av intellektuellt arbete i allmänhet, och en fallenhet för spekulation och enfaktorsförklaringar som har djupa kulturella rötter. Identitärer är väl medvetna om att grupperingar vars företrädare menar sig handla i judendomens intresse, exempelvis amerikanska nykonservativa och pro-sionister av olika slag, ofta har ett starkt inflytande på både världspolitiken och staters interna angelägenheter. Man är heller inte främmande för att ifrågasätta ideologiskt förkastliga organisationers verksamheter, även om dessa är företrädesvis judiska. Däremot är man inte principiellt "antisemitisk", och tror inte att alla problem i världen orsakats av judar. Och definitivt inte att alla judar i världen orsakar problem.
För att förstå Europas tragiska situation måste man enligt identitärer ta till betydligt komplexare analysmodeller. Inte minst måste man titta i sin egen garderob, och där finna ideologiska tendenser som går djupt i den europeiska historien. Vissa av de föreställningar som idag bidragit till att skapa både atomistisk individualism och repressiv kollektivism går att söka redan i antiken. Främst står dock orsakerna att finna i renässansens förståelse (och "missförstående") av antiken och dess tänkare, och den därpå följande "upplysning" där dessa ideal omsattes först till politisk teori, och sedan till våldsam politisk verklighet i den franska revolutionens massmord på tradition och historia. Därefter har utvecklingen i stort sett stadigt gått mot den nuvarande situationen genom att kräva att alla "irrationella "strukturer (till vilka hör könsroller, klasser, etniciteter och alla former av identitet som inte går att definiera i ekonomiska och simplistiska schematisk-filosofiska termer) ska förintas, har man oavbrutet arbetat åt fel håll. Genom att förstöra familjen, kyrkan, lokalsamhället och slutligen till och med etniciteten, har man skapat ett samhälle där människan uteslutande är konsument och undersåte, och helt saknar någon autentisk identitet. Den uttalade lögnen i sammanhanget är förstås att det är allt det som avskaffats som varit "falskt", och att man genom "utveckling" i själva verket "befriar" en "autentisk" eller "autonom" individ ett påstående som enligt identitärer är både dumt och oförskämt.
De idéer som föddes redan tidigt hos upplysningstänkare och extremistiska liberala och senare socialistiska revolutionärer har genomförts i allt snabbare tempo under de senaste femtio åren. 68-generationens erövring av universiteten har fört etniskt självhat, avsky mot heterosexualiteten och en rent pubertal revolutionär dagordning upp i maktens allra högsta korridorer. Den tidigare låtsasmotsättning som funnits mellan "makt" (förstått som konsumtionssamhället och den demokratiska eliten) och "motstånd" (förstått som vänsterns vilja att föra förintelsen av alla traditionella värden framåt i högre tempo) har upphävts. Och oavsett hur många "judar" eller "invandrare" man menar sig kunna hitta i denna process, går det inte att förneka att det är något annat, fundamentalare, som ruttnat i Europa, och att det är detta problem som måste lösas. För identitärer har alltså frågan etniska dimensioner – att det mångkulturella projektet bygger på felaktiga premisser och hotar att få katastrofala konsekvenser torde vara uppenbart för alla utan en hammare i ena ögat och en skära i det andra – men grundorsaken är snarare ideologisk och ”strukturell” än bioraslig. Identitärernas uppfattning är att vanan att peka finger och skylla sina egna problem på andra i dagsläget ett rent globalt problem, utbrett hos nästan alla folk och som européer är det vår främsta roll och uppgift att ta ansvar för vår egen situation och åtgärda den.
Nationell statssyn och metod
Utifrån nationalsocialismens syn på ras blir det politiska målet att införa denna syn som enda verklighetsuppfattning. Och, givet att denna åsikt så fullständigt strider mot alla samtidens normer och perspektiv, blir konfrontation ofrånkomlig. Även om det finns forskare som påvisat stora biologiska skillnader åtminstone mellan "de stora" rasgrupperna, är det få som är benägna att tillmäta detta stor betydelse, och även bland dem som godtar att biologisk ras har relevans är det få som skulle gå med på att göra dessa skillnader till främsta eller enda kategori i sin verklighetsanalys. Även många människor som anser att exempelvis mångkulturen och massinvandringen är djupt problematiska, tycks även anse att det extrema fokus på biologisk ras nationalsocialismen ägnar sig åt, helt enkelt inte är acceptabelt. Givet den nationella synen på verkligheten att denna fientlighet mot nationalsocialismens ideal i grunden beror på att samhället och västvärlden är bokstavligt talat ockuperade av judar och/eller judiska idéer måste följden bli att man ersätter den existerande staten, som hålls ansvarig för den "indoktrinering" som lett till folkets förvillelse, med en annan stat, vars mål det blir att uppfostra folket till den nya världsåskådningen.
Det nationella målet blir alltså att erövra staten, genom våld eller genom parlamentarisk process allt opinionsarbete och allt politiskt arbete har per definition detta enda mål. Det nationella arbetet grundar sig därför i klassisk modern politisk verksamhet – å ena sidan partibildning och opinionsverksamhet knuten till detta, å andra sidan planer för omvälvning och maktövertagande genom kupp eller revolution, grundad i gerillaverksamhet. Genom att ta över och kontrollera staten, tänker man sig att man ska kunna förändra folkets uppfattning genom propaganda och, där det är nödvändigt, fysiskt våld. I de amerikanska formerna av "white nationalism" talas det dessutom inte helt sällan om uttryckliga folkmord en tänkbar konsekvens av den nationella synen på "Juden" som upphov till allt ont skulle ju åtminstone kunna vara att man drar slutsatsen att alla judar måste dödas. Föreställningar om en "global vit värld" förekommer också hos vissa tänkare, och där handlar det alltså om en plan att utrota alla folkslag på jorden utom dem man definierat som vita.
