Nietzsche diagnostiserade ressentiment som den svagares giftigaste strategi, helt enkelt en omvärdering av värden där man inte angriper fienden direkt, utan förgiftar sig själv med hat mot det man inte mäktar med. Det är en inåtvänd hämnd som aldrig når sitt objekt, utan bara förbränner bäraren. Det samtida högerns boomer-ressentiment är ett skolboksexempel på denna mekanism i renodlad form: Den verkliga makten (demografisk kollaps, institutionell ockupation, kapitalets globala hegemoni) ligger utanför vår direkta räckvidd.
Istället för att bygga motkraft riktas aggressionen mot en intern, maktlös och åldrande kohort som redan är historiskt överspelad.
Hatet fungerar som en narkotisk ersättning för handlingskraft: det skapar en intensiv känsla av moralisk överlägsenhet utan att kräva något som helst risktagande eller organisatoriskt offer.
Att ära min mor på hennes sjuttioårsdag: för min del är det dags att lägga ned vapnen
Interna schismer: generationskonflikter utspelas som ideologiska slagfält – visst är det imperativt att vi reflekterar över splittringens giftiga frukter. Och detta är en hyllning till min egen hulda mor, som igår fyllde sjuttio år – en milstolpe som inte enbart markerar en personlig livsbana utan också en symbol för den svenska äldre generationen, de så kallade ”boomers”, som alltför ofta har demoniserats i våra kretsar. Som skribent på Motpol, som ledare för 22 solarnas orden, som den humoristiska karaktären Urverksälvan, men framförallt som en högerman med rötter i den nationella traditionen, känner jag ett djupt behov att utmana detta förakt. Det är inte blott en emotionell impuls; det är en strategisk och intellektuell nödvändighet. Vi kan gärna analysera Nietzsches ressentiment i viss tystnad, men håll det nödvändigt som ett trumfkort när vi ser en – komiskt nog – subversiv läggning som undergräver vår strävan efter folklig enhet, en enhet som våra föregångare, bland dessa Per Engdahl och Sven Olov Lindholm, dedicerade sina liv åt att förverkliga.
Och visst är det i det personliga som det universella börjar blomma ut: min mor, född i en epok när Sverige ännu var en homogen nation med en tydlig kulturell identitet, har ägnat över fyrtio år av sitt liv åt att vårda de allra äldsta i samhället; på ålderdomshemmet i Åstorp, denna lilla skånska ort som bär spår av både industriell historia och agrar tradition, har hon varit den osynliga pelaren i ett system som alltmer eroderas av globaliseringens kalla vindar. Dag ut och dag in har hon hanterat de mest intima aspekterna av mänsklig sårbarhet: inkontinens, demens, ensamhet. Hon har varit vittne hur de gamla, ofta övergivna av sina barn i en kultur som prioriterar karriär framför familjeband, långsamt slocknar. Ändå har hon aldrig klagat; hennes lojalitet mot arbetet har varit en tyst protest mot den individualistiska narcissism som präglar vår tid.
Hon är mor till två barn – min storasyster och undertecknad – och mormor till barnbarn som hon älskar med en intensitet som transcenderar generationer. Hennes hem är en fristad för umgänge – på soffan breder sonen ut sig och kanske lyssnar på Nirvana, barnbarnet i gästrummet väver drömmar, farmodern själv vattnar blommorna och fyller ut hemmet med en doft ifrån nybakat bröd – där berättelser från det gamla Sverige vävs samman med skratt och lek. Hon passerar barnbarnen med en energi som trotsar hennes ålder, en påminnelse om att vitalitet inte är en funktion av ungdom, utan av rotfasthet i folk och jord. I en era av flyktiga relationer representerar hon kontinuiteten, den organiska länken mellan dåtid och framtid. Och ändå, i våra nationella diskurser, reduceras hon och hennes gelikar till ”boomers” – en karikatyr av själviska pensionärer som offrat sina barns arv för personlig bekvämlighet.
Detta förakt, som florerar i våra kretsar, är inte enbart intellektuellt lat; det är politiskt självdestruktivt. Vi anklagar de äldre för att ha prioriterat sina pensioner framför nationens framtid, för att ha röstat ja till massinvandringen 1975 under Olof Palmes regering. Ja, det är sant: Riksdagens beslut att öppna dörrarna för en demografisk revolution var en naivitetens triumf, en tro på att mångkulturens mosaik skulle berika snarare än fragmentera. Den äldre generationen, uppvuxen i efterkrigstidens välfärdsoptimism, såg inte de långsiktiga konsekvenserna – den kulturella utspädning, den sociala erosion, den ekonomiska börda som nu vilar på våra axlar. De värderade tryggheten i sin pension, den materiella säkerhet som byggdes på en homogen nations arbete, och missade hur denna trygghet skulle undergrävas av en invandringspolitik som importerade konflikter och beroendeförhållanden.
