Enligt Platon, hand i hand med alla stora män genom tiderna, var en organisk och sund ordning alltid hierarkisk. Han var även förespråkare för holism, den där enheten som genomsyrar varje atomslag – från det högsta till det lägsta. Och den högsta sfären, återigen enligt Platon, var idévärlden.
Denna metafysiska idévärld svärmas av geniets makt – det är han som, kanske inte direkt regerar inom denna värld, utan skapar; varje dag stiger han upp till bergets topp likt Nietzsches Zarathustra och öser sin visdom och sina svärmerier ut över leran, där får det ligga och koagulera ett tag; en alkemisk process vars slutresultat är att bli till flytande guld som rinner längsmed berget och hela vägen ner till de lägsta skiktena. Ja, även den mest genetiskt skruvade insekten ska ju få bada i hans guld.
Detta om geniet
Detta om geniet handlar om något som var så grundläggande för oss under en så lång tid, hela vägen tillbaka till de gamla grekerna. Visst stod det klart att man skulle hjälpa diktaren, poeten, filosofen. Man skulle hjälpa dem inte bara med ekonomiska vingar utan även med en aristokratisk hemmahörighet – helst i de vackraste tempel. För vad händer när ingen göder de som göder idévärlden?
Envar känner säkert till filmen Den oändliga historien, hur det magiska Fantasia hotar slukas av det märkliga ingentinget. Fantasia, som en gång livnärde sig på människornas fantasi töms på sin vackra magi och ersätts sakteligen av… ja, tomhet… detta märkliga ingentinget. Och denna tomhet drar igenom denna magiska värld hela vägen ner till de pyrande husen i människornas småborgerliga världar.
Vi känner givetvis igen samma sak med den materialistiska reduktionism som varken är arkaisk eller futuristisk utan enbart består av konsumtion och nöjen, tristess och botemedel på tristess.
För vår idévärld tunnas ut på genier.
Det bara är så.
Och nu när det inte är mer än två månader kvar innan min skönhetsroman Sceniet och geniet: Om initiation går i tryck, publicerad av Lava förlag, inser jag att det är dags att bräcka upp den rika traditionen att skriva anekdoter om skrivarprocessen, vilket gömmer en liten del av en ack lika så rik flora av försäljningstrick. Är man dynamisk och har levt en livstid eller två så kan man passa in var som helst. Både jag och min protagonist har haft ett decennium med amfetamin och kopiösa mängder sprit, varför inte gästa narkopodd? Den röda tråden i verket om det vettlösa i underkastelse, varför inte gästa de Geers Motströms? Eller vilken annan abrahamitisk podd som helst. Ja ni fattar…
Och det är just detta vilket föranleder tanken om… just precis – geniet. Och det är varken jag själv eller min protagonist Sebastian Bengtsson som detta handlar om, det är min vapenvinge Thorsten Flinck som istället får stå i centrum.
När det gäller min otroligt sinnrika korrespondens med Thorsten, som gav mig fler insikter än vad jag trodde att denna man kunde göra – för visst slutar han aldrig att förvåna mig – så insåg jag att detta skulle bli mer än kuriosa.
Att Flinck är en man som bär både Ikaros vingar och hans fall – en själ som flyger för nära solen – är inte vad som ligger i fatet just nu (no pun intended). Det har redan tragglats, helst av hans närmaste inom kultureliten som gärna profilerar lite, sådär, snyggt och försiktigt på hans misär.
Och oftast tog vår korrespondens plats under arbetstid, bredvid skrivandet jobbade jag på vägkrogen Route 154 i det lantliga Älvsered bara ett stenkast ifrån Ullared; detta skogsslungande landskap, här ute bland jänkarbilar med sydstatsflaggor och bönder med ryggar av stål, Jovars, det är svårt att imponera på någon härute att man känner Thorsten Flinck: “ska han låna pengar igen?” frågar kocken som dagligen prenumererar på 4chan, följt av ett elakartat skratt, varpå jag monotont men lika ärligt svarar: “ja det verkar så”, med ett släpigt “heee heee” – vilket är så monotont att det snarare låter som avlägsna konvulsioner ifrån en av våra seniorstammisar ute i tavernan som hostar upp bitar ifrån dagens kotlettrad. “Givetvis kommer jag inte att låna ut mer”.
Också lånar jag ut en hundring eller två. Helst på obestämd tid.
Det är lika sant att jag ofta gör detta, alltså skänker lite pengar till Thorsten. Lika sant är det att han aldrig har blåst mig varför han behöver pengarna. Nåja, en och annan vals får man räkna med. Men valserna är allt han har kvar efter att ha utsatts för en märklig dechiffrering av det goda nöjessverige. För vem minns när han minsann skulle synas ut i fingerspetsarna efter den, faktiskt väldigt lustiga bilhändelsen i Varberg… jo (lutar mig gärna över bordet innan jag berättar detta)… där står Thorsten mitt i en korsning i grannstaden och skäller ut en bilförare… kvinna… naturligtvis… mitt i centrala Varberg… kan du tänka dig! För vad? Det ska jag tala om. För att kärringen hade kört rakt in i sidan på hans förares bil. Va’sa? Om Thorsten inte själv har körkort? Nej, det skulle inte ens vidkommande gudarna att han har!
