Ernst Robert Almgrens textuella verk är ett spänningsfält där ande, makt och teknologi korsar varandra, och hans uppmaning är en skarp sådan till epistemologisk och antropologisk mognad inom vår sfär.

Vad gäller att räta på högerns rygg: om Dulny troglodyt-postar kognitiv dissonans (som man ibland behöver göra på forum som X), har Almgren mer den ljuva och nedtonade stämma som har ”tänt rökelsen och renat luften”; inget annat än aristokratins kännetecken.

Det är med precision som Almgren på senare tid, främst på substack som har blivit lite av hans arena, dissekerar den moraliska dualism som genomsyrar stora delar av den samtida högern, exempelvis är hans senaste artikel Högern behöver se världen mer som Game of thrones än Lord of the rings (en titel som självbärande hade kunnat väcka processer inom djuphögern) en inkvisition av högern som en innehåller spår av kvarleva i från kristen manikeism, en sorts skådespel reduceras till en kosmisk kamp mellan ljus och mörker, intention vidare till intentionens korruption.

Vi talar alltså om en binär ontologi – frestelsen inifrån och fienden utifrån – som en sorts skapare av en pseudoreligiös narrativstruktur som är psykologiskt tröstande men strategiskt handikappande. Ungefär samma problem undertecknad tidigare haft vad gäller den geopolitiska optiken anbelangande Ukraina-konflikten, varpå många unga etniskt medvetna förfördes av AZOV:s stulna symboler.

Att artikeln i fråga har undertiteln ”- Om moralisk tribalism, komplexa system och varför politisk realism kräver en djupare människosyn” torde ju vara lätt att förstå om man också förstår hans fälterfarenhet inom oppositionen samt det psykologiska ekosystemet; få personer inom vår tids opposition har just denna expertis.

Vidare …

Att samtala med Almgren har visat prov på egen mognad, detta eftersom gång på gång har hans råd varit nyttiga för någon som tror att intellektuell och abstrus mognad har nått sin peak performance; om jag gärna – vad gäller min senaste bok Sceniet och geniet: Om initiation – understryker gravallvarlig nietzscheanism, påpekar gärna en mer jordnära Almgren dansen, som iofs. också är ett nietzscheanskt tema, nämligen att inte gå huvudstupa in i något och inte vara för involverad i idévärldens tematiska fusioner. Och hans artikel påpekar något liknande, nämligen att människan inte är en enkel varelse definierad av arketypisk renhet eller fall; hon är ett komplext nexus av drivkrafter: anknytningsmönster, dopaminerga loopar, statushierarkier, traumatiska imprintingar och kognitiv bias (exempelvis: utgrupps-homogenitet) vidare till fundamentala attribuerings-felkoder.

Vad Almgren pekar på är Hayeks kunskapsproblem som en så kallad kardinalpunkt; samhället som komplext adaptivt (jmfr. Meadows) – underkastas icke-linjära dynamiker där lokala intentioner kolliderar med emergenta bieffekter. God vilja – vare sig den manifesteras i vänsterns ”utopiska” ingenjörskonst eller högerns renhetsprojekt – har ibland svårt att finna ett gyllene snitt på grund av massdemokratisk hybris.

Man kan kortfattat säga att politiken inte blir ett manikeiskt epos utan ett infantilt maktspel: kolliderande intressen, gradvis korruption genom makt, ambivalenta motiv där ”goda aktörer begår katastrofala misstag just därför att de underskattar komplexiteten”.

Ur ett högerperspektiv, gärna präglat med norrön kunskap och metafysisk reflexion, ekar detta i våra arkaiska äldre indoeuropeiska världsbilder: transcendens och involusion (Ragnarök som inte är slutgiltig manifestation av undergång utan en absolut manifestation av återfödelse), tramsiga konflikter mellan kaos och ordning snarare än absolut dualism eller synkretism (i dessa termer icke-dualism som exempelvis Odens manifestation till den högre typens väsen när han dricker ur kvasers blod gjort på asar (grama/by/ordning/apollo-hållning) och vaner (vana/natur/dionysos-hållning).

Den tolkningen som Almgren efterlyser, att skilja fel ifrån ondska, vilket springer upp ur brunnen om mästermoral kontra slavmoral snarare än ett ytligt gott-ont dilemma, incitament från intention, vidare till system och syndabock – detta är inte cynism utan dessvärre “politiskt massdemokratiserad realism” i machiavellisk anda: vi är tribalister som rationaliserar post hoc, vilket kan innebära att demonisera motståndaren blockerar varje väg till genuin hegemoni.

För att vinna – inte bara debattera – måste högern transcendera sagologiken. Tolka motståndaren psykologiskt och strukturellt snarare än demonologiskt. Analysera hur vänsterns projekt ofta vilar på samma “antropologiska” naivitet som högerns: övertro på planering, underskattning av emergent ordning, moralisk förenkling.

Återigen kortfattat: människan är begränsad, driven av biologi och öde, men just därför också formbar genom insikt, ritual och strategisk blick.

Almgren avslutar sin artikel med en uppmaning som faller vårt etos i smaken: att se världen mer som Game of thrones, inte för att bli nihilistiska, utan helt enkelt effektiva. Realistiska. Strategiska. Navigera det teknologiska och andliga paradigmskiftet utan att fastna i moraliska karikatyrer.

Tack Robert – för att du tydliggör allt detta. Länk till artikeln: Högern behöver se världen mer som Game of thrones än Lord of the rings

Länk till Sceniet och geniet: Om initiation