Givetvis finns det en stor bredd på detta område till att börja med finns det många uttalade nationalsocialister som inte stödjer folkmord. Till det ska läggas sådant som att exempelvis svenska Nationalsocialistisk Front förespråkar full yttrandefrihet i ett "postrevolutionärt" nationalsocialistiskt Sverige, och det måste understrykas att det inte existerar någon organisation i Sverige som öppet förespråkar folkmord eller extremt våld mot oliktänkande. Ett totalitärt styre, nach dem Führerprinzip är i varje fall målet, och staten inkarnerad i en stark ledare ses som det främsta, om inte det enda, medlet att införa de egna idealen.
Identitär statssyn och metod
När det gäller synen på den nuvarande staten är identitärer inte helt långt ifrån de nationella staten har blivit något som inte längre existerar för att utgöra en högsta princip för folket, och leda det i enlighet med positiva ideal. Tvärtom har den blivit redskap för den typ av renodlat ekonomiska intressen som är unika för det moderna samhället, och dessutom har den övergått till att aktivt stödja, till och med aktivt påtvinga sin befolkning, avgjort osunda och negativa åtgärder. Man vill motverka "heteronormativitet" och annan "gammalmodighet", man vill bryta ner alla värderingar och identiteter som anses hota en omöjlig men av någon anledning eftersträvansvärd idealvärld av "fria individer" under en semitotalitär, vägledande stat, i förlängningen också en världsstat. Identitärer betraktar dock inte detta förhållande som en fråga om "judendomens" ockuperande förtryck av vare sig staten eller världen, utan som ett komplext problem enkelt bara i det avseendet att det är renodlat negativt.
Identitärer överlag tenderar inte heller att se kontroll över staten som allena saliggörande. För att exempelvis komma i besittning av den på demokratisk väg tycks en förutsättning vara ett urvattnande av idéer och principer som kan tyckas oacceptabelt. Det identitära betraktar också 68-vänstern, lobbyverksamheter och tankesmedjor, och vilken oerhörd effekt dessa haft på det svenska samhället utan att någonsin egentligen i något större antal ta sig in i den officiella maktens korridorer. Alltså är metoden, för att använda en på motpol sliten term, metapolitik påverkan av samhället genom opinionsbildning och folkupplysning i första rummet. Skulle en identitär politisk strömning komma att rent faktiskt kontrollera ett lands politiska institutioner, kan man som generell regel säga att totalitarism, i meningen att staten aktivt reglerar allt eller det mesta medborgarna ägnar sig åt, och strikt styr vilka åskådningar och beteendemönster som överhuvudtaget får förekomma, inte står på den identitära agenden. I vissa fall har denna uppfattning om statens begränsingar kommit att leda till anarkism och libertarianism. Men även om man accepterar att staten är ett nödvändigt politiskt redskap med många positiva sidor, eller om man som jag ser staten som en i grunden positiv kraft (som dock korrumperats i dagsläget), är det för alla identitärer uppenbart att statens förmåga är begränsad, och att goda föreställningar ytterst måste skapas i människor, och inte utan vidare kan påföras med tvångspolitiska åtgärder.
En annan central metod är att skapa kulturer som inte bara är "politiska aktiviststrukturer", löskopplade från verkligheten och knutna enbart till ett abstrakt ideologiskt ideal (något man ofta sett i vänsterns terroristgrupper och gerillor), utan som utgör verkliga gemenskaper sociala och kulturella. På kort sikt handlar det förstås helt enkelt om umgängeskretsar och vänskapsgrupperingar som delar gemensamma värderingar. På längre sikt måste ambitionen bli att stärka lokalsamhället genom att ta vara på de impulser folk känner som går i så att säga "identitär riktning" lokalpatriotism, motstånd mot statens kvoterande jämlikhets- och jämställdhetstvång, ovilja till tvångsintegration genom utplacering av stora mängder invandrare i små samhällen med stark samhörighet, skepticism inför sexualiserandet av det offentliga rummet och så vidare. Ur detta kan sedan successivt ett reellt motstånd födas även om någon majoritet aldrig mobiliseras, är detta en taktik som tar en bortom en opraktisk ultraelitism där man uteslutande leker krig i skogen eller sitter och ordbajsar på bloggar, inget av vilket har någon utsikt att ge framgång så länge folk i gemen inte är intresserade. Det har skrivits ganska mycket om identitära ambitioner och mål, och ovan har jag främst framhållit de punkter där dessa framgångsrikt kan kontrasteras mot nationella föreställningar. Jag rekommenderar vidare läsning på motpol för ytterligare förståelse, om man är intresserad..
Avslutning
Vad gäller mer konkreta mål för dessa två inriktningar kan jag bara referera till de program som finns publicerade på olika ställen, liksom till de organisationer och individer som företräder dem. Jag är personligen övertygad att jag ovan gett en förhållandevis rättvisande bild av de två synsätten (i den mån något av dem verkligen utgör ett enhetligt synsätt), men bedrar säkert mig själv en hel del i det avseendet. Kommentarer är som sagt välkomna, och i den mån de är rimliga kan jag mycket väl komma att modifiera texten efter dem.
Lämna ett svar till Cippan Avbryt svar