Nåja, det sista skulle jag väl aldrig säga, jag är mer apologetisk än vad man kan tro. Och jag av alla – som lever invid den nietzscheanska refrängen att den första satsen i vår människokärlek är att allt svagt måste gå under!
Vidare.
Thorsten är karismatiskt lidande. Och hur länge försökte inte jag själv att bli karismatiskt lidande…, “här inne bodde Strindberg”, jämmer till taxichauffören om att gatorna i Stockholm är så mycket kallare än nere i Skåne, “Ursäkta? Ah, sedan i fredags. Jag blev utkastad av min hyresvärd efter en brakfylla”, ”på denna färja satt William Burroughs”, släpar laddet mot bordsskivan under kortet istället för att hacka det, ”fin skog. Här kan man hänga sig. “jag älskar djur mer än jag älskar katter”, och så vidare.
Men så blev det ju som det blev… – en besvärad ande som muttrade och hade sig väcktes till liv. Det är väl som Marilyn Manson sjunger: I don’t attract what I want, I attract what I am…”, för visst blev jag till sist myten jag levde, och vad som i förstone antogs vara en ond ande som jag på ett nästan shamanskt vis frammanat genom många långa nätter med vitt pulver och taxibekännelser, med ena foten i trasproletärernas nästen, bland knarkare, mentalt sjuka och främlingshjorder – visade sig bli min största musa och bästa kompis, under de mest bisarra levnadsförhållanden som hade kunnat avliva tjurar och sätta den bästa på hispan. Jag blev, på gott och ont, det som man inom black metal-kretsar kallar TRVE; en hyvens karl. Autentisk. Nåja…
Nog om detta. Mer om Thorsten. som det inte vore nog blev han ju avstängd ifrån schlagern på grund incidenten i Varberg. Att den ännu mer obehagliga nöjespartnern Malou Von Sivers gärna gästas av våldsfanatiska ortenrappare, och frenetiskt utan ifrågasättande gjorde även – detta var då inget att diskutera.
Detta är egentligen inget nytt under solen. Däremot, och vad som många inte förstår, är att de vill ha sin Thorsten lidande, nedslagen och helst i missbruk. Detta är den Thorsten som inte bara ger dem något spännande ifrån Stockholms bakgator utan även är just den kassako som de känner igen från så många nyhetsmorgonbesök där Malou – med sin pedagogiska röst och huvudet på sne – lyssnar andaksfullt på en Thorsten som har tagit fram guran ur det emotionella stoffet och kör fullt ut på e-moll. Det är ju bara en show säger man. Och när han ringer mig för att ordna ännu en hundring till mat eller hyra så inser jag att hela Sverige prenumerar på hans förfall: det är ju bara en show!
Så, visst blev jag lite besviken… detta ska ju trots allt handla om vår korrespondens som alltmer växte fram under tiden jag skrev mitt skönlitterära verk… visst blev jag besviken när jag samtal efter samtal med mitt högaktade förlag bedyrade min kärlek till Thorsten, hur det vore en god idé att han skulle agera berättarröst till ljudboken, och inte ens fick ett “men känner du Thorsten Flinck?!” utan snarare ett dovt gnisslande med två tandrader som ett tecken på 1. frustration, 2. osäkerhet, 3. amfetaminmissbruk. Eftersom Hakan på förlaget ofta verkar trött och mindre angelägen till mejlkedjor med konversationer, vilket jag ju kan förstå eftersom vi färskingar som precis lyckats landa våra första riktiga bokavtal gärna pratar om allt ifrån hur skrivarprocessen gick vidare till hur mackan framför näsan passar till att måla upp en scen i vårt näst-nästkommande verk, torde det stå klart att alternativ 3 är uteslutet.
Både 1 och 2 skulle jag tippa. Frustration för att Thorsten inte riktigt begrepp att det var förlaget som ringde trots att jag förberett honom, utan trodde istället att det var hemtjänsten. Jag hade trots allt bett Thorsten att vara nykter när de ringer, varpå jag blev ansatt av en mycket arg Thorsten som hotade med en käftsmäll för att jag ens insinuerade att han hade druckit en måndag. Osäker för att det måste ta emot att sätta ner foten mot sina författare och ta beslut över huvudet när det behövs. Och det gjorde han. Det blev ingen Thorsten till ljudboken.
Men om vi levt i ett samhälle som fortfarande förstod att excellens inte växer på träd, skulle Flinck ha haft en mecenat, inte en socialsekreterare.
Hade han haft en mecenat så hade han heller inte behövt dela mina inlägg årgång 2022 på Facebook, som handlade om min dåvarande mycket beryktade ställning i Nio vinklarnas orden (Order of Nine Angles), som kostade honom att en och annan följare förmodligen ifrågasatte och kanske till och med vände honom ryggen.
Detta om geniet alltså. Visst ska vi hjälpa geniet. Det bara är så. Hade det inte funnits någon Thorsten så hade hela Strindberg-institutionen varit urvattnad och ansatt av vänsterliberala svärmar som hade förätit sig på hans kropp, och utan Thorsten hade förmodligen inte heller min egen kommande bok varit vad den ni blev, eftersom hans svärmerier stundom flackar som ett flammande ljus i texterna.
Om skribenten: Robin Carell