Men låt oss vara djuplodande: Var denna naivitet enbart själviskhet? Eller var den en produkt av en tidsanda som vi själva, i vår ungdomliga arrogans, inte fullt ut kan begripa? De äldre levde i en värld där Sverige var en utopi av social ingenjörskonst, där staten lovade evig tillväxt och harmoni. De var inte cyniska globalister; de var idealister som trodde på humanismens universella löften. Att reducera dem till förrädare är att ignorera den historiska kontexten – det kalla krigets bipolaritet, den ekonomiska boomen, den kulturella hegemoni som gjorde dissens till en marginaliserad röst. Föraktet mot dem är, i grunden, ett förakt mot vår egen historia, en vägran att erkänna att vi alla är produkter av vår epok.
Här måste vi åkalla de stora föregångarna inom den svenska nationella rörelsen. Per Engdahl, grundaren av Nysvenska rörelsen, och Sven Olov Lindholm, ledaren för Svensk Socialistisk Samling, strävade inte efter att exkludera generationer; de sökte att sammansluta hela svenska folket i en organisk enhet. Engdahl talade om ”folkgemenskap” som en transcendent princip, där ung och gammal, arbetare och intellektuell, förenades i kampen för nationens överlevnad. Lindholm, med sin bakgrund i den tidiga nationalsocialismen, betonade solidaritet över klass och ålder, en vision där pensionären inte var en belastning utan en väktare av traditionen. Dessa män förstod att splittring är fiendens vapen: Att ställa barn mot föräldrar, ung mot gammal, är att inbjuda till de kosmopolitiska krafter som söker att upplösa oss.
I en tid då vänstern utnyttjar generationskriget för att splittra högern – att måla oss som bitter ungdom mot ”förlegade” äldre – måste vi motstå frestelsen. Boomer-föraktet är en psykologisk fälla, en katarsis som känns befriande men som i slutändan isolerar oss. Det alienerar de äldre, som bär på en visdom och en lojalitet mot det gamla Sverige som vi desperat behöver. Min mor, med sin livslånga tjänst på ålderdomshemmet, inkarnerade denna lojalitet: Hon har vårdat de svagaste, inte för vinning, utan för plikt. Hennes generation byggde välfärdsstaten som vi nu försvarar mot parasitism; att förakta dem är att såga av den gren vi sitter på. Låt oss istället sträva efter försoning. Vi unga högermän måste erkänna vår egen naivitet – vår tro på att digitala ekokammare ersätter verklig organisering, vår benägenhet att prioritera ideologisk renhet framför pragmatisk enhet. De äldre måste, i sin tur, konfrontera sin historiska blindhet. Men dialogen börjar med respekt. Min mors sjuttioårsdag är en påminnelse: Hon är inte fienden utan snarare länken till det Sverige vi vill återerövra. I hennes ögon ser jag Åstorps kullar, de gamla bondgårdarna, den tysta styrkan i ett folk som ännu inte gett upp.
För att citera Engdahl: ”Nationen är en levande organism, där varje generation är en länk i kedjan.” Att bryta kedjan genom förakt är att döma oss till utplåning. Låt oss istället smida den starkare.
Här är en betydligt mer klinisk och iskall variant av samma excerpt – perfekt för Motpols ton när man vill skära djupt utan att blinka: inom fyrtio–femtio år kommer nästa generation att formulera sin anklagelseakt mot oss med exakt samma strukturella logik som vi idag använder mot 40- och tidiga 50-talister. Deras tes kommer att vara följande: Vi hade fullständig information om den pågående demografiska substitutionen.
Vi hade tekniska och organisatoriska medel att eskalera från symbolisk opposition till fysisk motståndshandling. Vi valde att kanalisera all politisk energi in i subkulturellt ironisk memproduktion och mikro-celebritet inom en sluten digital sfär. Resultatet blev en total avsaknad av territoriella, institutionella eller våldsmonopolmässiga motprestationer. Följaktligen abdikerade vi från den historiska skyldighet som åvilade oss som den sista kohort med både kunskaps- och handlingsföreträde. Deras dom kommer att vara kort och saklig: ”Ni var inte naiva. Ni var inte heller rädda. Ni var bekväma. Ni valde estetisk katarsis framför existentiell konflikt. Ni memade er genom ett pågående folkmord.” Vi kommer då inte att ha någon annan försvarslinje än att erkänna att vi prioriterade symbolisk kapitalackumulation (gillningar, retweets, interna statusmarkörer) framför den enda valuta som faktiskt räknas i en kollapsfas: rå organisatorisk och fysisk makt. Det generationsförakt vi idag riktar mot de äldre är alltså inte bara politiskt kontraproduktivt; det är också en projektion av vår egen kommande dom. Vi kritiserar dem för att ha röstat fel 1975. Våra barnbarn kommer att kritisera oss för att vi inte sköt 2025–2040. Cirkeln sluts med kirurgisk precision. Den enda vägen att bryta den är att upphöra med att reproducera exakt samma undanflykt vi fördömer hos föregående generation – fast i en ännu mer patetisk, digitaliserad form. Ingen kommer att minnas hur roliga vi var. De kommer bara att räkna kropparna vi inte stoppade.
Resultatet kan bli en permanent infantilisering av den egna sidan: vi förblir reaktiva slavar som mäter vår styrka hur föraktfullt vi kan tala om våra föräldrar, istället för att mästra de krafter som faktiskt förintar oss.
Grattis, mamma – må din visdom inspirera oss att övervinna splittringen och återuppbygga folkets enhet. För Sverige, för framtiden.
Om skribenten: Robin Carell
